Lisa Miskovsky: ”Naturen har en läkande effekt”

Sveriges sportigaste och mest jordnära stjärna jonglerar en vardag som känns som en Rubiks kub och har fått kämpa för rätten att säga nej i en tuff bransch. Lugnet och sitt rätta element utanför musiken hittar hon i bastun, i skogen – eller på en surfingbräda på havet med en säl som enda sällskap.

Kort om Lisa

Namn: Lisa Miskovsky.

Ålder: 44 år.

Familj: Barnen Elvira, 12 år, och Elsa,  snart 10 år. Sambon Jens.

Bor: I hus strax söder om Umeå och i lägenhet i Stockholm. 

Aktuell: Med albumet ”Bottenviken” som släpptes hösten 2019.

Det är höstens kanske mest kaotiska dag i biltrafiken i Stockholm och vår träff har fått skjutas upp mer än en halvtimme. Men när artisten och låtskrivaren Lisa Miskovsky till slut hoppar in i bilen som ska ta henne till en taxibåt och vidare till dagens plats för intervju och fotografering, vackra ön Tranholmen i Danderyd, finns inte ett spår av stress eller irritation. 

— Men vad skönt, nu är vi ju samlade allihop, säger hon på sin karaktäristiska norrländska dialekt och ingjuter genast ett lugn även i oss andra. 

Hon är osminkad och har håret i en knut på huvudet och gitarren på axeln. Hon utstrålar vänlighet och positiv energi på ett okonstlat sätt, och vi pratar på om den omöjliga trafiken i Stockholm, som hon har en lägenhet i, men inte är boende i till vardags.

Lisa har klämt in intervjun med Hälsa i en period som är minst sagt hektisk, med släpp av nya albumet ”Bottenviken” och en omfattande turné över hela landet, med totalt 60—70 spelningar under 2019. Hon har just spelat två kvällar i rad när vi ses. Och i december har hon levererat 20 julshower på ”Trädgården” i Göteborg. 

— Jag känner mig som en clown som försöker jonglera hundra bollar samtidigt just nu, skrattar Lisa. Och på frågan om det rör sig om en glad eller ledsen clown, svarar hon ”både och”. Men mest försäkrar hon att det är lustfyllt.

Utöver själva livespelningarna har även promotion för nya plattan klämts in, den efterlängtade som kommit ut hela sju år sedan den förra. För Lisa tog en välbehövlig paus efter att ha blivit mamma för cirka tio år sedan, något vi i somras kunde höra henne berätta om i sitt första sommarprat. Men trots att det var hennes debut som sommarpratare har hon faktiskt fått frågan två gånger tidigare — och tackat nej! 

— Första gången var jag i tjugoårsåldern och kände att jag var för ung och inte hade något intressant att berätta. Då hade det bara handlat om min karriär, och jag vill prata om andra saker, säger Lisa när vi stiger ombord på taxi-båten. Vinden friskar på och vi får höja rösterna över både motorljud och vindens vinande för att höra varandra. 

Det sommarprogram som hon till sist spelade in blev ett som berörde många. Fokus låg på den utmanande vardagen med en autistisk dotter. Elvira fick sin diagnos som treåring, och nästan nio år senare fick hon själv ”stämpla godkänt” på att mamma Lisa skulle prata om hennes autism i radio. 

— Det handlar om en väldigt nära kontakt, om att stötta och att ständigt försöka lösa en Rubiks kub. Att försöka ”få alla färgerna på plats och se en helhet” och förstå vad som ligger till grund för dagens humör. Är det en bra dag, ja, då kanske jag kan utmana lite. Men att sätta en gräns och inte flexa på den kan innebära stora konsekvenser vissa dagar.

Lisa tycker att vi måste normalisera att ha en diagnos, och hon hyllar att många artister har pratat öppet om sina diagnoser, för det gör att det inte blir så skamfyllt. 

— Det är klart man även kan ha förmågor som andra inte har, men det handlar också om en stor psykisk stress av intryck och tankar som ständigt passerar i 180. Och det här med koncentration och att snappa upp saker runtomkring är inte en självklarhet. 

Att vara mamma i musikindustrin var svårt i början. Hon möttes av oförståelse när hon ville vara hemma med barnen.

