Marianne Scheja om Minding: Ett inre gym

Text: Linda Andersson
Foto: Thomas Carlgren

De som var med på 1990-talet minns förmodligen Marianne Scheja från Lasse Åbergs film ”Den ofrivillige golfaren” och tv-långköraren ”Skilda världar”, som hon också var en av manusförfattarna till. Yngre kulturkonsumenter förknippar henne nog främst med de nyare tv-produktionerna Portkod och Skitsamma.

Men det som står överst på Mariannes visitkort idag är varken skådespelare eller manusförfattare utan affärskonsult, föreläsare, sjuksköterska och terapeut. Och framförallt grundare av Minding — en metodik där man i fyra steg kan träna sig tydlig och stark i relationer och prestationer.

Nu kan gemene man ta del av denna metod som Marianne under många år har tillämpat i sitt arbete. I den nya boken ”Minding — Fyra steg till mental och social styrka” lär hon oss att förstå oss själva och våra medmänniskor bättre.

— Att vara minding innebär att du är medveten om hur du beter dig, och att du bryr dig om dig själv och andra. Avsikten med boken är att du ska kunna ha den som ditt inre gym där du kan träna dig i hur du ska bemöta olika situationer som du kan hamna i, exempelvis på arbetsplatsen. Det är inte alla som behöver gå i terapi eller medicinera. I många fall räcker det med kunskap, verktyg och övning för att bli kapabel att hantera svårigheter som du råkar ut för, säger Marianne.

I Minding, som utöver kognitiv beteendeterapi även bygger på MI — motiverande samtal, systemteori, teaterträning och retorik, har Marianne kombinerat sina yrkeskunskaper från olika områden.

Marianne Scheja
Ålder: 60 år.
Familj: Barnen Rebecca, 33, Leonard, 31, och bonussonen Daniel, 45, från äktenskapet med Staffan Scheja, maken Lars Franson, 65, och hans barn Josef, 29, och Sara, 22.
Bor: På Östermalm i Stockholm, fritidshus i Dalarna.
Gör: Affärskonsult och talare i organisationer och företag, sjuksköterska med vidareutbildning i psykoterapi/KBT och beroendebehandling, skådespelare och manusförfattare.
Aktuell: Med boken ”Minding – Fyra steg till mental och social styrka” (Ekerlids förlag). Gör under våren en föreläsnings- och utbildningsturné i södra Sverige.

Metoden föddes då hon drev Astroteatern där unga vuxna med någon form av autismdiagnos genom att skriva, öva och agera lärde sig att övervinna psykologiska hinder och klara sig bättre i vardagen.

— Jag har aldrig lärt mig så mycket om kommunikation och konflikthantering som när jag jobbade med autistiska personer. Inte minst insåg jag hur otydliga många är i sin kommunikation, inklusive jag själv. Jag var inte medveten om i vilken hög utsträckning jag pratade i omskrivningar och använde ironi. Tvärtom såg jag det som en självklarhet att människor skulle förstå mina skämt och undertexten i det jag sa. Det blev en nyttig lärdom om vikten av en rak kommunikation som samtidigt är icke sårande.

Marianne Scheja — *Minding bygger på kognitiv beteendeterapi, motiverande samtal, systemteori, teaterträning och retorik.*

De omvårdande och kreativa ådrorna har löpt parallellt genom hela Mariannes liv. Under uppväxten i Falkenberg drömde hon om att bli antingen psykolog eller författare. 19 år gammal flyttade hon till Stockholm och utbildade sig till sjuksköterska. Men när hon ett par år senare blev antagen till det åtråvärda psykologprogrammet valde hon förvånande nog att tacka nej till sin utbildningsplats.

— Jag tyckte att det var för tidigt, att jag behövde lära mig mer om livet först. Det kändes som en dålig idé att sitta och ge folk råd om hur de skulle leva sina liv när jag inte hade någon egen livserfarenhet. Jag har aldrig ångrat att jag avstod min plats på psykologutbildningen. Den möjligheten fanns ju kvar. Senare blev det istället psykoterapi som jag valde att utbilda mig inom, och det passade mig bättre.

Efter en kortare sejour inom sjukvården hängde 22-åriga Marianne av sig sjuksköterskeuniformen och bokade en enkelbiljett till New York. Där gick hon på teaterskola, arbetade som fotomodell, extraknäckte som servitris på Donald Trumps och hans dåvarande fru Ivanas middagsbjudningar och gjorde filmdebut i den amerikanska storproduktionen ”Fånga dagen”.

Kärleken till pianovirtuosen Staffan Scheja som längtade hem till Sverige fick henne efter fem händelserika år i New York att återvända till Stockholm. En period gick Marianne helt upp i rollen som musikerhustru och småbarnsmamma, innan hon började utbilda sig till manusförfattare.

Under 1990-talet skrev hon manus för många teatrar och dramaproduktioner i tv och verkade även som regissör och producent. Men trots att karriären gick på högvarv valde hon i början av 2000-talet att söka sig tillbaka till sjukvården.

— Svensk tv började göra mindre drama och mer lek och reality-tv. Det där tilltalade inte mig. Jag tyckte att man skrattade åt människor snarare än att berätta något viktigt. Det jag längtade efter var att få hjälpa andra människor. Därför bestämde jag mig för att utbilda mig i kognitiv beteendeterapi och beroendebehandling.

Helt och hållet har hon dock aldrig lämnat nöjesbranschen. Även om Marianne inte längre aktivt söker skådespelar- och manusuppdrag tackar hon med glädje ja när något lockande erbjudande kommer hennes väg.

