Emma Hamberg: ”Jag tar ingenting för givet”

Hon är ett färgsprakande energiknippe, med aptit på livet, som drabbades av en familjetragedi. Efter att ha levt länge inpå sin exmans svåra sjukdom är författaren Emma Hamberg tacksam för varje dag, varje sak hon får uppleva. Men tränar – det gör hon bara när hon är sexuellt frustrerad!

Hon är ett färgsprakande energiknippe, med aptit på livet, som drabbades av en familjetragedi. Efter att ha levt länge inpå sin exmans svåra sjukdom är författaren Emma Hamberg tacksam för varje dag, varje sak hon får uppleva. Men tränar – det gör hon bara när hon är sexuellt frustrerad!

Text: Carolina Chreisti Eriksson
Foto: Anton Svedberg

Rubrikerna i stil med ”Hon lämnade sin svårt sjuka man”, har varit många sedan Emma Hambergs självbiografiska bok ”Resten av allt är vårt” kom ut i fjol.

— Det beror ju på att det är det värsta du kan göra. Och så kändes det för mig också: det här är det värsta jag kan göra — men jag måste göra det, annars kommer jag själv att gå under, mina barn kommer gå under och i sådana fall gör även han det, resonerar Emma uppriktigt när vi ses.

Emma Hamberg
Ålder: 48 år.
Familj: Döttrarna Ditte och Nåmi, 21, och Saga, 17. Patrick, 50 år, föräldrar, en massa vänner, Patricks barn, mina döttrars pappa. 
Bor: Södermalm, Stockholm.

Det är lätt att tro att boken ifråga skulle vara feelgoodförfattaren Emmas ”tunga roman”, likt Martina Haags ”Det är något som inte stämmer”. Därför förvånas man över hur liten del som faktiskt är tung. Snarare är boken en hyllning till kärlek och vänskap.

Men vi backar bandet, börjar från början.

Emma växte upp i Vänersborg i vad hon kallar ett ”väldigt rött hem”, präglat av mycket kärlek, frihet, demonstrationer och kampsånger. Som ensambarn fick hon roa sig själv. Från unga år hittade hon på egna historier som hon illustrerade. Och med en mamma som var bildlärare och en pappa som i 50-årsåldern startade en egen reklambyrå, var det alltid fullt med pennor, papper och kreativitet i hemmet.

Emmas eget hem på Södermalm i Stockholm — där hon just serverat oss kaffe med varm skummad mjölk och kakor — andas konstnärlighet, kultur och varm trivsel. Det är fullt med tavlor, soffor och kuddar — och inte minst är det en explosion av färg! Utanför vardagsrumsfönstret på sjätte våningen ståtar Maria Magdalena kyrka som lyser upp vinterdiset med sin solgula färg bakom trädkronorna. Emma själv bär matchande nog en gul klänning, och när vi går ut väljer hon en rosa kappa.

Det minimalistiska är nämligen ingenting för Emma och det passar hennes personlighet fint. Ingen som sett Emma föreläsa eller prata i tv kan ha undgått att märka vilket färgstarkt energiknippe hon är. Det fullkomligt sprakar om henne, och denna dag är inget undantag, trots att hon den senaste tiden både brutit en tå (!), fått nackspärr, magsjuka — och influensa! 

— Det är som ett jäkla skämt, jag som aldrig är sjuk annars, skrattar Emma åt galghumorn i det hela.

Kanske är det tur att energin alltid dundrat inom henne, med tanke på vad hon har behövt gå igenom. För snart fyra år sedan skilde sig Emma från sin svårt sjuke man, Agi Lindroth, efter tio års äktenskap och tre gemensamma döttrar. 

Emma och Agi träffades den varma sommaren 1994 på en tillställning då de bägge belönades med var sitt stipendium — hon som ung och lovande serietecknare och han som dito musiker. De blev störtkära, flyttade ihop, och i tio år fick de leva ett lyckligt liv ihop. Men så en vinter fick barnen och Agi influensan. 

— Barnen blev friska en efter en, men inte Agi. Och en morgon gick han inte att väcka. Han hade kräkts och inte torkat upp efter sig och det var obehagligt för barnen som var ensamma hemma med honom.

När Emma kom hem möttes hon av en okontaktbar man, som låg orörlig med vidöppna ögon. Med ilfart åkte de till sjukhuset och där började Agi krampa våldsamt. Det togs massvis av prover men man kunde inte hitta vad som var fel med honom.

— De misstänker att det var influensaviruset som angripit hjärnan. Det var ren otur!

Läkarna blev tvungna att söva ner honom bara för att få ner kramperna. 

— Men varje gång de försökte väcka honom igen så krampade han. Han svävade mellan liv och död, fick blodförgiftningar. Jag var beredd på det värsta, berättar Emma och det märks att minnet fortfarande är smärtsamt.

Agi kom ändå hem till slut — men både som sig själv och en annan man. Ärren han fick i hjärnan hade nämligen lämnat kroniska hjärnskador, i form av minnesförlust och en svår epilepsi.

— Han, som haft en sådan jäkla energi innan — min egen är ingenting i jämförelse — behövde plötsligt ha det lugnt runtomkring sig, för att inte trigga epilepsin.

Men med tre små barn i huset var det lättare sagt än gjort. Emma och döttrarna blev tvungna att tassa på tå runt honom i huset allt som oftast.

— Han var som ett asplöv första tiden, och så fort någon nös eller satte på musik som han inte var beredd på kunde han börja krampa. 