— Det är fruktansvärt fult att tacka nej till jobb och att prioritera privatliv i min bransch. Jag har mötts av kommentarer som ”du tackar nej hela tiden” och ”om du inte gör den här förbandsturnén så kan du säga hejdå till din karriär”. Men jag har lärt mig med tiden att vissa saker inte leder någonstans, även om det kan vara kul och intressant. Och om folk verkligen skulle se mitt schema, hur min vardag ser ut, så skulle ingen förstå att jag ens står upp. 

 

Lisa Miskovsky:
Efter sex släppta och totalt 200 000 sålda album, två Grammisar och fem Rockbjörnar är Lisa långt ifrån ”klar” med musiken.

Lisa är märkbart irriterad när hon tänker tillbaka, inte minst med tanke på att det för många kollegor har gått sämre av den press som finns i musikindustrin. 

— Man har hört om någon som tappat allt hår, om någon som bränt ut sig eller försvunnit helt från branschen. Och det är inte så konstigt, det beror helt på vilka människor du har runtomkring dig. För det finns en hets, och folk runt omkring vill tjäna pengar på en för att det går bra och känns berusande. 

Hon nämner dokumentären om Avicii som berörde — men inte förvånade — henne.

 — Även om jag inte är på den nivån som han var, så har jag ju sett det. Och är man inte en person som älskar att jobba 24 timmar om dygnet och klarar av det, ja då…

Själv har hon noga valt dem hon jobbar med, hittat bra folk i allt från musiker, skivbolag och bokningsbolag.

Elvira och lillasyster Elsa fick hon ihop med exmannen Marius som hon skilde sig från för fem år sedan. Logistiken med varannan vecka-livet har blivit rutin nu och funkar tack vare att Lisa och Marius bor så nära varandra — och tack vare god kommunikation.

— Men jag tror inte på det där med lyckliga skilsmässor som så många pratar om, inte när det finns barn inblandade. Vad tror du de känner? De ska slitas upp från sitt hem i vissa fall och flytta till något nytt, det kan bli rotlöst. 

Lisa själv bor kvar i det hus de bodde i tillsammans innan, och det har varit väldigt viktigt för barnen, understryker hon.

— Egentligen borde föräldrar flytta in och ut ur samma hus och växelbo i en lägenhet nära. Jag har hört om folk som gör det, och i vårt fall, med ett barn som Elvira som inte gillar förändringar och behöver trygghet, så borde det vara ett krav, kan jag tycka. Då får man som vuxna skärpa sig. För oss hade det funkat, och med facit i hand borde jag ha krigat ännu mer för det. 

 Idag har Lisa en ny sambo, från en helt annan landsända!

— Han är från Malmö och jobbar som kommunikatör. Det är inte helt lätt för honom med mörkret i norr nu när han flyttat upp till mig. Han kämpar på, skrattar Lisa åt det faktum att när det inte är mörkt så är det istället ljust dygnet runt, i midnattssolens rike.

Lisa Miskovsky har bokstavligt talat musiken i blodet, och barndomshemmet var fyllt av instrument. Hennes tjeckiska pappa var kontrabasist, och tanken var att hennes mamma skulle bli sångerska i hans band. Men pappan tröttnade på det slitsamma turnélivet och tog upp sin karriär inom geologi istället när han flyttade till Sverige, och hennes mamma blev istället karttekniker.

— De är fortfarande gifta och superkära! Det hör ju inte till vanligheterna med par som är så självklara för varandra och inkluderar varandra i allt. Det är något av en utdöende art, tyvärr.

Uppväxten och skoltiden i Umeå, framför allt på högstadiet, var tuff. Lisa kände sig ”utanför både fysiskt och psykiskt” i skolan.

— Folk kunde inte placera mig i ett fack, då hamnade jag i ett ingenmansland.

Och ”mallen” som Lisa inte passade in i var väldigt snäv i hennes klass.

— Jag kom från landet och hade en bredare dialekt, lyssnade på hardcore och trash metal, spelade elgitarr och rollspel. De tyckte jag var konstig. 

Lisa blev bitvis både verbalt och fysiskt utsatt, fick saker kastade på sig, och blev till och med slagen ibland.

— Det är därför jag har nolltolerans mot utfrysning och har väldigt svårt för folk som vill begränsa en. 

Idag har hon kommit över den jobbiga perioden och försonats med dem som frös ut henne.

— Vi har en fin relation idag, jag är faktiskt kompis med flera av dem, och de har bett om ursäkt många gånger.

