Hennes ”Eden” ger hopp om en bättre värld

Den tropiska värmen får kameralinsen att imma igen. Amelie Trolle  torkar svetten ur pannan, tar en klunk ur vattenflaskan och slår sig ner intill en damm med jättelika näckrosblad. Det är höst i Storbritannien men i den tropiska biomen är det varmt och fuktigt året runt för att de mer än tusen olika arterna ska trivas.

— Det är fantastiskt att arbeta på Eden, det är ett ställe där människor får hopp och en känsla att alla kan göra något för en bättre värld, säger Amelie Trolle.

Regnskogen är en del av Amelie Trolles arbetsplats. Sedan tio år arbetar hon på Eden Project, de senaste fem åren som hållbarhetschef. Eden är som namnet antyder ett projekt i ständig utveckling och rörelse. Det är ett turistmål med över en miljon besökare per år, en mötesplats med fantastiska trädgårdar från världens olika tempererade zoner. Det är också en utbildningsorganisation och ett socialt företag. Hit kommer skolklasser, forskare och studenter som går kurser i växtvetenskap, trädgårds- och landskapsdesign och hortokultur. Folk kommer hit och deltar i hälsovandringar, matlagning, odling och andra sociala projekt.

— På Eden inser man vidden av människans beroende av naturen, vad planetens ekosystem, växtriken och naturresurser ger oss. Mycket av det vi tar för givet står inför extrema utmaningar till följd av bland annat jordens klimatförändringar, säger Amelie Trolle och tillägger: 

— Syftet med Eden är att förmedla den kunskap vi behöver för att finna lösningar till vår tids stora utmaningar samt få folk att känna sig delaktiga och involverade. 

Amelie arrangerar Festival of Hope där företagare, politiker, konstnärer, forskare och aktivister tillsammans diskuterar och finner lösningar på globala frågor som energiförsörjning, matproduktion, transporter och folkhälsa.

— Utmaningarna vi står inför kräver samarbete, säger hon.

Att Amelie är så medveten om vad som är hållbart för miljön och hur man skapar cirkulära kretslopp beror på att hon studerade globala hållbarhetsfrågor vid miljöinstitutet i Lund. Dessförinnan var hon i Paris och studerade internationella relationer, mänskliga rättigheter, miljöfrågor och politik.

— Jag lärde mig om baksidan med vår livsstil, om hur multinationella företag fungerar, och jag fick en avsmak för överkonsumtion.

Hennes känsla för naturen började dock långt tidigare. Amelie växte upp på Kulla Gunnarstorp, en Skånegård med gamla anor, och fick tidigt lära sig vikten av att förvalta detta kultur- och naturarv till kommande generationer. Med rejäla gummistövlar på fötterna gick hon med sin pappa på fälten.

— Vi provsmakade de råa ärtorna. Ett annat starkt barndomsminne är när jag lyfter på hönorna för att komma åt de varma äggen, minns Amelie.  

En person som alltid har inspirerat är farmor Charlotte, som är konstnär. 

— Jag har alltid beundrat henne för att ha gått sin egen väg, hur hon sett efter sin hälsa och för hennes fantastiska stil. Att gå på fest i farmors gamla klänningar har sparat mig många köp. 

 

Amelie tillbringade somrarna hos farmor, som tog med henne till Paris och Florens där de gick på konstmuseer och målade tillsammans. Farmor var noga med hälsan och drack nyttiga teer och juicer. Vid 94 års ålder håller hon fortfarande igång och motionerar. 

Barndomens känsla för vad naturen ger, för det vi odlar och äter, lever kvar hos Amelie. Hon beskriver sin gröna livsstil som nyanserad. Även om det mest lagas vegetariskt hemma hos Amelie är det viktigaste att maten är ekologisk och närproducerad. Som konsument har man makt att göra bättre miljöval. 

— Gör ett genomtänkt val. Det blir mat med en historia och något du stolt kan dela med dig av.

Till jul köper hon färs hos slaktaren i byn där hon bor och gör svenska köttbullar. Kanske blir det en bit lokalproducerad ekologisk kalkon på julbordet också. 

Nitton år fyllda träffade hon Paulo Ekroth Almeida. Några år senare fick han sitt första jobb som flygledare i Kiruna. Amelie som höll på med sin masterexamen i Lund följde med och skrev klart uppsatsen där.

— Vi hade ett fantastiskt år och fick uppleva den vackra naturen i norr. På helgerna åkte vi snowboard, vandrade och sov på renfällar i snögrottor vi byggde. Vi for också till Lofoten och surfade.

