Julia Dufvenius: "Jag blir galen på orättvisor"

Hon brinner för kvinnokampen och var en stark röst i debatten kring metoo. Möt skådespelaren Julia Dufvenius som ogillar hårda träningspass på gym, men i gengäld går överallt och har dragit ner på köttkonsumtionen – för både klimatets och hälsans skull. I höst möter vi henne i nya teveserien Heder.

Julia Dufvenius: "Jag blir galen på orättvisor"
Julia är noga med att ta hand om sig själv, inte minst för att orka med jobbet. Hälsa för henne handlar om fysisk och mental balans.

Hon är punktlig och anländer på minuten, när vi ses på Näringslivets hus på Östermalm i Stockholm. Vi väljer varsin sparrissoppa från lunchmenyn, innan vi slår oss ned i den ljusa kafeterian bland idel män i lammullströjor och kavaj. En otippad mötesplats kan tyckas för en av Sveriges färgstarkaste skådespelare, men här är lugnt och samtalsvänligt.

Julia Dufvenius, 43 år, var en stark röst i debatten kring skådespelaruppropet tystnadtagning som blev startskottet på en lång rad andra branschers upprop. Hon var en av dem som skrev under och fick känna av konsekvenserna. Idag är hon tjänstledig från Dramaten.

– Jag har inte trivts de senaste åren och känner en sorg över ledningens slapphänthet, både för min och andras skull.

Man inbillar sig att man inte varit utsatt för något, men plötsligt när man tittar på den där klappen på rumpan eller den nedlåtande lillagumman-kommentaren, blir man medveten om vad det handlat om. Hon tror inte att det som hände var specifikt för Dramaten. Det såg ju likadant ut för till exempel juristerna och journalisterna, men kanske är det så att människor inom kulturen är svårare att byta ut. Men tveklöst har hela metoo-rörelsen lett till ett starkt systerskap, menar Julia Dufvenius.

– Jag gav av min energi och skaparkraft, men när jag fick syn på det här insåg jag att det inte var okej längre. 

Annat har också spelat in kring beslutet att prova nya vägar, som gestaltandet, hon älskar det, men det har skavt. Både på grund av berättelserna i sig, men också med anledning av den stämning och hierarki som rått på arbetsplatsen den senaste tiden.

– Jag har tyckt att det varit marigt att gestalta kvinnoporträtt, eftersom man oftast ville spegla något som var nydanande på 1800-talet. Jag vill spela kvinnor som jag kan relatera till. Idag har hon flera projekt på gång utanför teatern och har sökt sig till människor med samma syn på könsroller som hon själv. Sedan 2013 driver hon bland annat en podcast tillsammans med skådespelarkollegan Anja Lundqvist, där allt från teater till konst avhandlas.

Huruvida hon varit en förebild för andra under den här perioden vet hon inte. Men för henne själv har kollegan Marie Göranzon betytt mycket.

–Hon har drivit på beslut och processer som tagit tid. I den bemärkelsen har jag tagit upp hennes fana och gett tillbaka till yngre kollegor av vad jag själv fått, det har i alla fall varit min intention, säger hon och slänger en blick på mobilen, som ligger på bordet i händelse av att dottern Tilde, 19 år, som låst sig ute skulle höra av sig, men än så länge har den inte gett ett pip ifrån sig.

Julia ser ljust på framtiden och sin arbetsplats, trots det som hänt.

– Kan man bara ta tillvara på en sådan rörelse som metoo, så finns det fantastiska möjligheter till förändring.

 Teaterintresset väcktes hemma i Göteborg. Mamma Lena Dufvenius var producent vid Nationalteatern, dit Julia fick hänga med på föreställningar och repetitioner och ibland medverka i mindre barnroller. Hon var också engagerad i det så kallade Tältprojektet. En vänsterpolitisk teaterföreställning som turnerade över hela Sverige i mitten av 1977.

– Vi kuskade runt i husvagnar, men jag minns inte något av den här tiden eftersom jag bara var två år, säger Julia, och skrollar fram en gammal svartvit bild på mobilen med mamma Lena och hon själv i barnvagn framför en av husvagnarna. I bakgrunden skymtar artisten Björn Afzelius.

Julia fostrades i en vänsterradikal miljö i Göteborg. Pappa bodde på olika rivningskontrakt i Linnéstaden och mamma som var ensamstående med Julia och hennes storasyster, drev kollektiv i en sjurummare på Avenyn. 

– Det var människor man tyckte om och sådana man tyckte mindre om. Alltid upptaget på toaletten och man visste aldrig vad som fanns i kylskåpet, det är min bild av kollektivet.

Sedan flyttade vi till en egen lägenhet. På samma gård bodde flera ensamstående mammor. Det var många vuxna och barn runt omkring en, det var en trygghet, konstaterar Julia.

Hemma var det mycket snack om solidaritet och hon spelade fotboll i proletärernas FF i Göteborg, en politisk rörelse som format henne.

– Det bor en proletär i mig fortfarande. Jag blir galen på orättvisor, säger Julia, och berättar om den gången i nian då hon höll på att spela in en teveserie och fick sänkt betyg i alla ämnen, eftersom hennes guvernant inte kommunicerat med skolan.

– Jag drog ihop lärarna, rektorn och mina föräldrar till ett möte och lyckades få höjt i alla ämnen utom idrott, säger hon stolt.

