Lider du av det okända fenomenet DDD? Här är symtomen

Drabbas du av overklighetskänslor som inte går över? Då kan det handla om syndromet depersonalisation. Psykologen Anna Strid har skrivit den första svenska boken om DDD för att sprida kunskap om vad det är. Så att fler kan bli hjälpta.

Text: Kersti Hilding Hansen
Foto: Gugge Zelander

Forskning tyder på att så många som två procent av befolkningen i västvärlden lider av ett fenomen som kallas depersonalisationssyndrom.

Upplevelser av overklighet inför sig själv eller sin omgivning är det nog många som har varit med om, eftersom liknande känslor kan uppkomma om du är extremt trött, har svår jetlag eller har varit med om en omtumlande och psykiskt jobbig situation. Men det som kännetecknar syndromet depersonalisation är att den overkliga känslan blir bestående och att den sätter sin prägel på hela livet.

— Tänk dig att du tittar på dig själv i en spegel utan att känna någon känslomässig koppling till spegelbilden, trots att du rent logiskt såklart vet att det är du, säger psykologen Anna Strid.

LÄS ÄVEN: 4 steg till ett stressfritt liv: Expertens guide

Känner sig inte närvarande

Man kan känna likadant för en viss kroppsdel, exempelvis kan ena handen upplevas som att den inte tillhör kroppen. När känslorna sprider sig blir det en upplevd tomhet, ungefär som att ha en kropp utan själ — det saknas en identitet. I förhållande till andra människor känner man en avskildhet, allt blir som ”på låtsas”.

— Många har beskrivit just den känslan, som att världen runtomkring en är fejk, liknande det som huvudpersonen i filmen The Truman Show är med om. Och när du är drabbad leder det ofta till känslor av meningslöshet inför livet.

Andra beskrivningar som Anna ofta får höra av sina patienter är att man inte känner sig närvarande, det finns en upplevd hinna mellan omgivningen och en själv. Man känner sig som en främling inför sig själv och eller sin omgivning och världen.

Orsaken till att Anna valde att specialisera sig på DDD, som depersonalisationssyndromet ofta förkortas, var att hon själv drabbades av det under en period som ung vuxen. Hon minns hur svårt det var att sätta ord på hur det kändes, trots att upplevelserna var markant annorlunda mot allt som hon någonsin tidigare hade varit med om.

— Jag förstod att jag hade drabbats av något som det måste finnas ett begrepp för. Men det tog många år innan jag fick reda på att det hette depersonalisation.

LÄS ÄVEN: Psykologens tröst till dig som är deprimerad: ”Du är inte ensam – och det är inte ditt fel”

Vad orsakar depersonalisationssyndrom?

I sitt arbete som legitimerad psykolog blir Anna ofta kontaktad av människor från hela landet som inte blir förstådda och därmed inte heller får hjälp inom den vanliga vården. Tack vare forskning från framför allt USA, Storbritannien och Tyskland vet man idag att 15 procent av fallen med depersonalisation är drogutlösta. Det handlar om fyra olika slags droger: cannabis, LSD, ecstasy och ketamin.

— De övriga 85 procenten har upplevt trauman av olika slag under sin uppväxt. Det handlar oftast om emotionellt lågintensiva psykiska påfrestningar. Det kan röra sig om subtila känslor av att ha blivit bortglömd, misstolkad eller förminskad. Kanske har man på något sätt blivit känslomässigt försummad av sina föräldrar, eller så har man blivit överbeskyddad av överdriven välvilja, vilket kan leda till att barnet växer upp utan att utveckla ett tydligt eget jag. Även långvarig mobbning under skolåren är vanligt bland de drabbade.

Känslorna från barndomen kan ligga latent och yttra sig långt senare i livet. Och inte sällan utlöses DDD av stress.

Det går för det mesta att hitta orsaken till när problemen skapades någonstans vid tiden för när barnet börjar utveckla sin egen identitet.