— Mina två yrkesinriktningar berikar varandra. Det kan bli tungt att bara jobba med att hjälpa andra. Ibland behöver jag fylla på min bensintank med den kraft, energi och glädje som skapandet ger mig. Terapeutyrket ger mig i sin tur en annan typ av bränsle och erfarenheter som jag sedan kan skapa utifrån.

Vi träffas i Mariannes personligt inredda mottagningslokal. Här och var tronar prydnadshjärtan och andra gåvor från nöjda klienter som velat visa sin uppskattning. Jag undrar vad Mariannes yrkesutövning har lärt henne om sig själv. Hon tänker efter ett ögonblick innan hon svarar.

— Först och främst har jag insett hur frisk och stark jag är. Att jag är lyckligt lottad som inte har en sårbarhet för psykisk ohälsa eller är ärrad av en svår barndom och andra hemska saker. Det känner jag stor tacksamhet över. Särskilt tacksam är jag gentemot mina föräldrar som gav mig och min syster en trygg start i livet.

Hon tillägger att hennes yrke också har gjort henne mer vidsynt och försoningsbenägen.

— Jag har lärt mig att se någonting gott i varenda människa, att inte vara så inskränkt och dömande. I mitt jobb ingår att hjälpa såväl offer som förövare av olika slag — mördare, våldtäktsmän och kvinnomisshandlare. Även om jag givetvis tar avstånd från brotten de begått är det viktigt att jag kan känna medkänsla med de här människorna och jobba för att hitta vägar till bättre välmående för dem.

2017 var ett prövningens år för Marianne. Hennes älskade föräldrar gick bort med nio månaders mellanrum. Dessutom miste hon flera vänner och kollegor.

— Då fick jag jobba mycket med att tillåta mig själv att vara ledsen. När sorgen kom över mig tog jag små pauser då jag gick undan och satte mig och spelade piano, gjorde någon övning eller pratade med mamma och pappa fast de inte längre fanns i livet. Jag fick helt enkelt terapeuta mig själv och hitta styrkan i att det här kommer att gå över. Jag sa till mig själv att alla andra har klarat av att mista människor de älskar, det är klart att jag kommer att göra det också.

Marianne har alltid tagit stora tuggor av livet och vinnlagt sig om att hinna med så mycket som möjligt. När jag frågar om hon med åldern har sänkt kraven på sig själv får jag ett avfärdande leende till svar.

— Nej, det tycker jag inte. Snarare har jag väl sänkt kraven på livet och insett att det är begränsat. För att hinna med allt som jag vill göra behöver jag vara ännu mer effektiv och också prioritera det som jag tycker känns viktigt.

Planerna inför framtiden är många. Utöver sina ordinarie arbetsuppgifter håller Marianne bland annat på att utbilda andra i sin Minding-metod. Hon utvecklar även ett virtual reality-spel på samma tema och förbereder en webbserie som dottern Rebecca Scheja, ena halvan av popduon Rebecca & Fiona, ska regissera.

Genom ett antal olika kanaler planerar hon att sprida sin Minding-filosofi över världen. Och just det, så är hon i färd med att skriva en romanserie som är inspirerad av hennes egen livsresa också. Med en sådant späckat program, hur går det då med den där återhämtningen som hon själv propagerar så hårt för?

— Jag är nog faktiskt ganska bra på det, just för att jag återhämtar mig genom att vara kreativ. Jag tycker om att sitta ner och lyssna, fundera, skriva, spela eller måla. Eller att ställa mig och laga mat. När jag får göra saker i lugn och ro varvar jag ner. På den tiden jag hade småbarn var jag sämre på återhämtning, men sedan barnen blev större har jag blivit bättre på att ibland lägga mig ner och bara vila, tack vare min älskade make Lars.

Förra året fyllde Marianne 60 år. Någon ålderskris har hon inte upplevt.

— Nej, jag tycker det är toppen att bli äldre på alla sätt, förutom att man vet att kroppen kommer att fallera mer och mer. Därför är jag mån om att träna och äta bra. Det gäller ju att olja maskineriet för att det ska fungera så länge som möjligt.

Ända sedan ungdomen har träningen funnits högt upp på Mariannes prioritetsordning. Normalt sett tränar hon mellan fyra och sex dagar i veckan.

— Två av de passen består av dans och därutöver varierar jag mellan styrketräning, yoga och andra former av träning. För några år sedan trillade jag och fick en allvarlig skada i ryggen, men tack vare att jag var så stark och vältränad läkte den ganska snabbt. Att träna är jätteroligt och också värdefullt ur den sociala aspekten. När jag går och tränar möter jag folk av alla åldrar, kön och etniciteter. Vissa träffar jag bara vid träningstillfällen, andra umgås jag även lite med privat.

Den överlägset största energipåfyllningen ger dock samvaron med barnen, och med maken Lars Franson — Mariannes följeslagare i livet sedan 17 år tillbaka.

— Jag och Lars är som två pusselbitar som passar varandra perfekt. Det är bara rätt liksom! Lars är min bästis och numera också min arbetskompanjon. Liksom jag är han trygg i sig själv, nyfiken och öppen för nya saker. Vi har väldigt kul ihop varje dag.

Och om nu någon dag skulle börja lite halvdant ser Marianne till att den slutar desto bättre.

— Det är jätteviktigt att trivas med tillvaron, både socialt och jobbmässigt. Livet får inte vara för tråkigt. Om jag tycker att det känns tråkigt, då hittar jag på någonting så att det blir roligt igen.