Kristin Kaspersen: "Jag har slutat älta"

Även om hon påstår sig vara förkyld dagen för intervjun ser hon ut som hälsan själv. Vi fick en pratstund med Kristin om vad som betyder mest i livet, hennes stora hälsointresse och att inte känna någon ångest över att bli äldre.

Kristin Kaspersen: "Jag har slutat älta"
Det strålar om Kristin Kaspersen som nu befinner sig i en fin plats i livet, här med sin söta hund Minoo.

Det går inte att missa Kristin Kaspersen. Redan på långt håll syns hon tydligt. Det är som en aura kring henne när hon kommer med sin söta hund Minoo. Hon strålar. Hon ser ut att befinna sig i en fin tid i livet även om det senaste året inneburit stor sorg då allas vår Lill-Babs tog sina sista andetag. Kristin har precis släppt sin nya bok "Tacksamhet" och när vi tar oss ut till en skärgårdsö där hon ska fotograferas säger jag till henne att hennes bok känns som en smekning för själen. En långsam smekning för själen där man får ta del av små ögonblick i hennes liv. 

— Tack! Den här boken är lite annorlunda än dem jag har skrivit tidigare. Då har det varit mina bokidéer, men den här gången var det förlaget som kontaktade mig och sa att det här med Insta-poesi var något som växte och undrade om jag hade funderat på att göra något kring det, och jag nappade direkt. 

Boken är blandad med både längre tankar kring olika ämnen och kortare texter, lite mer poetiska tankar. Den är också fylld med fina bilder som Kristin själv har tagit. 

Kristin utstrålar hälsan själv. Hon ser ut som hon inte gör annat än tränar och dricker gröna smoothies. Och hon är hälsosam och har varit det mer eller mindre hela sitt liv. Hennes pappa startade ett träningscenter när hon var tio, och som sjukgymnast arbetade han med att förebygga skador.

— Vad gäller det hälsosamma så har han varit min inspirationskälla. Jag tänker idag mycket inifrån och ut och inte tvärtom. Jag tänker på vad jag äter till exempel och försöker variera min träning. Hade jag inte varit så stark när jag till exempel föll under "Let's dance" hade det kunnat gå mycket värre. 

Hon har gått flera instruktörsutbildningar i yoga och har inget minne av vad många av övningarna heter men vet exakt vad varje övning gör för kroppen.

— Jag är intresserad av vad som händer anatomiskt, vad händer med muskler och nerver? 

Hon är bra på att ta hand om sig, det ser man på henne och hör när hon berättar om det som är viktigt för henne. Både fysisk och mental träning tar stor plats i hennes liv. Men också hälsosamma människor åldras, även om vi idag lever i ett samhälle som gör allt för att undvika det. 

Ny forskning visar att vi snart kan leva hur länge som helst. Det senaste inom kvinnoforskning är att man genom ett enkelt ingrepp kan förskjuta sin menopaus med 20 år. Kristin däremot verkar dock inte ett dugg brydd om att bli äldre. Hon tycker inte ens att det känns speciellt att fylla 50, vilket hon gjorde i år. 

— Jag tycker 50 är en fin ålder och känner faktiskt ingenting kring det här med åldrandet. Jag är i en bra tid med mycket erfarenhet och mycket framför mig. 

Det krävs en viss förmåga att tänka så positivt, tänker jag och undrar hur hon lyckas med det. Hon berättar att hon har gått ett antal ledarskapsutbildningar med syftet inte bara att leda andra utan även henne själv. Och nämner det som överläkaren och psykiatrikern Anders Hansen brukar prata om.

— Rent historiskt har vi ju ett fly-fäkta-beteende. Tidigare, när vi jagade, så var ju våra hjärnor programmerade så att om vi hörde något i skogen kunde det innebära fara. Så är det fortfarande, vi reagerar först med fara-tanken och fastnar lätt i negativa tankar. 

Så ser det ut för de flesta, tänker jag. Man fastnar i en negativ tanke som sedan bara går som en upphakad lp-skiva i våra hjärnor. Kan vi verkligen göra något åt det?

— Absolut. Det är ju bara en tanke, den är ju luft. Den kanske inte är sanningen. Man måste titta inom sig själv och tänka: Vad är sanningen inom mig idag?

Kristin började redan för länge sedan att träna och välja sina tankar. 

— Jag minns när jag ramlade i "Let's dance". Alla omkring mig var riktigt oroliga. Men jag tänkte inte ens på om jag skulle få ett ärr i pannan eller gräma mig över att det just hände då, utan istället tänkte jag att det var bra att det inte hände något värre. Då kände jag att min "träning" på att välja tankar faktiskt har fungerat. Jag väljer ofta automatiskt den positiva tanken. 

Det kanske låter svårare än det faktiskt är för när hon nämner fler exempel så inser jag att det nog inte är så svårt. Det är ett val man gör, och man måste inse att man skapar sin egen stress. Kristin vill bara inspirera till att man är herre över sitt eget mående och sina egna tankar. Men krävs det inte en enorm mental styrka för det — att kunna välja bort negativa tankar?

