Dom där barnen

Någon skrev till mig idag på instagram … att det är svårt att tycka om att de mer eller mindre vuxna barnen ska göra det de tycker om samtidigt som de reser långt bort. Jag tycker inte att det är svårt alls. Om det de vill och behöver göra kräver ett annat land, en annan plats, då är det inte svårt. Vi har ju bara dom där barnen till låns.

Självklart tycker jag att det är tufft att ha dom i Italien och på Bali men vi pratar med varandra varje dag. De gör sitt och jag gör mitt. Annat var det när man skickade ett vykort från någonstans ifrån och det landade hos föräldrarna två dagar efter att man hade kommit hem. Nu har jag ju faktiskt inga som helst erfarenheter av det egentligen eftersom jag inte fick resa för min mamma. Jag förstår det idag, att hon var orolig, men förbud är inte det bästa sättet …

När jag var 16 år fick jag ett jobb som au-pair hos en svensk lärarfamilj i Schweiz och jag var överlycklig. Jag hade roddat med det där i hemlighet och när det var dags att faktiskt tacka ja så berättade jag för mamma. Och hon sa nej. Jag undrar rätt ofta vad som hade hänt om jag hade fått. Och jag undrar varför jag inte gjorde det ändå. Men det var annat då. Och jag var fostrad i en pingstkyrklig sekt så jag satt fint i stolen och gjorde som hon sa.

Kanske det ledde till att jag alltid har sagt till mina döttrar att de ska göra precis vad de tycker är bäst för dom. Vi har pratat och diskuterat och jag vet att jag hade packat deras ryggsäck så att de klarade sig. Och det har de gjort och kommer att göra fortsättningsvis. Och jag är hemma, kvar och utan sällskap men åh vad jag njuter av att de gör sin grej. Det är faktiskt … lite så att man klappar sig på axeln och tänker: FAN, jag klarade det.