Det hörs ett lätt snarkande i det soliga köket i Björlanda. Jonathan, 1,5 år, ligger och sover i barnvagnen på altanen och babyvakten står på köksbordet framför Karolina.
— Det är lätt att vara i nuet med Jonathan. Om jag håller på med mobilen brukar han säga ifrån på sitt underbara sätt, säger Karolina och skrattar.
När den före detta extremskidåkaren och äventyraren Karolina Ekman var inne i sin karriär låg tanken på barn långt fram i tiden. Då låg allt fokus på nästa åk, nästa tävling, nästa utmaning. Idag har hon bytt jakten på adrenalinkickar mot ett harmoniskt liv med man och barn i Sverige. Om sina tidigare äventyr och om sin svåra livskris efter att hennes dåvarande pojkvän dog i en lavinolycka, berättar hon i sin bok ”Modig nog att känna”.
Att Karolina är mån om att vara närvarande här och nu blir tydligt när hon berättar om sitt liv — men det har inte alltid varit så. Sedan tonåren och fram till för bara några år sedan reste hon jorden runt, ständigt på jakt efter nästa äventyr. Hon har tävlat på elitnivå i extremskidåkning, surfat, spelat ishockey i Kanada och seglat över världshaven med Volvo Ocean Race. För att förstå den otroliga livsresa Karolina gått igenom får man nog börja från början.
Karolina tillbringade varje sommar från noll års ålder i segelbåt på västkusten med sina seglingsfrälsta föräldrar.
— Jag är född i april så förmodligen blev jag till på en segelbåt, säger hon och ler.
På vintrarna var det skidor som gällde. Att vara ute i naturen och röra på sig blev inympat från start. När hon nyss fyllt 13 år inträffade något som fick mer långtgående konsekvenser för henne än hon då anade. Familjens hem brann upp och under några ångestfyllda minuter var Karolina övertygad om att hon förlorat sin tvåårige lillebror Alex. Det hade hon inte, men den traumatiska upplevelsen blev som ett sår av maktlöshet, skräck och utsatthet i henne. Den trygga grund hon dittills tagit för självklar hade i ett ryck försvunnit, tilliten till vuxenvärlden likaså.
— Kompisarna blev viktigast. Jag sköt undan alla känslor och bestämde mig för att vara cool och göra häftiga saker för att bli omtyckt, minns Karolina.
Direkt efter studenten drog hon till Grenoble och pluggade franska med några tjejkompisar och stannade sedan kvar för att göra skidsäsong i franska Val Thorens.
— Mina föräldrar ville att jag skulle skaffa mig en utbildning. De var rädda att jag skulle bli en skibum, en som tillbringar säsong efter säsong i skidbacken. Det hade förstås motsatt effekt, säger Karolina som kom att tillbringa de följande 15 vintrarna i Alperna, Kanada och USA med att åka offpist i pudersnö så mycket som möjligt. För att möjliggöra detta försörjde hon sig bland annat som skid-
lärare och pistör vilket innebär att man bedömer lavinrisk och spränger bort hotande laviner.
Under de här åren började hon också tävla i extremskidåkning. Trots att varje vinter veks åt skidåkning lyckades Karolina studera till sjukgymnast. För att kunna vara borta tre månader under vårterminen läste hon fyrdubbla kurser under höstterminen. Studietiden sträcktes visserligen ut från tre till fyra och ett halvt år, men då hann hon även med ett utbytesår i USA. Livet gick i ett rasande tempo. Men ärren efter branden fick kanske även en annan effekt, för nu följde en rad äldre pojkvänner.
— Jag sökte nog efter trygghet i ett slags ”fadersgestalter”, funderar Karolina. Jämnåriga killar hade dessutom sällan hunnit uppleva ens hälften av allt jag i rasande tempo gjort, skrattar hon.
Men så en vinter i Verbier i Schweiz träffade hon kanadensaren Scott, bara åtta år äldre.
Trots en usel första dejt blev de djupt förälskade och började snart planera för en gemensam framtid. Det var bara en sak som oroade Karolina. Var inte Scott lite väl äventyrlig, tog han inte onödiga risker i branterna?
— Jag kan förstå att andra tänkte likadant om mig, men faktum är att jag är väldigt försiktig, säger Karolina oväntat.
Så till exempel planerade hon alltid minutiöst sina tävlingsåk i extremskidåkning och såg till att inte utsätta sig för onödig fara. Ett par år i följd hade ändrade regler i världscupen gjort att de tävlande inte längre fick inspektera tävlingsområdet genom att sakta och försiktigt åka igenom det, eller ens
i närheten av det. Därmed blev det omöjligt att bedöma riskerna.
