Susanne Dalsätt: Gottegrisen som blev en stålkvinna​

Hon flyger in till intervjun i gympaskor, tights och rosa dunjacka och beställer en slät kopp kaffe. Få människor ger ett så positivt och energiskt intryck som Susanne Dalsätt. Det känns verkligen som om hon hamnat rätt i tillvaron, som personlig tränare och hälsocoach. Hon har synts i teveprogrammet ”Tjockholmen” där hon hjälpt kraftigt överviktiga att komma i form och i ”Halv åtta hos mig”.

Själv tränar hon hårt och har tre ironman i bagaget. Men så har det inte alltid varit. 

— Jag var tjockisen som var med i balla gänget men som alltid satt på avbytarbänken och blev vald sist till brännbollslaget, berättar hon på mjuk göteborgska. Jag var en sockerberoende soffpotatis. 

Redan tidigt kände hon att sötsaker var laddat.

— Jag fascinerades av mina kompisar som kunde äta bara en pepparkaka. Jag fick stålsätta mig för att inte äta femtio. Att äta något sött väckte ett begär, och jag kunde sällan sluta innan allt var uppätet. 

 — När jag växte upp var det bollsporter som gällde om man ville röra på sig. Men jag har inget bollsinne, så jag blev en stillasittare.

Hennes familj var inte heller några hälsokostare. 

— Jag är uppvuxen på rostmackor och O’boy. 

I tonåren hade Susanne ofta huvudvärk och ont i magen, hon var trött och orkeslös. 

— Jag vantrivdes med mig själv, kände mig tjock och otymplig. Jag brukade dra i tröjan så att magen inte skulle synas. 

​Vändpunkten kom en dag när Susanne var 22 år och vägde 80 kilo.

— Jag jobbade på en förskola där alla erbjöds hälsoundersökning. Jag hade förhöjda blodfetter, på gränsen till förhöjt blodtryck och ett blodsocker i riskzonen för typ 2-diabetes. Min kondition var som hos en storrökande åttioåring. 

Nu förstod Susanne att hennes livsstil äventyrade hälsan.

— För första gången bestämde jag mig för att göra något. Tidigare hade jag alltid tänkt att jag ska ta tag i det där med vikten sen.
     — Jag försökte hitta en genväg till viktnedgång, och under ett halvårs tid testade jag olika veckotidningsbantningar. Jag åt bara bananer, bara kålsoppa eller bara pulverdrycker — och misslyckades. Till slut kom jag fram till att jag måste fråga mig själv: ”Kan jag leva så här under resten av mitt liv?”

Susanne bestämde sig för att jobba metodiskt. Första förändringen fick bli frukosten. Jordgubbsfil, Start och formfranska med ost och marmelad byttes mot havregrynsgröt med bär och ett kokt ägg. 

​Nästa steg blev att följa farmors råd, farmor som fyller 100 år i år och är heders­supporter i BK Häcken: Bra mat för männi­skan är mat utan innehållsförteckning. 

— Hemma hade jag bara hel- och halvfabrikat — mikromat, pulversåser, lättgrädde. Nu började jag köpa rena råvaror och laga till i lagom portioner. 

Susanne inspireras av dieter som GI, LCHF och raw food, men följer ingen av dem rakt av. Och den populära 5:2-dieten är inget för henne. 

— Jag kan inte hoppa över måltider. Då sätts min mättnadskänsla helt ur spel. Nästa måltid äter jag för mycket, fel saker och blir sötsugen.  

Susannes förhållande till godis är fortfarande laddat. 

— Jag kommer alltid att få förhålla mig till sötsaker. Jag har svårt att begränsa intaget om jag väl börjar äta. 

Hon unnar sig sötsaker ibland, men hon väljer tillfällena med omsorg.

— Som när barnen bakat tigerkaka i skolan eller vårens första mjukglass med familjen på bryggan.  

När det gäller träning hade Susanne svårare att hitta rätt.

— Jag provade bland annat gruppträning, gym och snabba promenader. Men jag motionerade för hälsan, inte för att det var kul. Så kom jag på att jag egentligen ville springa och att jag behövde ett mål för min träning. Så jag anmälde mig till Stockholm maraton. På så sätt lärde jag mig att gilla löpning. 

På två år gick Susanne ner 20 kilo, och trötthet, huvudvärk och magproblem var borta. Hon bestämde sig för att göra bra mat och motion till sitt yrke.

— Jag funderade på att läsa till psykolog. Men istället blev det två kortare utbildningar, till kostrådgivare och personlig tränare. Jag märkte direkt att det fanns ett stort behov av mina tjänster.

Under studietiden knallade hon in på ett gym och frågade om hon kunde få jobba extra.

— Jag bad att få tala med platschefen. Han är nu pappa till mina barn! 

Mellan år 2000 och 2010 arbetade Susanne med att coacha andra, som egen företagare och på ett dagspa i Jönköping. Idag verkar hon huvudsakligen som skribent och föreläsare samt leder träningsresor. 

År 2010 köpte paret Dalsätt den ekologiska müslifabriken Persgården på Visingsö i Vättern. På sommaren är gården öppen för allmänheten, med butik och fik. 

År 2011 deltog Susanne i sitt första av hittills tre triathlon, tävlingen som kombinerar simning, cykling och löpning under en och samma dag. Hon har valt att göra ironman som innebär extra långa distanser: 3,8 kilometer simning, 18 mil cykling och 4,2 mil löpning, alltså ett helt maraton. 

— För mig är det en enorm känsla bara att stå på startlinjen. Väl under loppen handlar det mest om att disponera krafterna så att jag verkligen orkar igenom. Första gången var vädret perfekt, andra gången var det så stormigt att vi nästan höll på att blåsa av när vi cyklade över Ölandsbron. 

​Susanne är medveten om sin positiva utstrålning.

— Jag har en förmåga att se saker från den ljusa sidan och är oftast glad. Det har jag från min mamma. Hon är precis likadan!

Men för fyra år sedan drabbades familjen av oro och sorg när Susannes lillasyster Åsa fick veta att hon har en elakartad hjärntumör. 

— Det var som om hela världen stannade upp. Inget annat blev viktigt. Jag låg i hårdträning inför min tredje ironman och var taggad till tänderna, men plötsligt var det ointressant att få maximalt med träning jämfört med att umgås med min syster. 

Susanne funderade på att hoppa av hela loppet. Men ett handskrivet brev från Åsa fick henne på andra tankar. 

— Hon är min främsta supporter och tyckte att jag skulle köra loppet ändå. Om vi slutar att leva det liv vi vill skulle ju hjärn-
tumören vinna! 

Men Susanne ändrade sitt förhållningssätt:

— Förr var det viktigt att slå mina tidigare tider. Nu började jag istället fokusera på själva upplevelsen — endorfinkickarna under träningen och stämningen under loppet. 

Åsa har opererats, fått strålning och cellgifter. Nyligen visade en röntgenbild att tumören slutat växa. 

— Det känns som en enorm seger för oss alla. Nu kan vi lyfta blicken och hitta till­baka till ett normalt liv igen!

Vad gör du om tio år?

— Förhoppningsvis samma sak! Jag är större som föreläsare och har gett ut en ny bok. Och så hoppas jag träna till triathlon tillsammans med mina barn!

Missa inte! Du kan träffa Susanne Dalsätt på Hälsa-resan den 4-5 oktober 2018, där hon föreläser om mat, motion och motivation. Läs mer om Hälsa-resan här!