Hjärnforskaren om sin utbrändhet: Jag stod mitt på gatan och storgrät!

Fakta om Hedvig

NAMN Hedvig Söderlund.
ÅLDER 48 år.
FAMILJ Mamma och syster. 
BOR Kungsholmen i Stockholm.
GÖR Professor i psykologi. 
AKTUELL Med boken Den utbrända hjärnforskaren, Bonnier Fakta.

 

Text Linda Andersson  Foto Ulf Berglund och Caroline Andersson Renaud

Det är våren 2018. Efter att för andra gången ha diagnostiserats med utmattningssyndrom har Hedvig Söderlund blivit remitterad till en stressmottagning. Merparten av behandlingen sker i grupp. När Hedvig ser sig omkring i rummet slås hon av att samtliga åtta deltagare är kvinnor. Var är männen? undrar hon tyst för sig själv. Är gruppen hon ingår i statistiskt representativ, och varför är det i så fall många fler kvinnor än män som drabbas av utmattningssyndrom?

— Jag började läsa på och fann att 80 procent av dem som sjukskrivs för utmattningssyndrom är kvinnor. Samtidigt började jag tänka tillbaka på mina egna erfarenheter av ojämställdhet inom yrkeslivet. Många gånger under min karriär har jag blivit omseglad av män som fått högre befattningar och bättre löner trots att de haft sämre meriter än mig. Jag insåg att med tanke på livsvillkoren vi kvinnor lever under är det inte konstigt att vi blir utbrända, konstaterar Hedvig.

Skrev av sig all ilska 

Ilskan över sakernas tillstånd blev bränslet som Hedvig behövde för att sätta sig ner och skriva en bok om utmattningssyndrom med feministisk ingångsvinkel. Slutresultatet, Den utbrända hjärnforskaren, landade nyligen på bokhandelsdiskarna. I boken delar hon även med sig av sin egen historia och förklarar hur hjärnan påverkas vid utmattning. 

Hjärnforskaren om sin utbrändhet: Jag stod mitt på gatan och storgrät!
Sexismen inom forskarvärlden bidrog till att Hedvig blev sjuk.

Hedvig, som är professor i psykologi, har i sin forskning inriktat sig just på hjärnan. Intresset för psykologi föddes i gymnasiet då ämnet gjorde sitt inträde på skolschemat. Som 21-årig student i Paris började Hedvig läsa psykologi på universitetsnivå med siktet inställt på att bli psykolog, men den freudianska psykoanalys som lärdes ut tilltalade henne inte. Desto mer fascinerad blev hon av kognitiv psykologi och socialpsykologi. Med fyra års psykologistudier i bagaget lämnade hon Paris och återvände till barndomsstaden Stockholm för att inleda sin forskarkarriär.
Efter disputationen 2003 gick flyttlasset vidare till Toronto där Hedvig blivit erbjuden en eftertraktad forskartjänst hos en framstående kanadensisk hjärnforskare. Det planerade ett och ett halvt året i Toronto skulle komma att förlängas till fem år. Under den tiden fick Hedvig en försmak av ojämställdheten inom branschen. Efter hemkomsten anställdes hon vid Uppsala universitet där hon till en början trivdes. Men efter några år i Uppsala började nackdelarna med att vara kvinna i den mansdominerade forskarvärlden återigen bli tydliga för henne.
— Sexismen var inte huvudorsaken till att jag blev sjuk, men däremot tror jag att den har varit en bidragande faktor. Jag upplevde att det ställdes högre krav på mig än på mina manliga kollegor. Jag svarade med att prestera på max. Tacken för att jag var duktig var att min arbetsgivare lassade på mig ännu mer arbete, förklarar hon.

Blev ständigt undervärderad

Hur hårt hon än jobbade kände Hedvig alltid att hon undervärderades i förhållande till sina manliga gelikar. Det märktes inte bara i lönekuvertet utan också i olika akademiska sammanhang där hennes kunskaper efterfrågades.
— Jag minns exempelvis ett tillfälle då mina två manliga kollegor benämndes som experter medan det under mitt namn stod ”Hedvig Söderlund har en bakgrund inom…” Detta trots att en av dem bara var docent medan jag var professor. Särbehandlingen födde en uppgivenhet hos mig. Jag kände: Det spelar ingen roll hur långt jag kommer i karriären, i slutändan är jag ändå bara en kvinna.

