Nå gra minuter för tidigt kommer hon in genom entrén till det New York-inspirerande hotellet, Scandic Grand central i Stockholm. Hon har jeans och blå tröja på sig, det bruna håret hänger löst ner över axlarna. Hon ser oförskämt fräsch ut i sin naturliga makeup och pigga blå ögon. Man fångas direkt av hennes positiva energi och värme, och det känns som jag ska fika med en nära vän när vi slår oss ner i den generösa soffgruppen med fönster ut mot morgonvimlet på Kungsgatan. Valet av plats för intervjun känns givet. Här har författaren och psykologen Anna Bennich, 46, spenderat otaliga timmar när hon skrivit på sina böcker. Och kanske är det faktiskt den perfekta platsen att vistas på när man som Anna har lite fobi för just ensamhet.
— Jag blir så rastlös när jag jobbar hemma, det känns så tyst. Jag tycker om hotell-lobbies. Här ser jag folk komma och gå, det händer saker och jag kan ta en kaffepaus och äta lunch omgiven av andra människor, säger Anna och pekar mot en avdelning längre in i lokalen där hon brukar sitta och skriva.
Många känner säkert igen Anna från ”TV4 nyhetsmorgon” där hon titt som tätt är med och svarar på frågor om allt från relationer och stress till skilsmässa och ensamhet. Tre ämnen hon också skrivit böcker om: ”Sjukt stressad” (2015), ”Vägen genom skilsmässan” (2016) och nu senast ”Att vinna över ensamheten”. Det sistnämnda blev ett naturligt val efter att hon dels arbetat med ensamma personer, dels blivit fullkomligen överöst med tittarbrev i ämnet.
— Varje gång vi tar upp ensamhet kommer det dubbelt så många tittarbrev än vid något annat ämne. Och jag kan bara välja ut fyra—fem frågor från flera hundra brev. Det är så gripande berättelser — män, kvinnor, unga, gamla från hela landet som är ensamma på olika sätt eller oroar sig för anhöriga. Och då tänkte jag: jag skriver en bok, berättar Anna och tar en sipp av latten som precis serverats.
Boken vänder sig framför allt till ensamma personer, och Anna betonar att den handlar om både den faktiska ensamheten och den känslomässiga, som man kan uppleva till exempel på jobbet eller i sin familj. Bokens syfte är också att uppmärksamma att det är ett stort samhällsproblem.
— Ensamhet är precis som att röka, dricka alkohol eller ha skadlig övervikt. De hälsofaktorer som vi pratar om mycket och screenar för på vårdcentraler är stress, sömn, kost, motion, alkohol och tobak. Men vi fångar inte upp ensamheten, som är lika farlig eller till och med farligare, betonar Anna.
Hon menar att ofrivillig ensamhet borde ha samma plats som andra hälsofaror, och massor av forskningsstudier visar just riskerna.
— Vi är konstruerade för att vara i en grupp, vi är flockdjur. När vi hamnar utanför vår flock slås vårt alarmsy-stem på, alltså det sympatiska stresssystemet, som signalerar att nu är det fara. Och har vi långvarig ensamhet får vi ett kroniskt påslag, det står och puttrar och leder i sin tur till ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar, liksom risk för ökat aggressivt beteende, mer smärtproblematik och tidigare utveckling av alzheimer, säger Anna allvarligt.
Det handlar också enligt henne om psykologiska svårigheter.
— Ofrivillig ensamhet är förknippat med skamkänslor, man drar sig undan, blir ofta nedstämd, får sömnstörningar och ångest. När jag jobbar med ensamhet måste jag just titta på skammen och hur den blir som en ständig följeslagare, en skugga kring en ensam person. Och det är väldigt svårt för dem att erkänna att de är ensamma för det är så tabubelagt. Men alla kan ju hamna där, säger Anna sorgset.
Ämnet ligger verkligen henne varmt om hjärtat. Hon har även egna erfarenheter av ensamhet, som hon främst beskriver som ett slags ensamhetsfobi.
— När jag var liten ville jag jämt leka med någon och aldrig vara ensam. Jag minns somrarna hemma på Champinjonstigen i Rönninge, söder om Stockholm, när inga kompisar var hemma och jag nästan fick panik av rastlöshet och tristess, och jag kommer också ihåg samma känsla i kroppen efter min skilsmässa, när jag var ute varje kväll och träffade vänner när jag inte hade barnen. Jag ville aldrig vara ensam, samtidigt som det var vad jag behövde, säger Anna och fortsätter:
— Det är tröttande att ständigt vara med folk, även om man tycker mycket om dem. Om du undviker någonting så till den milda grad att du inte ens vill vara hemma ensam en kväll när barnen är hos sin pappa, då har du ett problem du behöver ta tag i, säger Anna och lägger en hårslinga bakom örat.
Skilsmässan för sju år sedan var det svåraste hon gått igenom och det märks att det fortfarande påverkar henne att prata om det.
— Det är det värsta som jag gjort. Vilken kris och sorg det är, och så många förluster det innebär på en gång. Du förlorar en livskamrat, någon som varit din bästa vän, du förlorar halva tiden med barnen, kanske gemensamma vänner och livet du hade tänkt dig. På ett sätt förlorar du också din identitet, mer eller mindre. Hur är man en frånskild typ som ska in och dejta på Tinder och börja gå på krogen? Det kändes till en början främmande och konstigt, men långsamt hittar du ofta något nytt att känna dig trygg i.
Efter en tid kände Anna sig snarare stark och stolt som roddade sina barn, sitt företagande, sitt liv på egen hand. Det blev en personlig utveckling för henne, även om hon tycker det känns lite klyschigt att säga så.
