Spruträdda Monica drabbades av diabetes: ”Jag var tvungen att bemästra rädslan för att överleva”

Text: Kersti Hilding Hansen
Foto: Pär Bäckström

Allt började med ett tandläkarbesök när Monica Bäckman Wande, 57, var liten flicka. Hon fick en bedövning och blev väldigt rädd. När det var dags för vaccinationer under skoltiden eskalerade de obehagliga känslorna.

— De andra barnen haussade upp stämningen när det var dags att få en vaccinspruta. En efter en kom de ut från sjuksköterskan och berättade hur ont det hade gjort. Min spruträdsla började gå över till att bli en fobi, säger Monica.

Att se en spruta på tv blev en omöjlighet, eller att överhuvudtaget se blod gjorde Monica skräckslagen. Hon undvek tv-program med scener från sjukhus; operationer, blod och sprutredskap.

När det var dags att välja yrkesbana blev handeln ett bra alternativ, där fanns ju ingen risk för att behöva ha med blod och sprutor att göra.

— Men efter en tid bestämde jag mig för att jag ville vidareutbilda mig till undersköterska, och för att slippa sjukvården för fysiskt sjuka valde jag att satsa på psykiatrin.

Där hemma hade hon två söner att ta hand om. Hon hade tidigt beslutat sig för att inte smitta dem med sin fobi, vilket resulterade i att hon höll sina jobbiga känslor inombords.

— Jag lyckades med min föresats att inte överföra min fobi på mina barn, istället vände jag ryggen till problemen. Hos tandläkaren valde jag att skippa bedövning för att istället stå ut med smärtorna när jag lagade hål. Som väl var behövde jag aldrig dra ut någon tand, för det hade tandläkaren vägrat att göra utan bedövning.

År 2019 drabbades Monica av sjukdomen diabetes typ 1, LADA, en autoimmun sjukdom där kroppens eget immunförsvar angriper och förstör insulinproducerande celler i bukspottskörteln.

— Jag var tvungen att klara av att ge mig själv sprutor, varje dag.

Med gråten i halsen tog Monica emot beskedet om sjukdomen, som helt plötsligt skulle tvinga henne att göra det hon bävade för allra mest; att se en spruta och att få en spruta. Och dessutom skulle hon vara tvungen att ge sig själv sprutor på egen hand därhemma.

— Jag fick gå och lära mig hos en sjuksköterska. Det fanns inget att välja på. Och jag visste ju med mig att alla mina rädslor satt i mitt eget huvud. Eftersom jag inte var främmande för KBT bestämde jag mig för att utmana min fobi för sprutor.

Flera år tidigare hade Monica använt sig av metoden kognitiv beteendeterapi på egen hand för att bli av med en annan fobi, nämligen fobi för möss och råttor. Hon kände till att ett undvikande beteende inte är att rekommendera utan att man istället ska utsätta sig för det man är rädd för.

— Jag hade börjat besöka olika djuraffärer för att närma mig möss och råttor. Eftersom bara ljudet av krafsande i sågspån fick mig att må dåligt var det dags att ta itu med problemet. En eftermiddag i en djuraffär mötte jag en butiksanställd som stod med en råtta i famnen. Jag berättade mitt ärende för honom, att jag ville bota min fobi för möss och råttor, och han tog sig tid att hjälpa mig.

Sakta men säkert närmade sig Monica råttan som mannen i butiken höll i sina händer. Hon tittade på den och hon jobbade samtidigt med sina tankar om att den var äcklig och farlig. ”För hur kunde jag veta det?”

— Där och då höll jag nästan på att dö av skräck. Men jag insåg att den inte var farlig för mig. Mannen höll den i ett fast grepp. Till sist sträckte jag ut min hand och klappade den över ryggen.

Monica fortsatte att besöka fler djuraffärer och med tiden har fobin gått över mer och mer. Nuförtiden kan hon gå förbi en bur med möss där det prasslar för fullt i sågspånet utan att blir rädd eller äcklad.

— Jag skriker inte längre i högan sky när jag ser en liten näbbmus ute i min trädgård, säger Monica med stolthet och glädje i rösten.

Efter att ha fått beskedet om att hon drabbats av diabetes var det dags för Monica att ta itu med nästa fobi; den för sprutor — annars skulle hon ju inte överleva.

En spruta i magen varje morgon var hon tvungen att lära sig att ge sig själv.

— Hos sjuksköterskan fick jag träna på att sticka i en apelsin, därefter var det dags att sticka mig i magen.