När Amelie var klar med sin utbildning sökte hon jobb i Oman, där en hotellkedja med miljömedvetna ägare höll på att bygga sin första resort i Mellanöstern. Amelie fick miljö- och socialt ansvar och Paulo fick leda turisterna på dykutflykter och andra aktiviteter.

— Vi for från 30 minusgrader i Kiruna till 50 plusgrader i Oman, minns Amelie. 

Det blev ett lärorikt år i Oman, och Amelie lärde sig att alla inte har samma utgångspunkt som hon själv med sin svenska bakgrund. 

— Det jag tycker är viktigt när det gäller miljön är kanske inte alls lika självklart för folk med andra erfarenheter. Det gäller att lyssna in och vara ödmjuk för att kunna mötas, säger hon.​

En timmes bilväg från Oman ligger Dubai, som många svenskar känner som ett exklusivt turistland. Amelie och Paulo hade stora möjligheter att få välbetalda statusjobb där. Men var det verkligen vad de ville?

— Innan Dubai blev en turistmagnet var det i princip en liten fiskeby i öknen, som när oljan gjorde sitt inträde på rekordtid blev en storstad där den ena fantasifulla skyskrapan smälldes upp efter den andra. Det känns som en väldigt konstgjord miljö.

Deras luftkonditionerade buss kunde passera andra bussar där alla fönster var nedvevade och gästarbetare trängdes i hettan. 

— Gästarbetarna lever ofta under usla förhållanden. Jag har väldigt svårt för de extrema ojämlikheterna. Hur hållbart är det egentligen? 

​Hon och Paulo kom fram till ett beslut. 

— Vi ville bo någonstans där det inte var fokus på det materialistiska, där själen mådde bra och vi kunde finna likasinnade som delade vår syn på kropp och själ. Och Paulo drömde om att se vågor från flygtornet, ler Amelie.

 

Att surfa är något som alltid legat paret varmt om hjärtat. De saknade det i Mellanöstern. Vid ett tillfälle satt Amelie vid datorn och letade information om odling i torra områden. Hon hittade en forskare som fångade in daggen och använde den som bevattning. Forskaren gick runt i en otroligt häftig miljö och Amelie ropade till en kollega: ”Vad är detta för ställe?” Det visade sig vara filmat på Eden. Att hon ett år senare skulle jobba på just det stället anade hon inte. 

Paulo hade sett surfingtävlingar från Cornwall och tyckte det såg fint ut där. När det blev en ledig tjänst på Newquays flygplats sökte han. Cornwalls västkust är känd för att vara ett surfingparadis. Valet föll alltså på Cornwall istället för Dubai. Tio år senare är Amelie och Paulo fortfarande tacksamma för sitt beslut. De bor i en stuga utanför Newquay och Paulo kan se havet från flygtornet.

Numera har det tillkommit två små surfare i familjen, även om Otto ännu är för liten för att surfa. Han får nog lära sig gå först. Amelie är just nu föräldraledig. Storasyster Elisa, 4 år, har dock en egen surfbräda.

Amelie värmer upp genom att hoppa på stället och veva med armarna. Hon böjer sig ner och plockar upp brädan från den vita sanden. Så joggar hon ut mot vågorna som kommer rullande in mot den långgrunda stranden. Hennes blonda lockar flyger i vinden innan de dränks i de skummande vågorna när hon med armarna paddlar ut för att möta vågen.

— Både kropp och själ blir starka och balanserade av surfingen samtidigt som det är så roligt att jag inte tänker på att jag tränar, säger Amelie.

Efter nyår är Amelie tillbaka på Eden och fortsätter sitt engagemang för miljön. Under föräldraledigheten har hon skrivit och illustrerat en barnbok om en trollflicka som upptäcker vad det innebär att vara världsmedborgare.​

— Jag tror miljörörelsen kan skrämma bort folk, miljöproblemen framställs så överväldigande att man hellre stoppar huvudet i sanden. På Eden har jag lärt mig att kommunicera hopp och visa att vi alla kan vara del i en positiv förändring. Jag hoppas mitt lilla troll kan bidra till detta.

 

Om Eden Project ​

– Grundades av sir Tim Smit, en miljövisionär och social entreprenör som lyckades övertyga den brittiska millenniekommissionen om att det gick att förvandla ett gammalt övergivet dagbrott till ett prunkande paradis med växter från hela världen. 

– Slog upp portarna i mars 2001.

– Drygt en miljon besökare per år.