— Det kan låta så hurtigt att säga att man utvecklas av en skilsmässa, men de flesta gör verkligen det i kriser. Jag har en mycket större trygghet i mig själv, att jag klarar mig bra och landar på fötterna. Det visste jag ju inte innan, men det vet jag nu.
Och när det gällde ensamhetsfobin fick Anna börja träna på det.
— Jag bokade av allt i kalendern och gjorde det mysigt hemma, tände ljus och såg fram emot lugn men i huvudet hörde jag min övertalande röst: ”Så mysigt jag har det. Här kan jag sitta och återhämta mig, jag kan välja vilken Netflixserie jag vill, vilken lyx.” Hela tiden med påminnelsen i huvudet att det här är bra, som ett mantra. Hon skrattar åt minnet och skakar lite på huvudet åt sig själv.
Sedan blev hon bättre på det.
— Nu kan jag älska att vara själv. Jag sover fortfarande sämre om jag sover ensam, men jag kan njuta mer i ensamma stunder nu, säger Anna.
Sju år efter skilsmässan hade Anna hunnit dejta en del men fortfarande inte träffat någon man hon ville ta hem och presentera för barnen. Hon kände sig också ganska nöjd med tanken att vänta lite till. Hon skulle umgås med vänner och vara kulturtant och hade köpt årskort på stadsteatern. Men så en kväll på Haymarket, ett hotell i centrala Stockholm, hade en vän fixat ihop ett gäng tjejer som skulle ses över en middag.
— Jag kom lite senare så alla var där, förutom en av tjejerna som satt i baren och bjöd sin före detta chef på en drink för att han varit referens till henne för ett jobb. Jag fick veta att han var både singel och snygg. Så vi gjorde dem sällskap och direkt när jag såg honom så fick jag hjärtklappning och blev helt löjlig och kunde inte hålla reda på mina ben och armar. Jag försökte vara smart och rolig men allt blev helt fel, minns Anna och skrattar.
Efter en stund var han på väg att gå och Anna kände sig förtvivlad.
— Jag blev så besviken. Men efter 40 minuter får jag upp ett meddelande om ny förfrågan på Messenger av honom. Han skrev att han tyckte det var jättekul att träffa mig och att han skulle betala minst en middag eller två för att få stöta ihop med mig igen. Då skrev jag tillbaka i versaler ”Äntligen skriver du”. Och på den vägen är det, skrattar Anna.
Just humor har varit livsviktigt för Anna både i privatlivet och som verktyg i hennes jobb där hon föreläser om allvarliga ämnen eller i mötet med en klient som psykolog.
— Inte bara gör det livet lite roligare att leva, humor har också en väldigt god effekt på oss som människor, det hjälper oss att lyfta blicken lite och se vad som händer utanför huvudet. Det är flera gånger en pollett har trillat ner mitt i ett gapskratt. Men det kräver ju tajming och fingertoppskänsla, det går verkligen inte att skoja till det om allt, det gäller att hitta en balansgång, understryker Anna.
I höstas gifte sig Anna och Andreas i Marrakech med familj och vänner, och Anna känner att hon träffat helt rätt man.
— Andreas bor med sina tonårsbarn i Uppsala. Vi bestämde oss för att gifta oss istället för att flytta ihop och vi bestämde oss för att inte skaffa gemensamma barn och istället skaffa dykcertifikat. En jättebra lösning för alla inblandade, säger Anna med glimten i ögat.
Och det går bra nu, som man säger. Anna har fått kontrakt på ny bok som kommer i vår, och hon ska fortsätta utveckla sin nystartade hemsida relationlab.se, där hon bygger upp en portal med material inom ensamhetsproblematik, men även relations-frågor.
— Jag vill fortsätta jobba med ofrivillig ensamhet i samhället, hjälpa vårdcentraler, skapa ett program för ensamma personer och erbjuda relationsstärkande utbildningar. Min intention är sedan att det ska finnas en fysisk plats dit man kan vända sig med ensamhets- och relationsfrågor och där det kanske också finns ensamhetskafé, och roliga före-läsare. Jag vill göra samhällsnytta.
Med så många olika uppdrag som Anna tar sig an är det viktigt att hitta en bra hälsobalans, och det gör hon med bra kost, träning och umgänge med vänner.
— Jag mår väldigt bra av att röra på mig, men på grund av en kroniskt inflammerad SI-led sedan graviditeterna har jag svårt att springa eller promenera långt vilket är en stor sorg. Men jag har köpt hem en roddmaskin och ror 25—30 minuter på morgonen cirka fyra gånger i veckan och så går jag till en PT för lite styrka. Och vi äter nästan bara vegetariskt på grund av min dotter som äter grönt av miljöskäl, och jag mår bra av det.
Hälsa för Anna är också vänner och samtal.
— Jag hämtar jättemycket av min energi och välbefinnande genom att vara med dem jag älskar, och jag har haft tur med kompisar och jag älskar dem så mycket.
Och att få resa bort till värme.
— Jag har köpt ett litet hus i södra Frankrike, och jag har tagit reda på hur man åker tåg dit för att försöka minska på flygandet. Jag har bott i Paris och är ofta där. Det är för kallt i det här landet för mig. Där vill jag skriva mina kommande böcker. Och jag ska fortsätta att hjälpa andra människor och göra samhällsnytta. Jag har världens roligaste jobb och det finns massor kvar att göra. Frågan är bara hur jag ska hinna med allt jag vill — det är den svåra ekvationen.