LÄS ÄVEN: Ta dig vidare när livet känns tungt: 5 tips för ökad motståndskraft

Terapi kan hjälpa

— Jag har mött äldre människor som levt med syndromet hela livet och som tror att det ska vara för evigt. DDD saknas i många läkares och psykologers diagnoslåda. Och det beror på en kombination av okunskap och patienters rädsla för att bli missförstådda. Istället för att berätta om sina plågsamma overklighetsupplevelser berättar man om sin depression och ångest. Men med skräddarsydd terapi kan man bli hjälpt, säger Anna.

Eftersom syndromet är så pass okänt är det tyvärr många som får fel diagnos. Det förväxlas med både posttraumatisk stress och olika psykossjukdomar. Alltför ofta likställs det också med ångest. Depersonalisation och ångest har en stark koppling till varandra, men är inte samma sak.

— Att få veta vad det är som man har drabbats av är ett viktigt första steg till att må bättre, och att få ett namn på det man upplever gör att man blir medveten om att det finns andra som är med om samma sak. Man känner sig mindre ensam.

Vad ska man göra om man lider av depersonalisation?
— Sök hjälp! Du kan bli hjälpt av skräddarsydd psykoterapi. Tyvärr finns det ingen konsensus kring vilken medicin som skulle kunna vara verksam. SSRI-preparat kan hjälpa mot ångesten och depressionen, men inte mot overklighetskänslorna.

Träning i att byta fokus

Det är viktigt, menar Anna, att som patient bli bemött med förståelse. DDD är ett tämligen outforskat psykologiskt område, men hennes bok Overklighetskänslor: Om depersonalisationssyndrom (Gothia Fortbildning) från 2020 har rönt stort intresse från såväl professionellt som patienthåll. Syndromet beror på individuella orsaker och dessa måste man komma tillrätta med i samtal.

— En del i behandlingen kan exempelvis vara att öva sig på hur man ska fokusera för att bli mindre självmedveten och mer närvarande i stunden.

Många hör det de själva säger som repliker utifrån, och när detta händer får man träna på att byta fokus. Psykoterapin är ingen quickfix och hur många samtalstillfällen som krävs är individuellt.

— Det finns ingen manual som passar alla, men arbetet sker utifrån att ta reda på när overklighetskänslorna är starka och när de upplevs svagare. Detta kan ge viktiga ledtrådar för behandlingsarbetet.

LÄS ÄVEN: Övervinn dina rädslor – lite i taget: Psykologens bästa tips

Anna-Karin, 50 år: Jag gav aldrig upp hoppet om att bli fri!

Efter nästan 30 år av depersonalisation ser Anna-Karin Linder äntligen ljust på framtiden. Hon går i sorgbearbetning och är äntligen på väg ut ur de overkliga känslorna.

Anna-Karin Linder hoppas kunna hjälpa andra genom att berätta om sin resa i depersonalisation. Hon vet av egen erfarenhet att grunden för att bota syndromet är att få vetskap om vad det handlar om och få kunskap om att man inte är ensam. När det stod klart för henne att det fanns ett namn på hennes svårförståeliga problem blev det startskottet för hennes tillfrisknande.

— Det var min dotter som sökte på internet och hittade ordet depersonalisation. Genast kände jag ”Wow, det där är ju jag i ett nötskal!” Allting stämde, jag kände igen precis allt. Bara det att det fanns ett namn på mina upplevelser gjorde att jag förstod att jag inte var tokig, säger Anna-Karin.

Det här var för ungefär ett år sedan. Sedan dess har Anna-Karin fått hjälp hos en psykolog som känner till syndromet. I skrivande stund har hon gått i sorgbearbetning fyra gånger och har lika många gånger kvar

— Terapin har gett goda resultat. Vi går på djupet, tillbaka till min barndom där det ligger massor av
obearbetade känslor. Jag var ett hyperkänsligt barn som sög åt mig allt. Andras känslor blev mina och jag
hade svårt att hantera mitt liv. Resultatet blev att jag stängde in mig i mig själv.

I sorgebearbetningen får Anna-Karin gå tillbaka och bena ut vad hennes känslor handlar om och står för. Det har gjort att hon har börjat förstå sig på sig själv på ett nytt sätt.