3 myter om utmattning

1. De som drabbas är svaga eller känsliga personer. Tvärtom är det starka och högpresterande människor som drabbas av utmattning!
2. Sjukdomen är bestående. Såväl hjärnan som resten av kroppen kan återhämta sig. Dock kan det krävas vissa livsstilsförändringar för att man inte ska återinsjukna.
3. Det räcker att vila sig i några veckor. Det har i de flesta fall tagit lång tid att utveckla sjukdomen, och därför tar också läkningen lång tid.

Det var inte enbart på jobbet som Hedvig hade mycket att kämpa med. Även privat vilade ett tungt ansvar på hennes axlar. Sjukdom i familjen och en förestående flytt från Uppsala till Stockholm med tillhörande lägenhetsförsäljning och bostadsrenovering förstärkte stressen. Som singel var hon tvungen att fatta alla beslut själv, vilket just då kändes mer som en börda än en frihet. 

Yrsel och sömnproblem

Utmattningssyndrom är inget som inträffar över en natt. När Hedvig ser tillbaka kan hon konstatera att de första symtomen kom ungefär tre år innan hon gick in i den berömda väggen.
— Jag hade dålig sömn och drabbades ofta av yrsel. När jag gick i korridorerna på universitetet kändes det som om golvet kom farande emot mig. Dessutom hade jag hjärtklappning om morgnarna när jag vaknade. En annan sak som jag upplevde som märklig var att min kroppstemperatur höjdes och att huvudet kändes helt knockat, vilket ledde till att jag kunde ligga utslagen flera dagar i sträck.
Att det handlade om en begynnande utmattning förstod varken Hedvig själv eller läkaren hon uppsökte för att få klarhet i vad som låg bakom hennes nedsatta immunförsvar. Läkaren nöjde sig med att ordinera järntabletter för att höja hennes låga blodvärde.
Tidigare hade Hedvig utövat ashtangayoga och också varit en flitig besökare på det lokala gymmet, men när såväl tid som ork blev bristvaror var motionspassen det första som fick stryka på foten. Istället låg hon om kvällarna hemma i horisontalläge med flämtande andning och försökte samla kraft för att orka möta nästa dag — som hon visste skulle bli precis lika övermäktigt stressfylld som den dag hon just tagit sig igenom. Hösten 2016 stegrades Hedvigs stress ytterligare.

Den stora genomklappningen

— Jag blev så hispig över alla krav från olika håll att jag började röka. Jag vet också att jag var ovanligt lättirriterad. Vid ett tillfälle skällde jag ut mina doktorander, vilket inte alls var likt mig.
När Hedvig ovanpå allting annat blev ombedd att sätta ihop en ny kurs för forskarstudenter kände hon att gränsen var nådd. Hon förklarade för sin arbetsgivare att hon gick på knäna och inte kunde ta på sig fler arbetsuppgifter men fick inget gehör för sin situation. Kort därefter, den 31 oktober 2016, kom den stora genomklappningen. Kollapsen utlöstes av några i sammanhanget triviala saker som fallerade — däribland att kursboken som Hedvig valt ut var slutsåld och inte gick att få tag på. Inte heller medicinen som hon samma morgon skulle hämta ut på apoteket fanns inne. Då Hedvig var på väg från apoteket fick hon ett telefonsamtal från sin kusin. 

Hedvigs tips för att förebygga utbrändhet

– Sätt gränser, säg nej till saker och ställ inte upp på allt. Du behöver inte vara en moder Teresa. Ingen kommer att tacka dig för att du bränner ut dig.
– Se på dig själv med snälla ögon och ha inte för höga prestationskrav.
– Lyssna på kroppen. Om du till exempel har återkommande huvudvärk eller sömnproblem är det dags att se över livet. Fråga dig själv om det finns några uppgifter eller åtaganden som du kan ta bort.