Allt var som tur var inte mörkt under uppväxten; hon hittade också gemenskap i vänner som höll på med musik och idrott på fritiden, intressen som hon själv brann för. Och idrotten har fortsatt att ha en stor plats i hennes liv. Hon har bland annat tränat ishockey ihop med Björklövens damlag i division 1, efter en något sen debut i rinken vid 30 års ålder. I tio år slet hon sedan i ishallen, upp till tio pass i veckan. 

— Det hade varit min dröm sedan barndomen att träna hockey så det var så kul att bli tillfrågad. Men jag var så fruktansvärt dålig. Jag kunde knappt åka åt ena hållet och hade inte tekniken för att åka bakåt eller göra överstegssteg. Jag sabbade säkert en del övningar för dem, skrattar Lisa.

Hon spelar också både tennis och golf och tävlade i snowboard i yngre år på landslagsnivå — och i simning fram tills hon var 16 år!

—  Men vatten för mig är mer lek än tävling, och det är därför jag surfar nu — det är mer lekfullt. 

Det var när Lisa befann sig i USA i tjugoårsåldern, sponsrad av ett stort snowboardmärke med säte i LA, som hon upptäckte surfning.

— Det var så otroligt svårt, oj, vad jag slog mig! Det är sjukt jobbigt och handlar mycket om tajmning, att vara på rätt ställe och läsa av havet. Men jag älskar att surfa och att få vara i ett element som jag älskar: havet. 

Lisa berättar om ändlösa sommarnätter då barnen lagt sig och hon gått ut klockan tio på kvällen och varit ute till två på natten och surfat under midnattssolen.

— Inga andra är vakna eller ute då, man ser bara någon säl här och där i vattnet. Det är häftigt!

Något hon också gärna gör en ledig dag är att åka längdskidor. För några år sedan drabbades hon av diskbråck och dras nu med ständig värk. 

— Jag har fått ”sadla om” till aktiviteter som funkar för mig och inte ger för stor ryggpåverkan.

Lisa själv bor nära stranden, med skogen som fond bakom huset.

— Naturen har alltid haft en läkande effekt på mig. Det är något mäktigt med skogen, det finns ju bevisat i forskning att pulsen går ner när vi går ut i skogen, så den ÄR läkande. 

Huset nära skogen och havet har varit hennes i hela 20 år och det ligger långt från rampljuset några mil söder om Umeå. Men kärleken till det naturnära livet till trots har en längtan till storstaden allt mer gjort sig gällande de senaste åren.

— Jag är förtjust i både Stockholm och Göteborg och har nästan fler vänner där numera än hemma. Jag har faktiskt känt mig lite avskuren där jag bor på sistone.

Så när Lisa kommer till Stockholm älskar hon att testa nya restauranger och ta del av utbudet av musik, standup och film. Lisas matlagningsintresse har eskalerat, och hon tycker om att ge sig ut och fiska till middagen.

— Jag lagar mer och mer vegetariskt också, har börjat göra vegofärs istället för köttfärs till barnen till exempel. Drömmen är att bli självförsörjande i framtiden, att äta mat direkt från källan.

Och musiken, hennes stora passion, kommer alltid finnas i hennes liv, det vet hon. Efter sex släppta och totalt 200 000 sålda album, två Grammisar och fem Rockbjörnar i bagaget är hon långt ifrån ”klar”. Lisa drömmer om att någon gång släppa den där hårdrocksplattan, som hon drömt om, och om att fortsätta samarbeta med musiker hon trivs med och ser upp till. 

— Jag har alltid älskat att jobba med Jocke Berg, han är en underbar, generös och fin person. Vi har gjort två plattor ihop, och jag skulle göra en till, ”any day”. Det var också fantastiskt att jobba med Max Martin, han är så sjukt duktig, säger Lisa om popgiganten som hon skrev Backstreet Boys jättehit ”Shape of my heart” ihop med i början av 00-talet.

— Det är en fin balans att få fortsätta spela och skriva musik men också hinna vara ute mycket i naturen och med familjen, summerar Lisa innan vi skiljs åt på Stockholms myllrande centralstation.

Kristin Kaspersen: "Jag har slutat älta"

Anna Bennich: "Jag har tränat på min ensamhetsfobi"

Julia Dufvenius: "Jag blir galen på orättvisor"