Christina Stielli: Krisen födde min lycka​

Föreläsaren och författaren Christina Stielli hade allt. Därför blev beskedet att maken ville lämna henne inte bara ett fall – utan ett ras ner i avgrunden. Vägen tillbaka var tuff, men gav henne en ny karriär: Hon är bäst på att prata kris.

Hon säger att hon fortfarande är chockad över ketchupeffekten som kom efter att hon gav ut sin första bok, ”Självkänsla för tonåringar”.

— Livet består verkligen av ett gäng bananskal. Efter att jag hade skrivit boken fick jag ett samtal från en skola. De frågade om jag kunde komma och prata om självkänsla. Jag sa ja, men tänkte ”herregud, vad gör jag, är jag helt dum i huvudet, jag har ju aldrig föreläst tidigare”. Och jag var så himla nervös när jag klev upp på den där scenen. Jag stod nog mest och rabblade i ren skräck, och betalt ville jag absolut inte ha, då kunde jag göra bort mig utan att de krävde pengarna tillbaka, säger Christina Stielli och skrattar högt.

​Om Christina vore en pizza skulle hon heta ”Stielli med extra allt”. Hon är extra allt. Extra varm. Extra rolig. Extra vänlig. Extra glad. Men så har det inte alltid varit. 2014 blev hon plötsligt lämnad av mannen hon känt sedan slutet av åttiotalet och varit gift med i 14 år.

— En dag kom han hem och berättade att han tänkte flytta, och det tog en kvart ungefär och så var han borta, berättar hon.

Christina beskriver händelsen som det välkända trolleritricket, där man drar undan en duk från ett uppdukat bord och allt står kvar. Skillnaden var bara att nu stod inget kvar.

— Jag tappade fotfästet totalt och ramlade omkull. Jag var bruten och avskydde mig själv och visste att jag aldrig skulle vara värd någonting igen. Nu var jag tvungen att rita om hela kartan. Alla traditioner efteråt; den första julen, påsken, födelse­dagen var vidriga. Många vänner, som varit hans vänner, försvann. Jag skulle nu skapa mig ett nytt liv och en ny framtid. Men hur såg min framtid ut? Vi hade ju spikat allt, vi visste ungefär hur det skulle bli. 

När Christina idag tittar bakåt på åren som följde kan hon inte förstå hur hon fixade det. Hon hamnade i en djup kris.

— Det var som att gå i seg knäck eller ro i en öken, så lätt kändes livet. Förutom att jag tappade all tro till mig själv så var jag under en period så fattig man kan bli i Sverige utan att hamna på gatan. Jag var som en sårad tigerhona som bara kunde skrapa ihop mat och skydda mina barn. Jag sålde saker för att ha råd att betala mina döttrars frisörbesök. Folk pratade om vikten av att ha en buffert, jag var glad om vi överlevde. 

​Christina förklarar att hon var förbannad men levde samtidigt i förnekelse, hon gick igenom alla faser. 

— Jag gick i terapi och där skrek jag: Vilken fas är jag i nu? Jag hade brått­om och ville vidare, men det fanns inga genvägar. Dessutom mådde mina döttrar dåligt. 

Christina försökte hålla ihop familjen och skapa en gemenskap, men alltid gapade en tom plats vid köksbordet, som en påminnelse om en splittrad familj.

— Jag gick runt kvarteret med hunden, runt runt, och grät och undrade hur jag skulle klara av den här veckan. Det var oerhört tungt. Jag ville inte att flickorna skulle se det, de hade nog med sina egna problem och behövde verkligen inte ta ansvar för mina också.

Christina Stielli: Krisen födde min lycka​
Christina har aldrig känt sig så nöjd, lugn och trygg i sig själv som nu. Något hon tror delvis beror på åldern och att hon jobbat så mycket med sig själv.

När Christina såg tillbaka på sitt liv, då som 41-åring, insåg hon att hon alltid hade gjort vad andra hade förväntat sig av henne.

— När jag var liten gjorde man det föräldrarna eller kompisarna förväntade sig, för att man ville passa in. Sedan anpassade jag mig till den kille jag var med, och jag anpassade mig absolut till den jag senare gifte mig med. Herregud, jag spelade ju golf för att han gjorde det, säger hon och suckar.

Men så kom Christina till en vändpunkt till sist när hon förstod att det inte längre gick att älta det som hänt.

– Jag orkade inte gråta mer. Om det skulle vara så här jobbigt hela livet måste jag i alla fall hitta en möjlighet att må så bra jag bara kan. Det farligaste vi kan göra är att stanna kvar och älta.