— När hon frågade hur det var med mig brast allt. Trots att jag befann mig bland en massa människor kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag stod mitt på gatan och storgrät.
När kusinen insisterade på att en sjukskrivning var nödvändig översköljdes Hedvig av motstridiga känslor
— Min första reaktion var: ”Nej, är du inte riktigt klok? Jag har massor av åtaganden. Jag kan inte sjukskriva mig nu!” Blotta tanken på sjukskrivning gav mig dåligt samvete gentemot min doktorand och en psykologistudent som jag också handledde. Det kändes så ansvarslöst att bara försvinna och lämna dem i sticket. Samtidigt var det en lättnad att någon annan ”gav mig tillstånd” att dra i bromsen och sätta jobbet på paus.  

Generad över sjukskrivningen 

Under ett helt års tid var Hedvig borta från sin arbetsplats.
— Det var en lång process att acceptera sig själv som sjukskriven. För mig som alltid hade haft en bild av mig själv som stark och frisk blev det något av en identitetskris. Jag kände mig generad över att gå och handla mitt på dagen eftersom jag fick för mig att folk skulle undra varför jag inte var på jobbet, minns hon med ett leende.
Under året som hon gick hemma fick Hedvig möjlighet att fundera över sin framtid. Hon förstod att hon inte skulle kunna återvända till sin stressfyllda vardag. Istället sökte hon sig till en ny arbetsplats. Men det skulle visa sig att hennes återgång till arbetsmarknaden skett för tidigt. Efter ett knappt halvår fick hon ett återfall och blev sjukskriven igen. Den här gången insisterade hon på att få komma till en stressmottagning för att få hjälp att hitta en hållbar strategi så att hon inte skulle trilla dit ännu en gång.
— Det var ljuvligt att få träffa andra kvinnor med samma erfarenheter som jag själv och förstå att jag inte var ensam. Vi blev uppmanade att inte försöka trösta varandra om någon började gråta. Gemensamt för de flesta människor som drabbas av utmattningssyndrom är att man bryr sig mycket om andra och gärna vill hjälpa sina medmänniskor. Det var så skönt att för en gångs skull med gott samvete bara få tänka på sig själv.  

Randiga dagar i almanackan  

Något som Hedvig lärde sig på stressmottagningen var att planera in så kallade randiga dagar då man varvar aktivitet med vila och återhämtning.
— Periodvis jobbar jag fortfarande mycket, men då är jag noga med att följa upp det med flera dagar av enbart återhämtning. Den största skillnaden mot tidigare är att jag är snällare mot mig själv och också har blivit bättre på att sätta gränser.
Hedvig tillägger att hon idag ser sig som nästintill återställd, även om hon alltjämt är extra stresskänslig. Efter den andra sjukskrivningen slog hon sig fri från universitetsvärlden och startade en frilansbaserad verksamhet, vilket medfört att hon fått större makt över sin egen tid. Successivt har hon också hittat tillbaka till träningen.
— För att komma igång igen tog jag hjälp av en personlig tränare. Jag har full förståelse för att alla inte har råd med det, men om man har det är det en investering i sig själv och sin egen hälsa. Att bygga upp kroppen så att den kan stå emot påfrestningar är jätteviktigt, men det gäller att inte gå för fort fram utan ta en bit i taget. En central del i tillfrisknandet är att acceptera att man inte orkar lika mycket som förut.
En annan betydande komponent i Hedvigs konvalescens har varit mindfulness, ofta i kombination med promenader där naturupplevelserna har hjälpt henne att släppa ältande och oro och istället njuta av nuet. Vi sammanstrålar vid ett av hennes favoritutflyktsmål, den rogivande Stadshusparken i Stockholm med vackra utsmyckningar och en hänförande utsikt över Riddarfjärden. Havet har på senare år fått stor betydelse för Hedvig. Under en vistelse i Kanada upptäckte hon vattensporten paddelsurfing där man står på en bräda och styr och navigerar med hjälp av en paddel.
— Fast allra bäst tycker jag om att ligga på brädan, titta upp mot himlen och bara flyta fram på vattnet. Det var vad jag ägnade praktiskt taget hela den gångna sommaren åt. Där kan man verkligen snacka om mindfulness.
Hedvigs tacksamhet över att hon kommit ut på andra sidan och återfått kontrollen över sitt eget liv är monumental.
— När jag var på väg mot utmattningen framstod framtiden som becksvart, men nu känner jag det som att världen är full av möjligheter. Det är underbart att få uppleva en sådan livsglädje igen. 

 

Minska stress och oro med ashwagandha!

Så försvann Sebastians stress och nedstämdhet – utan antidepressiva