Till slut blev det ändå vardag. Emma jobbade hemifrån så hon kunde finnas där för Agi. Han kunde ha bra dagar då de hade kul ihop och det nästan var som vanligt. De gifte sig till och med sommaren efter sjukhusvistelsen. Men det blir skevt och svårt att leva med en så pass sjuk person, enligt hens premisser. Som att anpassa sig och hitta på saker när den sjuke har en bra dag, även om resten av familjen inte har det, för att man så gärna vill unna honom det. Till slut separerade  Emma och Agi.

— Jag tror att vi båda två förstod att det här går inte, men det var jag som fick driva det. Jag och tjejerna var för friska och han för sjuk. Jag kände att våra barn blev så jäkla duktiga på att känna av och känna in på ett sätt som inte är bra för dem.

Emma Hamberg:
Idag kan Emma se sig själv i spegeln och känna att det val hon gjorde inte bara var nödvändigt för hela familj­en, utan även ledde till något gott!

Beslutet tog lång tid på sig att växa fram. 

— Bara att skilja sig från en frisk partner är jobbigt, och när det är en svårt sjuk partner är det som att lägga på sju ton av dåligt samvete, menar Emma och berättar att hon slöt ett slags ”deal” med sig själv då, för att hantera skulden.

— Agi skulle alltid ingå i min familj och jag skulle aldrig skaffa en ny man. Jag kunde inte öppna upp för det då, det fanns bara inte. 

Agi hade i sin tur känt ett dåligt samvete över att han med sin sjukdom hade ”hållit Emma på mattan”, när hon egentligen gillar att ”flyga över mattan”. 

Men så en dag var det som att Gud droppade en kärleksbomb på Agi — han blev den som först träffade en ny!

— När chocken väl hade lagt sig så var det en makalös känsla av frihet, lycka och glädje. Främst för att han blev så lycklig, för jag unnar honom all lycka.

Emma själv fokuserade på att bygga upp sitt eget liv igen, hitta ”den glada Emma” igen. Men snart blev det ändå hennes tur att bli stormförälskad, igen!  

Det var när hon skulle arrangera en dagboksväll med sina vänner och hittade sin gamla dagbok från 1986 — året då hon som 15-åring vann en serietecknartävling där priset var en Parisresa — som hon blev påmind om den gullige, halvfranske Patrick som hon träffade då. Han som hade fått hennes tonårshjärta att bulta så.

Emma låtsades skicka ett felmeddelande till Patrick, som hon hittat på Facebook, för att kunna bjuda honom på fest. Han visade sig bo ett stenkast ifrån Emma. Och på den vägen är det! 

— Det är något annat att träffa en person när man är 23 än när man är 45, när bägge har ”bagage”. Men när kärleken slår till spelar det ingen roll hur gammal du är. Vi är bäst tillsammans helt enkelt. Jag är som hans ballong som flyger upp i luften, han mitt ankare.

Men mitt under brinnande förälskelse drabbades Emma själv av en hälsokris, som resulterade i cancerskräck och att en stor bit tarm opererades bort. Idag är som tur var Emma helt återställd och mår bra.

— Men hade de inte tagit bort det som växte i tarmen så hade det utvecklats till cancer. Det var vidrigt. Men sedan Agi blev sjuk så tar jag ingenting för givet. Jag är glad för varje dag, varje grej jag får uppleva.

Emma tycker att det pratas alldeles för lite om vänskap som det allra bästa för hälsan, så är det i alla fall för henne.

— Den största delen i min ”kostcirkel för att må bra” är vänskap. Folk bokar in spinningpass tre dagar i veckan: cyklar på en stillastående cykel och stirrar in i en vägg. Men man bokar inte in sina vänner! Själv fikar jag, promenerar och äter middag med mina vänner flera gånger i veckan.

Sport däremot tycker hon är trist. Men, en period joggade hon faktiskt både intensivt och frekvent!

— Det var för att jag var väldigt förtjust i Patrick, och vi testade att bara vara vänner under en tid. Så vi sprang ihop, det blev ett sätt att göra av med överskottsenergi, sexuell frustration. Men nu ligger vi med varandra så då joggar vi inte längre, skrattar Emma. 

En dag joggade de förbi utegymmet i Tantolunden på Söder, där en armgångsställning finns, sådan som militärer brukar träna i. 

— Jag ville imponera på Patrick, men hade aldrig klarat armgång innan, bara max en—två pinnar. Men så hoppade jag upp och klarade plötsligt att gå både fram och tillbaka. Det var lika otroligt som om jag lyft en bil och kastat iväg den! 

Om inte det är ett tecken på kärlekens kraft, vad är det då?

Emma om…

Framtidsdrömmar

– Just nu drömmer jag om att vistas mer i Frankrike och lära mig frans-ka. Jag har aldrig bott utomlands heller och skulle vilja det. 

Kärlek

 – En sådan drivkraft för oss alla, i filmer, i låtar… Själv blir jag alltid ”pang bom-förälskad”, när det väl slår till.

Skrivande

– Jag älskar att berätta historier och vill fortsätta med det. Jag är helt självlärd, har inga processer eller tekniker. Jag bara gör, går på -feeling. 

Vänskap

– ”Resten av allt är vårt” är framför allt en hyllning till vänskap. Att finnas till för andra ger mig energi!

Sofie Sarenbrant: ”Att vara i stallet är som terapi”

Lisa Miskovsky: ”Naturen har en läkande effekt”