— När den första dödsolyckan inträffade intalade jag mig att de nya reglerna var ett misstag som inte skulle återupprepas, säger Karolina.
När samma vansinniga regler återkom året därpå och ännu en ung skidåkare fick sätta livet till var det färdigtävlat för hennes del.
— Jag hade tappat lusten, säger hon.
Glädjen i skidåkning återkom så småningom men inte lusten att riskera livet i tävlingar. Därför ringde en liten varningsklocka när hon såg hur hennes älskade pojkvän kunde bete sig i backarna. Inte sällan for han iväg ensam i områden som var osäkra. Den här första marsdagen 2011 skulle de dock åka tillsammans. Scott ville visa henne sitt favoritställe. Solen gnistrade i den kritvita snön. Karolina tog bild på en glad Scott i sin knallgröna skidjacka på toppen av Mont Bonvin. Han erbjöd henne att åka först men hon tvekade. Scott kastade sig utför branten. En lavin brakade loss sekunderna senare och Karolina kunde bara hjälplöst se hur hennes älskade försvann.
— Scott hade visserligen undgått att begravas under flera meter hårt packad snö, men hans bröstkorg hade krossats av att tumla runt med cementhårda snöflak utför bergväggen, säger Karolina.
När hon kom fram till honom andades han stötvis och sedan upphörde andningen. Hon gav hjärt- och lungräddning och slutade inte förrän sjukvårdspersonal tog över.
En häftig inandning och ett illskrik återför Karolina till nuet och vardagen som mamma till Jonathan. Hon reser sig och går ut för att hämta in sin yrvakne son.
— Drömde du en mardröm, min lille älskling?
Idag prioriterar hon att leva i nuet och njuter av ett betydligt långsammare tempo. Men efter Scotts död var hon som förlamad av sorg. Kanske väcktes känslan av skräck och vanmakt som hon kände i samband med branden till liv igen. Hon tog i varje fall till samma recept som då och begravde sig i massor av arbete, fler häftiga upplevelser och en gift älskare med vuxna barn. Allt för att slippa känna smärtan. Vid ett tillfälle var hon i Lofoten för att spela in en film. Det slog henne att människorna levde annorlunda där. De var närvarande i det de gjorde för stunden.
Det som till slut fick Karolina att bromsa ner sitt höga tempo var att hon blev sjuk. Under ett par års tid var hon så dålig att hon inte visste om hon skulle överleva. Hjärtklappning, andfåddhet, hög sänka, en trötthet som gick genom märg och ben.
— Förmodligen var det en kombination av posttraumatiskt stressyndrom och borrelia, som konstaterades efter ett och ett halvt år.
En kombination av örtterapi och intravenös antibiotikabehandling i Schweiz hade till slut effekt.
— Avgörande är också att jag lärt mig mindfulness. Jag gör någon övning varje dag, oftast genom att lyssna till ett ljudspår på mobilen, och så praktiserar jag att leva med full närvaro i allt jag gör.
Under sjukdomstiden tillbringade Karolina mycket tid på en ö i yttre Bohuslän där hennes föräldrar har en sommarstuga. På ön tillät hon alla känslor att komma ikapp och försonades med det som varit.
— Där kände att jag skulle resa mig igen.
Det var också där hon mötte Peo, pappa till Jonathan och Karolinas sambo. En lugn man som älskar friluftsliv lika mycket som Karolina, men utan behov av våghalsiga äventyr. I Björlanda har de byggt sig ett gemensamt liv med balans mellan vila och aktivitet.
Om Karolina redan som tävlande tog hand om sin hälsa med sömn, bra matvanor och träning, tar hon idag hand om hela sig, både kropp, själ och knopp.
Karolina om…
… naturen
Här hämtar jag kraft, energi, lugn, harmoni och inspiration.
… mindfulness
Att vara närvarande här och nu i mitt liv är det viktigaste jag kan göra för mig själv för att må bra och för mina nära och kära och för världen i stort.
… utvecklas
Jag älskar känslan av att inte på långa vägar vara fullärd än, varken om mig själv, om livet eller allt annat som finns att lära.
… balans
I livet i stort och smått, mellan aktivitet och vila, äventyr och vardag, jobb och fritid, vänner och familj, i känslolivet och så vidare.
… trygghet
Trygghet i mig själv och i relation till andra, och att kunna skapa trygghet för min son och andra.