Ewa Fröling: Cancer är en ensamresa

Text Linda Andersson  Foto Malin Nerby

I sin färska bok Moder Liv räknar Ewa Fröling upp hela paletten av rollfigurer som hon gestaltat under sin skådespelarkarriär. Efter den långa uppräkningen, som inrymmer allt från truckförare till nunna, skriver hon: ”Tyvärr blev rollen som cancerpatient verklighet. Den tog ett tag och stannade länge. Efterdyningarna besvärar mig.”

Fakta om Ewa

NAMN: Ewa Davidsdotter Fröling.
ÅLDER: 68 år.
FAMILJ: Döttrarna Tilde, 41, och Mira,
31, samt två barnbarn.
BOR I: Stockholm.
GÖR: Skådespelare, regissör och
författare.
AKTUELL MED: Den självbiografiska
boken Moder Liv (Romanus & Selling).

Dessa efterdyningar som har följt i sjukdomens spår är också anledningen till att vi inte som planerat kan ses ansikte mot ansikte för en intervju. En och en halv vecka innan vårt tänkta möte kommer ett mejl från Ewas presskontakt på förlaget. På grund av sitt nedsatta immunförsvar efter cancerbehandlingarna som hon genomgått har Ewa fått stränga order av sin läkare att inte träffa någon utanför sin egen krets. Det skarpa coronaläget gör att smittorisken är för hög.
Vi hörs istället över telefon. Genom telefontråden genljuder Ewas kraftfulla röst som skvallrar om ett temperament och ett jävlaranamma som inte går av för hackor. Svordomarna är många och ilskan emellanåt påtaglig, inte minst när hon berättar om den privatpraktiseranande gynekologen som missade cancern som växte i Ewas livmoder. Så småningom gav tumörerna sig tillkänna genom oroväckande symtom. I mars 2016 började Ewa blöda från underlivet.

Tack och lov att jag åkte ut ur Let’s Dance!

— Det var dagen efter att jag som första deltagare hade åkt ur TV4:s Let’s Dance. Idag är jag tacksam över att jag röstades ut ur tävlingen. Det räddade livet på mig.
Ewa vände sig till den offentliga sjukvården, men den inledande kontakten blev inte vad hon hade hoppats på.
— Jag hade haft någon idé om att vården bara skulle ta emot en med öppna armar och veta precis vad som skulle göras. Istället fick jag kämpa för att få rätt behandling. Jag sa till mig själv: ”Nu måste du samla ihop dig och bli en krigare, Ewa.”
Att komma in i vårdapparaten som offentlig person la ytterligare sten på bördan.
— Jag kände att många i sjukvårdspersonalen sammankopplade mig med alla roliga roller jag gjort och förväntade sig att jag skulle leva upp till dem. De kunde inte riktigt få ihop att jag istället satt där och var arg och skarp och ifrågasatte saker och ting. Två världar krockade med varandra.

Nära att missa operationstiden

Ewa har bara lovord för den gynekolog som så småningom opererade henne. Operationen skulle utföras med hjälp av robotkirurgi, vilket innebär kortare konvalescens jämfört med traditionell kirurgi. Men det var ytterst nära att hon missade operationstiden.
Innan cancern knackade på dörren hade Ewa skrivit kontrakt för att medverka i tv-programmet Vem tror du att du är? där kända personer släktforskar. Grävandet i familjehistorien förde henne till New York. Två dagar efter hemkomsten till Sverige skulle hon skrivas in på Akademiska sjukhuset för operation, men på grund av flygstrejker och förseningar landade hon på Arlanda två dygn senare än beräknat och åkte praktiskt taget rakt in på operationsbordet.
— Jag var så jetlaggad och sönderstressad att det inte går att beskriva. Om jag inte hade kommit hem i tid hade operationstiden gått till någon annan. När jag kom till sjukhuset möttes jag av en hysterisk sjuksyrra som höll på att jaga upp mig på alptopparna med sitt tjat om mitt höga blodtryck. Men operationen gick bra och jag repade mig snabbt.
Ewa hade två olika tumörtyper, en godartad och en elakartad. Den elakartade varianten krävde såväl cytostatikabehandlingar som strålning för att minska återfallsrisken.
— Jag var aldrig rädd eller tänkte: ”Det här går åt helvete.” Det ligger inte för mig. Cancerkrisen bekräftade det jag redan visste: att jag är stark. Humor och styrka är goda ledsagare när livet är tufft.
Det positiva förhållningssättet till trots kände Ewa en övergivenhet under sin sjukdomstid.