Hur bar du dig åt för att klara av att ge dig själv sprutor?
— Jag fokuserade på min hand istället för på sprutan och magen. Det var viktigt att ha koll på mängden insulin i injektionen, där lade jag mitt fulla fokus.

Den positiva utvecklingen gick förvånansvärt snabbt. Hon visste att KBT funkar, hon hade ju med framgång arbetat bort sin mus- och råttfobi och dessutom utbildat sig till undersköterska. Efter bara två veckors träning i att ge sig själv sprutor kunde Monica konstatera att det inte var så farligt som hon hade trott.

— Jag hade varit rädd i hela mitt liv och så var det inte alls så svårt att bli fri från fobin som jag hade inbillat mig. Jag trodde faktiskt inte att det var sant när jag kände att rädslan började ge med sig. Det sunda förnuftet hade landat i mig. Precis som jag alltid har vetat så sitter en fobi mellan öronen.

I och med att Monica vet att innehållet i sprutorna hon ger sig själv är livsuppehållande och oundvikliga kan hon lita på att allt går bra. Känslan hon hade tidigare om att nålar är äckliga, att det skulle låta obehagligt när nålen sticks genom huden och att det skulle göra ont har hon jobbat bort.

— Jag var inte bara rädd. För mig hade det gått ett snäpp vidare till att bli en fobi. Jag stod inte ut med tankarna på sprutor. Jag tog hellre smärtor än att bli utsatt för ett stick.

Idag kan hon utan att vara rädd se på när hon får en spruta eller ger sig själv ett stick i magen. Sprutor bekommer henne inte längre och att ta vaccinet mot covid-19 — något hon kanske hade tvekat över tidigare — var en självklarhet.

Monicas 3 insikter om sin fobi

1. Det var inte så farligt som jag trodde att bli fri från min fobi.
2. Det finns inget nyttigt med fobier, så det finns ingen anledning att försvara dem eller att vakta dem. Det handlar om hjärnspöken när vi bygger våra fobier.
3. Man klarar av att utsätta sig för det man är rädd för – jag insåg snabbt att jag hade förstorat upp min rädsla. Jag kände direkt vinster med att slippa dem och det gjorde mig mer motiverad.

Så kan du hantera rädslan när du ska ta en spruta

● Berätta för vårdpersonalen att du är rädd.

● Tala även om att du är känslig för smärta.

● Be om att få smärtlindrande kräm på huden där sticket ska göras.

● Ligg gärna ner om du vet med dig att du brukar bli yr eller svimfärdig.

● Lyssna på musik, titta åt ett annat håll eller fokusera på en situation, en plats eller en människa du känner dig trygg med.

Sprutfobi – inte så ovanligt

Flera hundra tusen svenskar lider av spruträdsla eller sprutfobi och det innebär att vara rädd inför stick, sprutor eller blodprov. Sprutfobi kan leda till att du begränsar ditt liv. Det kan leda till att du undviker att uppsöka vård om du anar att det kommer att vara nödvändigt att få en spruta. Är rädslan så stark att ett undvikande beteende har inletts är det viktigt att du söker hjälp, eller tar itu med fobin på egen hand.

Att känna ett obehag inför en blodprovstagning är helt naturligt, men den som lider av en fobi upplever en överdriven rädsla, som leder till hinder i vardagslivet.

Orsaken till sprutfobi skiljer sig mellan olika människor. Anledningarna kan vara många. Vissa ogillar att bli stuckna i huden, för andra är det jobbigt att inte ha kontroll över själva sticket och situationen.

Till skillnad från många andra fobier kan sprutfobi vara medfödd. Du kan ärva en slags reflex som gör att pulsen och blodtrycket kraftigt påverkas inför spruttagning.

Den som varit med om en obehaglig stickupplevelse som barn kan utveckla sprutfobi. Den som drabbats av sjukdom tidigt i livet och därför getts många nålstick kan också riskera att få sprutfobi.

Symtom på en sprutfobi kan vara att du undviker att besöka vården för provtagning eller vaccinering.

Detta kan hända i kroppen:

• Blodtryck och hjärtslag ökar för att sedan sjunka kraftigt då kroppen försöker kompensera – det kan leda till att du blir yr eller svimmar.
• Panikkänslor, hjärtklappning, andnöd, svettningar, illamående, yrsel.
• Tänk på att reaktionerna är ofarliga, men de kan ändå upplevas som väldigt obehagliga.

Läs även:

10 steg till att bli kvitt en fobi – Låt inte rädslan begränsa dig

Anna Bennich: ”Jag har tränat på min ensamhetsfobi”

Camilla lider av extrem ljudkänslighet: ”Jag blir arg och måste gå ut och andas lugnt”