Lisette Therner rör sig smidigt och med stadig hållning när hon går i höga klackar. Hon tränar yoga och löptränar flera dagar i veckan. Men det hade varit omöjligt när hon mådde som sämst av reumatism.
— Jag skulle inte kunna sitta här eller ens gå i klackskor. Det är därför jag gärna har klackar, för har du reumatism kan du inte göra så här, säger Lisette Therner och knyter båda nävarna framför sig intill varandra, vilket liknar ett hjärta.
Lisette är uppvuxen i Gävle. Det var där hon i tjugoårsåldern fick sina första symtom: plötsligt fick hon svårt att böja sig ner av en skärande smärta i knälederna. Några dagar senare märkte hon att fingrarna var svullna som korvar. Kanske berodde det på värmen, tänkte hon och slog undan tankar på sjukdom. Men svullnad och värk spred sig till alla leder i kroppen.
— Jag har alltid varit van vid att kroppen fungerar, alltid älskat att röra mig och springa. Att vara begränsad i sin kropp var väldigt smärtsamt och ingav mycket rädsla.
När Lisette till sist hade svårt att ta sig ur sängen gick hon till vårdcentralen. Hon fick läkemedel mot inflammation men det hade ingen verkan och hon sökte vård igen. Hon träffade en ny läkare som skickade henne akut till reumatologen på sjukhuset. I väntrummet på reumatologen såg hon bilder på krokiga leder. Skulle det drabba henne? Lisette hann tänka många tankar innan hon fick träffa läkaren. Efter att ha blivit undersökt fick hon diagnosen reumatoid artrit, RA, som i dagligt tal benämns ledgångsreumatism.
— Läkaren sa att det är en obotlig sjukdom. Det enda man kan göra med medicinering är att försöka få livet så drägligt som möjligt. Du blir långsamt sämre och det kan bli så att du får sitta i rullstol.
När hon chockad gick ut från sjukhuset fick hon en mycket stark känsla: hon skulle bli frisk! I efterhand vet Lisette att det var en av vändpunkterna på hennes väg till att bli kvitt värken. Tanken hjälpte henne i stunder när hon bara ville ge upp.
— Det var en grundkraft som bar mig hela tiden, berättar Lisette.
Hon åt mediciner och blev stundtals bättre, men svackorna blev djupare med ännu mer stelhet och värk. Hon hade svårt att klä på sig, öppna burkar och att sätta sig ner. Nätterna var en pärs — hon fick bulla upp med kuddar under armar och ben eftersom det var svårt att ligga helt utsträckt. Hjärtat slog och hon hade feberkänsla i hela kroppen.
— Det var inte bara smärtan i lederna i sig, utan hela kroppen var i fullständig stress.
Hela tiden sökte Lisette svar på hur hon kunde bli bättre. Redan när hon fick diagnosen hade hon frågat läkaren om det inte var något hon kunde göra, som att ändra kosten.
— Läkaren sa att alla mår väl bra av att äta bra och motionera men du ska inte ha något hopp om att du kan påverka din sjukdom genom det.
Lisette vägrade ge upp. Hon slutade med kött och komjölk och märkte en förändring i kroppen. Hon fortsatte även med läkemedelsbehandling, bland annat kortison, men eftersom hon gradvis blev sämre var sista utvägen cellgift. Vid ett möte på sjukhuset diskuterades även olika hjälpmedel i hemmet.
— Då kände jag bara att nej, nu tackar jag för mig. Jag vill bli frisk! Det är det som är mitt mål. Varför går jag hit? Här finns uppenbarligen inte svaret på det jag söker.
Det var sista gången Lisette var på sjukhuset för sin reumatism. Hon slutade med alla mediciner och fick till en början mer ont. Samtidigt flyttade hon och dåvarande maken till Australien för att studera. Där uppsökte Lisette en ayurvedisk terapeut och hon fick ett program som hon följde till punkt och pricka. Rutinerna bestod i örtpreparat, munskölj med sesamolja, oljemassage, aloe vera-juice och en kryddblandning.
— Jag kände att värken smälte bort på bara några dagar. Det var lite av ett mirakel.
Skoven blev färre och lindrigare än tidigare. Periodvis var hon helt utan besvär.