Vännerna hörde inte av sig

— Det stod klart för mig att cancer är en ensamresa. Många i min bekantskapskrets hade svårt att hantera situationen. Jag blev överraskad över att de inte var tuffare. Ibland kändes det som de var rädda för att cancern skulle kunna smitta om de tog upp telefonen och ringde mig. Och själv förmådde jag inte vara den där vänliga, förstående själen. Jag hade nog med mitt.
Man behöver inte prata någon längre stund med Ewa för att förstå att det inte bara är tomma ord när hon säger att hon är fast besluten att leva sitt liv utan rädsla.
— Jag tar rätt stora kliv i livet och bangar inte för någonting. Hur man tar sig igenom en sådan här kris tror jag till stor del är en genetisk fråga. För egen del har jag haft två starka föräldrar som jag brås på. Samtidigt ska det sägas att jag till skillnad från många andra cancerpatienter har varit relativt förskonad när det kommer till behandlingskonsekvenser. Den värsta biverkningen jag har drabbats av är rosfeber, en infektion i huden som jag har fått till följd av strålningen.

Köpte hus för att fira

Efter avslutad behandling är de flesta cancerpatienter ivriga att få gå vidare med sina liv. För Ewas del bestod nystarten av ett husköp på Österlen.
— Det var skönt att få göra något så konkret som att snickra och hamra på ett hus, minns hon.
Nyligen sålde Ewa huset och flyttade tillbaka till sin barndomsstad Stockholm.
— Flytten berodde framför allt på att jag har mina barn och barnbarn i Stockholm. Visst kan jag längta tillbaka till friheten och vidderna på Österlen men även om jag är väldigt händig innebär det mycket jobb att vara ensam med ett hus. Dessutom har jag alltid flyttat ofta och trivts med det. Det finns en obotlig nomad i mig.
Ewa konstaterar att hon livet igenom gjort det mesta ensam — som att mer eller mindre på egen hand uppfostra sina två döttrar. Uppväxten utan syskon har kommit henne till nytta senare i livet, menar hon.
— Som ensambarn utvecklar man väldigt många bra sidor. Inte minst lär man sig att man själv är sitt eget bästa sällskap. Även om jag är en otroligt social person är jag glad att jag också behärskar konsten att vara ensam och känna mig tillfreds med det. Det är inte många som klarar av det.

Går gärna promenader på sex mil! 

En sak som Ewa gärna gör i ensamhet är promenera och det i princip hur långt som helst.
— Jag kan utan problem gå från stadsdelen där jag bor och in till stan, och sedan tillbaka hem igen. Det är sex mil! Jag är en rörlig människa, både när det gäller intellektet och fysiken. Det händer så många bra saker i hjärnan när man går, exempelvis ökar energiflödena.
Att laga mat enbart åt sig själv tycker hon inte är lika roligt.
— När man lever ensam får man passa sig så att man inte sitter och äter direkt ur konservburkarna. Jag är ingen fanatiker när det gäller kosten, men min mamma uppfostrade mig att lägga viss omsorg på maten och alltid se till att äta frukost, lunch, mellanmål och middag. Min generella hälsofilosofi är att man ska göra allting med måtta och undvika excesser.
Hur blev det med cancern då? Sedan behandlingsavslutet 2016 är Ewa cancerfri, men det faktum att hon under året når den magiska femårsgränsen tillmäter hon ingen större betydelse.
— Det där med friskförklarande tror jag är en myt. Liksom det är en myt att man ser livet med andra ögon när man har överlevt cancer. Så har det åtminstone inte varit för mig. Däremot kan jag tycka att det var en väldigt onödig cancer som jag fick. Å andra sidan är jag tacksam över att cancern inte hade hunnit skjuta iväg och sprida sig när den väl upptäcktes.
Ewas uttalande är kännetecknande för den nya boken där en eldfängd upprördhet över sakernas tillstånd samexisterar med en vördnadsfull tacksamhet över vad livet har gett henne. Att hon hann få två älskade barn innan livmodern plockades ut ur hennes kropp och att arbetet funnits där som en fristad från sjukdomen.
Tillbakablickarna på den långa karriären innehåller omhuldade minnen av Hollywoodbesök och möten med internationella storheter i kölvattnet av genombrottet i Fanny och Alexander, likaväl som en ilska över bristen på civilkurage inom den egna branschen.
Nej, Ewa vill inte prata om Me too-upproret, men visst är hon besviken över att det blåste över så snabbt, medger hon.

Underbart att få jobba som fotomodell

Teatern har aldrig riktigt varit hennes arena. Det är inom filmmediet hon känner att hon kommer bäst till sin rätt. Sedan åtskilliga år tillbaka jobbar Ewa även som modell. Hon har prytt omslagen till flera stora italienska och tyska magasin.
— Jag älskar kameran. Det är helt underbart att få vara fotomodell. Fast just nu är jag mest upptagen av det fantastiska i att jag har skrivit en bok. Hoppas att covid-19 klingar av så att kan få möta mina läsare snart. Jag bara längtar efter det! 

Ewas råd till andra cancerdrabbade

Se till att du får tid att ställa de frågor du vill ha svar på av din läkare. Allting går väldigt fort inom sjukvården, det är som att kliva in i en torktumlare. Därför är det viktigt att rusta och förbereda sig väl inför sitt besök.

Livet efter cancern

Lisette Therner: ”Läkaren sa 
att reumatismen var obotlig”​