Den norrländska präriens gudinna​

Rimfrosten gnistrar på de snötyngda trädgrenarna. Framför mig brer ängarna ut sig som ett vitt, bylsigt täcke, som lyser upp sjön lite längre bort i mörkret. Mina fotsteg ger ifrån sig ett knarrande ljud när de sjunker ner i den nyfallna snön. Allt är skimrande vitt, och det enda som bryter av är de grå rökstrimmorna som slingrar sig upp ur skorstenarna från de fem hus som ligger nästgårds. Det är vackert så man tappar andan. Ljust men ändå bitande kallt och krispigt, och alldeles, alldeles tyst. 

Så beskriver bloggaren, konstnären och fotografen Jonna Jinton, 29 år, en tidig januarimorgon i Grundtjärn — hennes paradis på jorden.

Här bor hon i en röd liten stugamed sin sambo sedan tre år tillbaka, Johan, en hund och två katter. Och finns det hjärterum så finns det stjärterum, som man brukar säga, för i huset har varje kvadratmeter fyllts upp till bredden. Här håller Johan till i vardagsrummet med sitt silversmide och sovrummet är belamrat med kartonger med Jonnas målningar och packmaterial.

— Vi sover på en soffa just nu. Vi får inte plats i sängen, helt enkelt, skrattar Jonna.

Och man kan förstå att det blir lite rörigt där hemma med tanke på att båda har så praktiska och kreativa yrken. Jonna målar, filmar och gör tapetkollektioner, och så driver hon en stor blogg och en Youtube-kanal som hon regelbundet uppdaterar med nytt material. 

Många minns nog hennes filmklipp från mars förra året där hon, iklädd endast en klänning, hänger tvätt med snö upp till midjan. Den blev en viral succé. Men det var helt klart med inlägget där hon kular i en kohage som hon tog över världen i sociala medier med över 15 miljoner visningar. Det var då allting lossnade för Jonna, som fick en publik som idag, förutom Sverige, sträcker sig till USA, England, Kanada, Ryssland och Polen.

— 25 procent av mina följare är utländska. De är hänförda över den svenska naturen, som är vacker och exotisk för dem, säger Jonna som idag har mellan 13 000 och 40 000 unika besökare per vecka på sin blogg, 205 000 följare på Instagram och 640 000 följare på Facebook. 

Men vi tar allt från början. Hur hamnade hon egentligen i Grundtjärn, den lilla norrländska byn med 11 in-
vånare, över 100 mil från Göteborg där hon bodde före flytten för åtta år sedan?

— Min mamma är född i byn och här finns släkt i tolv generationer tillbaka. Min släkt är de första som bosatte sig i byn och jag har alltid känt mig hemma här. Ända sedan jag föddes har vi varit här varje sommar och min gammelmorbror Tage bor här, och min mormor och morfar bodde i Sollefteå, sex mil härifrån. Så det var som att flytta hem på något sätt, berättar Jonna.

Beslutet att som 21-åring flytta ensam till Grundtjärn, långt bort från familj och kompisar, började gro redan när hon var liten. 

— Sedan jag föddes har vi tillbringat några dagar i Grundtjärn varje sommar och jag älskade det. Jag har så starka minnen redan från tidig ålder. Jag var bara två, tre år när jag satt ute på ängen med mormor och tvättade i karet, och jag minns lukten från kaffet på altanen och när morfar berättade sagor om storskogen och snälla björnar, berättar Jonna nostalgiskt. 

Grundtjärn blev som en magisk plats för Jonna, som älskade tystnaden och dofterna som fanns i byn. 

— Det luktade alltid torrt hö när man körde in i byn, och om jag inte varit här på ett år så vevade jag alltid ner rutorna bara för att lukta. Det är sådana där småsaker som präglade mig så himla starkt. Och tystnaden! Det är svårt att hitta så tysta platser. Här hör man ingenting förutom sitt eget blod som rusar. Och när det är mörkt så ser man stjärnorna alldeles klart, fortsätter Jonna lyriskt.

Tankarna på att flytta till Grundtjärn väcktes alltså tidigt. Men efter studenten blev det allt svårare att stå emot trycket från vad som förväntades av någon i hennes ålder.

 — Jag rättade in mig i ledet och började söka jobb, resa runt och skaffa lägenhet — fastän jag inte alls ville det.

Men som 21-åring tog hon äntligen beslutet efter ett sommarbesök i Grundtjärn.