Christinas liv var som ett datorspel. Hon sprang, med andan i halsen, på underlag som hela tiden brast. Och försökte hoppa upp till en nivå ovanför, där hon kunde känna sig lugn och trygg. Men hon hittade aldrig upp till den nivån, utan snavade alltid precis innan avstampet.

— Jag insåg att jag var tvungen att lära känna mig själv på nytt innan jag kunde förstå vad jag skulle kunna lyckas med. Jag insåg också att jag själv kan påverka mitt liv och hur jag mår väldigt mycket. Jag gick ett år i kbt vilket var fantastiskt. Min terapeut räddade mitt liv. Jag är glad att jag var modig nog att lägga mig platt ner och ge upp, för att sedan ta emot all den hjälp som fanns. ​

Nästa steg var att ta reda på vad hennes drivkraft var och hur hon skulle nå sin fulla potential.

— Drivkraft för mig handlar om motivation. Vad det är som gör att man orkar gå upp på morgnarna. Efter en lång tid förstod jag att min drivkraft är att försöka göra saker lite bättre, försöka vara en bra människa. Länge tyckte jag att det lät lite töntigt, men nu har jag accepterat det. Jag fick vända ut och in på mig själv, som en gammal ryggsäck, och syna den.

De senaste åren har Christina föreläst om att hitta arbetsglädje. Vad är arbetsglädje enligt henne själv?

— Det är att ta eget ansvar för hur glad man ska vara på jobbet. Det handlar om vad jag själv tar med mig för humör till jobbet. Oavsett arbetsplats så är jag ansvarig för vilken stämning jag sprider. Gnälla får man göra privat för gnäll tär på arbetsglädjen och kan vara förödande om man redan har ett tufft jobb.  

Parallellt med, och under, föreläsningarna jobbade Christina hela tiden med sig själv. Hon sökte sig själv på scenen kan man säga.

— Ja, faktiskt. Allt jag själv försökte lära mig för att må bättre pratade jag om inför andra. Det är i mötet med andra människor som det händer saker. Vi lär oss av varandra hela tiden. Allra mest lär jag mig ändå att vi alla är rätt lika, vi kämpar i samma tid och med våra respektive liv. Tänk om vi kunde hjälpa varandra mer än att slåss. I slutändan är det relationerna till andra människor som räknas och hur vi förhåller oss till livet och våra känslor.

Christina föreläser, förutom för företag, mycket för personal inom vård och omsorg. Och faktiskt är det just inom vården som man hittar mest arbetsglädje.

– Enligt en undersökning är det vårdpersonal som skrattar mest på sitt jobb. Kanske för att de måste, för att få distans till det jobbiga, för att orka med helt enkelt. Eller så har de mer kunskap om hur viktigt det är att skratta än vi andra har, säger hon.

Christina är ständigt på resande fot, på tåg eller flyg. Hur laddar hon om inför varje föreläsning?

— Genom att vara själv, gå ut och springa eller träna på gymmet. När jag reser har jag på mig hörlurar som inte släpper in något ljud och lyssnar på klassisk musik. Och varje kväll innan jag lägger mig skriver jag ner tre bra saker som jag gjort den dagen, tre saker som gjort mig glad och tre saker som jag är tacksam för. Och jag tänker ofta att det är rätt häftigt, att den smärtsamma förändringen i mitt liv, då för 13 år sedan, blev början till det fantastiska jag får göra idag, till den lyckliga som jag är idag. Att även det mest usla ändå blir bra till slut.

Kort om Christina

Namn: Christina Stielli.

Ålder: 53 år.

Yrke: Föreläsare och författare.

Familj: Två vuxna döttrar.

Bor: I Stockholm

Christina om…

…Glädje

En förmåga som kan tränas upp. Välj att acceptera eller påverka det du står inför, risken är annars att du börjar älta och det är farligt för oss. Le! Det kostar ingenting och du får genast ett bättre bemötande.

…Hälsa

Ät inte mer än du gör av med! Världens enklaste må bra-knep. Strunta i gymmet. Jag tränar framför tv:n med några vikter, gummiband och boll. Var snäll mot dig själv! Jag tror det är mitt bästa hälsoknep.

…Stress

Skratt minskar på stressen. Jag brukar titta på roliga filmklipp och skratta lite grann, då är det rätt svårt att stressa. Strunta aldrig i varningssignalerna och ta hjälp om du inte klarar att stoppa stressen själv. 

…Kärnfamilj

Det är många av oss som känt ett stort misslyckande för att vi jämfört oss med den ”norm­en”. Det är dags att  modernisera normen: bonus­familj, stjärnfamilj, värdfamilj, fosterfamilj, extrafamilj – eller bara familj.​