 Efter gymnasiet var hon säker. Det var skådespelare hon ville bli. Julia lyckades tjata sig till en praktikplats på Backateatern i Göteborg. Hon jobbade i kafeét, stod i kassan och rev biljetter och var ett slags alltiallo. 

– Jag lärde mig massor, det är fortfarande en teater som har en stor plats i mitt hjärta.

1997 slog hon igenom i teveserien "Glappet", där hon spelade den starka och självständiga karaktären Ella. Samma år kom hon också in på Teaterhögskolan i Göteborg, en rivstart på karriären.

 "Har Bergman ringt ännu?", var ett stående skämt hemma. När han väl gjorde det var Julia 24 år och gravid med dottern Tilde, tillsammans med skådespelaren Christopher Wollter (Sven Wollter är hans farfars bror, om någon undrar). Julia fick fjorton dagars uppskov för audition till Ingmar Bergmans uppsättning av Maria Stuart på Dramaten, för att barnet skulle hinna ploppa ut.

Sedan bar det av upp till huvudstaden för provspelning. Julia fick en mindre roll, något som ledde till fler samarbeten med demonregissören, och en flytt till Stockholm. Sedan år 2000 är hon knuten till Dramaten och har hunnit med en rad olika uppsättningar. Vi har också kunnat se henne på teve, bland annat i "Gynekologen i Askim", "Häxdansen" och i "Mammor".

 Att bli mamma i ung ålder har mest inneburit fördelar, tycker Julia, som nu också är mamma till sonen Vide, 13 år.

– Skådespelaryrket kan ju lätt bli egocentriskt. Men jag fick lära mig tidigt att ta ansvar, inte bara för mig själv, utan också för en annan människa. Jag har hela tiden tvingats ha en fot i kräksjukor och dagishämtningar, det har varit nyttigt.

Christopher som hon träffade på en fest i Stockholm under tiden på scenskolan, är enligt Julia inte bara kärleksfull, utan också uthållig i allt från konflikter till renoveringar, och man anar ett inredningsintresse.

–Ja, jag gillar att ha fint hemma, men tar gärna hjälp av kompisar som är duktigare än jag själv. Men jag älskar snittblommor och kan fixa med buketter i timmar.

På hemmaplan är Christopher gaspedalen och Julia bromsen.

–Han är äventyrlig och vill gärna köpa segelbåt och segla jorden runt. Jag tycker det är tillräckligt spännande att gå ner i tunnelbanan. Att fixa en vacker middag eller köpa ett gott te räcker för att jag ska vara nöjd.

Att få tid med familjen är viktigt för Julia. 

– En perfekt lördag börjar med scramble eggs. Sedan kan vi sitta i timmar och prata om vad vi ska göra. Oftast slutar det med att vi åker hem till en kompis och lagar middag tillsammans.

 

Idag har Julia flera projekt på gång utanför teatern och har sökt sig till människor med samma syn på könsroller som hon själv.

Hon är noga med att ta hand om sig själv, inte minst för att orka med jobbet. Hälsa för Julia handlar om fysisk och mental balans.

–Jag är känslig och mår dåligt om jag äter eller sover för lite. Då är jag ingen bra person att vara nära. Vide brukar klappa mig på armen och säga, mamma vi pratar när du ätit, skrattar hon.

De senaste två åren har hon dragit ner på köttkonsumtionen på grund av djurhållningen och klimatfrågan. På grund av klimatet har hon också som princip att aldrig åka bil i stan. Hon går överallt, det är ett sätt att hålla sig i form.

– Min kropp gillar inte hårda träningspass på gym, så jag gör hellre lite varje dag, som att promenera. Jag behöver balans, det är viktigt för mitt psykiska och fysiska välbefinnande, säger hon, och letar fram favoritappen i mobilen som heter "Vila dig i form med yinyoga."

I höst är hon aktuell med nya thrillerserien "Heder" i TV 3 och Viaplay där hon spelar en av huvudrollerna tillsammans med Anja Lundqvist, Alexandra Rapaport och Eva Röse. Serien som handlar om fyra toppadvokater med ett brinnande engagemang för kvinnors upprättelse bygger på en idé av "Bron"-stjärnan Sofia Helin.  

Hon har också andra serier på gång, bland annat "Fartblinda" i TV4, baserad på Carolina Neuraths bok med samma namn. Dessutom läser hon in ljudböcker, så någon brist på sysselsättning lär det inte vara framöver.

Plötsligt har ett par timmar runnit iväg. Två halvfulla tallrikar med kall sparrissoppa står kvar på bordet i den nu nästan tomma kafeterian när vi bryter upp. Julia ska iväg på ett nytt möte och förhoppningsvis släppa in dottern som ännu inte hört av sig.

När hon kommer tillbaka till Dramaten vet hon inte.

– Men när jag gör det vill jag att det ska vara med något som känns angeläget att berätta, säger hon.

 

Julia om…

… Kvinnokampen

– Den är viktig för jämställdheten och hela samhället, även för männen.

… Drömrollen

– Vet inte, de flesta roller jag får blir drömroller.

… Ingmar Bergman

– En komplex person som berikade kulturen, gav några mycket, men skrämde många med sitt humör och makt.

… Film eller teater

– Det bästa är att blanda, det handlar om balans.

… Göteborg eller Stockholm

– Svårt att välja, familjen, havet och luften är det bästa med Göteborg. Jobbet, kompisarna, barnens skolor och vårt boende är toppen i Stockholm.

 

  • Få tidningenhalsa.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!