— Jag kände direkt att jag måste flytta hit. Jag kunde bara inte komma tillbaka till lägenheten i Göteborg. Det var helt omöjligt. Så jag var bara hemma i två veckor och sedan flyttade jag upp. Och än idag vet jag inte riktigt hur jag tänkte. Jag hade ju ingen plan för hur jag skulle försörja mig, skrattar Jonna över hur galet spontant beslutet egentligen var.

Till Jonnas förvåning och tur stöttade hennes föräldrar beslutet. 

— De hade ju hört mig tjata i flera år och fixade till slut så att jag kunde flytta in i en gammal skola som mamma och hennes bröder köpte.

 

Jonna minns de första veckorna efter flytten som en enda stor förälskelse.

— Jag svävade på moln de första två veckorna. Jag var helt uppe i det blå. Det första jag gjorde på morgonen var att ta cykeln runt i byn och plinga. Jag var kär. Jag förstod ingenting och visste inte vad som väntade. Jag var i nuet och såg inte skavankerna ännu.​

Hon fick jobb hos en bonde i grannbyn och målade ladugårdsväggar i falurött från morgon till kväll. Hon var lycklig och klarade sig hyfsat ekonomiskt. Men så kom den första vintern, och den kom med råge.

— Det blev typiskt nog den värsta vintern med 38 minusgrader i två veckor i sträck. Det var minusgrader inomhus när jag vaknade varje morgon. Det var fruktansvärt. Jag hade aldrig upplevt en sådan kyla. Och så hade jag köpt blöt ved, så det tog jättelång tid att göra upp eld. Vattnet frös och jag hade ingen dusch, ingen tvättmaskin och inget varmvatten. Jag började verkligen från noll. 

Vem som helst hade nog tagit sitt pick och pack och flyttat fortare än kvickt. Men inte Jonna, trots att hon tillbringade natt som dag tätt intill husets enda vedspis med sin hund Nanook som enda sällskap.

— De fyra första åren var vintrarna de största utmaningarna. Att frysa varenda dag och bara bo i köket hela vinterhalvåret, där jag skulle måla, jobba, sova och äta, var tufft. Det var verkligen svinkallt varje morgon. Det enda rummet som hade element var badrummet, och det var dyrt nog att ha det bara där. Jag satt på toan påbylsad med jacka och mössa och åt frukost, skrattar Jonna när hon påminns om hur tragiskt det måste sett ut.

Till slut skaffade hon sig en värmepanna så att hon kunde värma upp hela huset.

— Jag var så lycklig. De som installerade värmesystemet skrattade åt mig när jag sprang runt och skrek: ”Kolla, det är varmt på elementen!” 

Förutom smällkalla vintrar var det även en stor ekonomisk utmaning. Jonna hade inte gjort upp någon plan för hur hon skulle försörja sig. Bloggen, som hon startat för att dela med sig av sitt nya liv i Grundtjärn, gav ju ingen ekonomi. Men Jonna kämpade på under några tuffa år och fick verkligen slita för sin försörjning.

— I fem år levde jag verkligen simpelt. jag klarade mig knappt. Och i maj 2016 ville jag ge upp. Jag var så trött på att jämt oroa mig för pengar. Jag tänkte: ”Nu skiter jag i det här.” Jag var på gång att börja jobba på ett äldreboende i närheten, men i samma veva började det hända grejer. Jag fick samarbeten, började jobba med tapetkollektionen och målade tavlor och prints som jag 
la ut på min webbshop. 

Plötsligt fick Jonna snurr på sin ekonomi. 

Att göra som hon vill verkar vara en linje som funkat för Jonna. 

— När jag flyttade hit ville jag hitta en hälsosammare väg för mitt inre, komma bort från stress och från stan. När jag bodde i Göteborg var jag också väldigt lättpåverkad av allt. Jag kände mig ful och otillräcklig. Hälsa för mig är att känna att man mår bra med sig själv och inte behöver sträva efter nåt annat hela tiden. 

Och det är i skogen Jonna varvar ner. ​

— Ska jag slappna av helt och hållet tar jag oftast bilen och far iväg till nån skogsväg mitt ute i skogen, och så har jag med kameran. När jag bara får gå runt och ta lite bilder, då känner jag mig som mest avslappnad. 

I framtiden hoppas Jonna kunna lägga mer tid på det rörliga och göra fler filmer och även satsa på musik, som är ett nytt projekt hon har på gång men inte kan prata så mycket om ännu. Men stanna kvar i Grundtjärn kommer hon definitivt göra.

— Vi drömmer om en större gård där vi kan ha utställningar ibland. Men jag är lycklig så länge som jag bara får fortsätta göra det jag älskar, och jag njuter verkligen av det jag har. Allt utöver det är en bonus. Jag lever redan min dröm.