— Jag har insett att jag skaffade mig ett skydd omkring mig själv för att klara av att leva i världen. 

LÄS ÄVEN: Lisa lever med bipolär sjukdom: ”Tack vare mina rutiner slipper jag medicin”

Allt kändes overkligt

Men vi ska nu gå cirka 30 år tillbaka i tiden, till år 1991, då Anna-Karin upplevde depersonalisation för första gången. Hon hade då hamnat i en djup depression.

— Jag stod i köket och som en blixt från klar himmel upptäckte jag plötsligt hur allt kändes overkligt. Det är svårt att beskriva, men det kändes som att det fanns en hinna mellan mig och omvärlden. Jag fick nypa mig själv i armarna för att förstå att jag fanns kvar. Jag fick panik och kände mig ledsen, arg och frustrerad.

Hon ställde sig framför en spegel för att kontrollera att hon verkligen fanns kvar i verkligheten. Med sitt intellekt fattade hon ju att hon gjorde det, men något kändes väldigt fel. Under åren som kom lärde sig Anna-Karin att leva med de obehagliga känslorna. Hon beskriver ett liv där hon kände sig som att halva hon var död. Hon sökte hjälp, hamnade först hos en kurator som inte förstod sig på det hon upplevde, sedan hos ytterligare en som inte heller begrep vad hon hade drabbats av.

— När jag fick mitt första barn år 1993 hamnade jag i en ny depression. Jag drabbades av overklighetskänslan av att ha smittats av aids, fast jag visste att så verkligen inte var fallet.

Med tiden förstod hon att det hon kände inte var farligt, hon kunde klara av att leva med det även om det var fruktansvärt jobbigt.

— Jag är en tålmodig person, men samtidigt väldigt envis. Jag har aldrig gett upp hoppet om att blir fri. Vid sin sida har Anna-Karin hela tiden haft sin man Torbjörn, som funnits där för henne när det varit som allra värst. Hon berättar om en bild hon levt med inom sig.

LÄS ÄVEN: Stressexperten: Kroppen har alltid rätt – ta signalerna på allvar

”Jag var instängd i en glasburk ”

— Jag var instängd i en glasburk. I taket på burken fanns en krackelering, en öppning, och där igenom stacks en hand in. Jag hade två val, det ena var att försöka kämpa mig upp och ut på egen hand, det andra var att ta emot hjälp från handen som sträcktes in för att ta mig ut.

Den där handen som ville hjälpa henne var hennes mans, men hon hade svårt att ta emot hjälpen som erbjöds henne vilket hon idag tror berodde på att hon inte förstod vad hennes problem handlade om. I samband med att hon fick ett namn på sina problem hittade hon också psykologen Anna Strids bok, Overklighetskänslor. Efter ett givande samtal och genomläsning av boken kändes det som att hon var på rätt väg.

— Nu ser jag ljust på framtiden, jag har tagit tag i min situation. Det känns galet att jag levt med overklighetskänslor i snart 30 år, men nu är jag redo att ta mig ur det. Jag är så trött på det och det är så svårt att förklara. Att det som känns inuti inte syns utanpå gör det problematiskt

Symtom på DDD (depersonalisationssyndrom)

För diagnos krävs minst en av två grundläggande beståndsdelar: depersonalisation (overklighetskänslor inför dig själv) och derealisation (du känner dig avskärmad från omvärlden).

Andra symtom på DDD:

  • Du saknar en känslomässig samhörighet med din omgivning, vilket skapar likgiltighet och tomhet på vissa plan.
  • Avvikelser i smak-, känsel- och ljudupplevelser.
  • Problem att minnas. Du saknar känslomässig koppling till personer och saker.
  • Tiden upplevs antingen som snabb eller långsam.
  • Du ägnar dig åt filosofiska grubblerier, som vad som är verklighet och vad som är overkligt.
  • Du är överdrivet självmedveten.

LÄS ÄVEN: 10 steg till att bli kvitt en fobi – Låt inte rädslan begränsa dig