Lisette började våga tro på att hon faktiskt skulle leva utan värk. Hon åt vegankost och ägnade sig åt ayurvediska rutiner. När hon började trappa ner på det och ändå slapp att ha ont tog hon ett stort steg.
— När jag var värkfri och kunde vara det utan örter, massage och annat förklarade jag mig som frisk.
Kort därefter reste hon till Indien och utbildade till sig yogalärare.
— Jag gick från att vara så här, säger Lisette och krummar ryggen — till att bli yogalärare. Bara det var en sådan stor seger. En era i mitt liv var förbi. Jag var nu en frisk person som kan bli sjuk, istället för att jag var en sjuk person som försöker bli frisk.
Lisette sökte svaret på varför hon fick reumatism och hon tror att hennes inre obearbetade sår och livsrädsla gav upphov till en inre stress som påverkade kroppen negativt.
— Den inre stressen uttryckte sig i besvär i magen, och här var grunden lagd för att ge upphov till ledgångsreumatismen. Att jobba mycket på det inre planet tror jag var en avgörande pusselbit för att bli frisk.
Värken i lederna är borta sedan flera år men hon fortsätter att äta vegankost för att hon tycker att hon i största allmänhet mår bra av det.
— Jag mår fantastiskt. Mina leder är känsliga men jag har inte de inflammatoriska symtomen. Jag har både rörlighet och smärtfrihet, och jag måste inte följa något för att hålla det.
Även om hon anser att hon blivit frisk har hon en förståelse för läkarutlåtandet att sjukdomen är obotlig.
— Ja, det är sant, men man måste uttrycka det så här: att det är farmakologiskt obotligt. För det går inte med hjälp av de mediciner eller den behandling som sätts in.
Det sticker ut och går emot konventionell medicin att hävda att hon blev fri från en obotlig sjukdom, menar Lisette.
— Jag kan förstå att det är kontroversiellt eftersom sjukvården har bestämt att det är obotligt, men jag blev frisk och jag kan inte säga det på annat sätt. Jag tror fler kan bli friska. Jag kan inte vara ensam med den här diagnosen och det här resultatet.
Hon kallar sjukdomen för ett ”wake up call”. När hon väl slagit sig fri från den begränsande värken och rädslorna kring den, gav det eko på det inre planet.
— Det är en gåva att bli fri från sjukdomen och inte känna sig fast i den. Det är väl så nära lycka och tillfredsställelse man kan komma.
Lisette har sadlat om till ayurvedaterapeut och folkhälsovetare. Hon har även skrivit boken ”Inte mindre än frisk” och arbetar idag som hälsokonsult i Kalmar där hon bor. Hon brottas fortfarande med rädslor men på ett annat sätt.
— Jag har en helt annan känsla inför utmaningar nu. De är mer välkomna än när jag inte hade en punkt av kraft.
Lisette förklarar att hon gick från att ha sjukdomen utom kontroll, till att kunna kontrollera den genom hur hon lever.
— Om jag kan skapa det här kan jag kanske skapa något annat! Det är nog den absolut största livsläxan som har kommit av sjukdomen. Herregud, jag kan bestämma själv hur det ska bli. En större gåva kan man kanske inte få i livet, säger Lisette och ler.
Missa inte! Lisette följer med på Hälsa-resan den 4-5 oktober, där hon ska föreläsa.
LÄS MER OM HÄLSA-RESAN 2018 HÄR!
Kort om Lisette
Namn: Lisette Therner.
Ålder: 44 år.
Familj: Barnen Julie, 12 år, Leia, 8 år, och Elliott, 5 år.
Bor: Kalmar.
Gör: Intuitiv hälsokonsult.
Intressen: Hälsa, hundar, hästar, läsa böcker, löpträna och yoga.
Lisettes hälsoresa
Lisette beslutade sig för att bli frisk och avsatte tid och energi för att återskapa hälsa i en sjuk kropp.
Hon gjorde en energimässig rening: läkte inre sår och gjorde sig av med begränsande tankemönster vilket reducerade stress i kroppen.
Hon gjorde en fysisk rening: rensade ut toxiner, läkemedelsrester och kemikalier från kroppen. Kost, kosttillskott och örtmedicin verkade renande, stärkande och närande. Hon gjorde rörelser för att få tillbaka styrka och rörlighet i kroppen.