— Nej, det tycker inte jag. Testa de små grejerna och till slut kommer du inse hur det faktiskt underlättar ditt liv. Jag ältar inte på samma sätt längre, jag oroar mig inte. Jag dömer inte människor, alla kan ha en dålig dag. 

Hon betonar att den andra tanken kan vara starkare men att man måste ge det lite tid. Det är en träningssak, men det härliga i det är att man tar ansvar för sitt eget mående i samma sekund. Jag frågar om det kan ha med åldern att göra, att vi faktiskt blir bättre på att inte bry oss om olika störningsmoment, men Kristin tycker det är svårt att generalisera. Hon anser mer att det är vad du själv väljer att göra, att det i slutänden är väldigt individuellt att fokusera eller inte fokusera på dåliga saker.

"Det är viktigt att stanna upp ibland och bara vara tacksam. Som till exempel idag. Livet är inte så tokigt, här sitter vi på en skärgårdsö och har det bra", säger Kristin.

Lika svårt som att fokusera bara på de positiva tankarna har vi människor ibland med att känna tacksamhet. Vi tar ofta saker för givna, men kanske har det med åldern att göra att vi faktiskt blir mer tacksamma? Att vi faktiskt kan se saker i ett bättre ljus med tiden? Att tidens gång har fått oss att uppskatta vad vi har? Kristin är inte helt säker på att man ska dra in åldersfrågan i det här med tacksamhet. Man är olika som människa helt enkelt. Vad gäller boken så är den fylld av -tacksamhet. Tacksamhet till livet, till barnen, till familjen, till erfaren-heterna. 

— Det som var spännande med den här boken var att jag upptäckte den röda tråden när jag gick igenom mina texter. Att mycket faktiskt handlade om tacksamhet.

Tacksamhet är viktigt och kan vara något som får oss att må bättre. Vi måste kanske bli bättre på att använda den i vardagen. Man måste se de små sakerna runt omkring en, som att ha vatten i kranen, att vi har en fungerande kropp, att vi kan röra oss.

— Det finns så mycket runtomkring oss som vi tar för självklart och det är viktigt att stanna upp ibland och bara vara tacksam. Som till exempel idag. Livet är inte så tokigt, här sitter vi på en skärgårdsö och har det bra. 

Jag tittar vidare i boken. Den är i ett nätt och fint format och är fylld av bilder som Kristin har tagit själv. Hon älskar att ta bilder, det blir som små ögonblick i livet. När hon tittar på bilder som hon tog för flera år sedan kan hon känna hur hennes känslor ändå har förändrats.

— Jag kanske kände något för tio år sedan och känner något helt annat idag. Och mina läsare kanske känner något helt annat än det jag känner. Jag skriver och visar de bilder som handlar om något inom mig. Kan jag inspirera någon blir jag såklart glad, men jag vill inte att folk ska tänka att de SKA känna inspiration utan jag vill mer dela med mig av mina tankar.

Hon önskar att folk ser det som små korta berättelser om olika situationer i hennes liv. Man kan titta på det på avstånd eller kanske känna igenkänning. Kanske bara vila blicken i en bild utifrån det man tänker. 

— Jag vet att jag är stöd för andra, det har jag sett på mitt instakonto, och det känns naturligtvis fint om det är så. Och jag reflekterar ofta över saker i efterhand. Som det här med mamma. 

Det har varit ett sorgefyllt år för Kristin men ändå så fyllt av kärlek.

— Jag hade svårt att vara ledsen i början, det var svårt att sakna henne för hon betydde så mycket för så många människor. Det är fint att dela sorgen med hela Sverige men jag måste också få sörja min mamma, mina barns mormor och inte bara Lill-Babs. Sorgen och kärleken har varit fina att dela, men sorgen över att ha mist en mamma delar jag bara med mina systrar. Men sorg är kärlek. Man skulle aldrig uppleva sorg på det här sättet om man  inte hade känt en enorm kärlek. 

Men hon har aldrig känt att sorgen har varit tung. Den har alltid varit ljus. Kanske har hon haft fördelen av att ha tränat på att välja sina tankar. Hon väljer de ljusa istället för de mörka. 

— Hur jag än gör så kommer hon ju inte tillbaka, och den acceptansen kom ganska snabbt.

Första julen var lite nervös, men familjen gjorde lite andra saker än de hade gjort tidigare istället för att bara fira den som vanligt. Och mitt i jul-firandet hände något fantastiskt.

— Jag skulle slå in mina paket på julaftonsmorgonen och letade efter inslagningspapper, och då hittade jag en liten lapp i lådan. "God jul Kristin, kram från mamma", stod det. Det var som att hon fortfarande var där med oss. Och det är hon fastän hon inte är här rent fysiskt. 

  • Få tidningenhalsa.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!