Cornelia drabbades av hypokondri: ”Jag höll på att sprängas av ångest”

Text: Jessika Devert
Foto: Peter Ericsson

— Läkaren och sköterskan tittade på mig och diskuterade sinsemellan och sa ett latinskt ord som jag direkt åkte till jobbet och googlade på. Svaret jag fick gjorde att allting föll. Det var en dödlig sjukdom och jag trodde allt var över. Jag ringde min dåvarande sambo och sa att jag kommer att dö, så säker var jag, berättar Cornelia.

Sambon resonerar med henne och får Cornelia att gå tillbaka till läkaren som förklarar att det hon har googlat fram är en dödlig sjukdom för barn, men att det då heter något mer än bara det ordet. Ordet i sig förklarar bara färgen på Cornelias utslag. Det var absolut ingenting att oroa sig för och det var definitivt inte dödligt.

— Men då var det som om något ställt om sig i huvudet och jag trodde plötsligt att alla symtom var svåra sjukdomar. En vanlig huvudvärk var hjärnblödning, när jag fick ont i bröstet var det cancer. Jag gick till vårdcent­ralen, de tog prover, jag blev lugnad när de inte visade något och sedan kom jag på nya sjukdomar, säger Cornelia och skakar på huvudet.

Anledningen till att hon just då fick hypokondri tror hon själv beror på att hon var mentalt ganska slutkörd. Det knakade i förhållandet och hon mådde inte helt bra psykiskt. Då kunde hypokondrin flytta in och ta plats. Och det blev bara värre. Cornelia blev sjukskriven och det gjorde att hon kunde ligga hemma och fundera över ännu fler symtom.

— Och min rädsla för sjukdomarna förstärkte självklart min smärta i kroppen. Jag blev skickad på terapi och till kurator men jag fick ingen egentlig hjälp. Jag fortsatte tro att jag var dödligt sjuk, säger hon.

Ett år efter incidenten med utslagen kom vändpunkten. Cornelia hade huvudvärk och trodde benhårt att det var en hjärntumör. Hon fick träffa en ny läkare och berättade om sina symtom. Läkaren tog fram en läkarbok och bad Cornelia läsa en diagnos, som läkaren trodde stämde på Cornelia.

— Det var första gången jag läste om panikångest och jag förstod direkt att det var det som var min sjukdom. Jag grät av lättnad. Dels hade jag fått min sjukdom och kunde behandla den, dels så var jag inte dödligt sjuk. Då kunde jag börja jobba med den diagnosen, berättar hon.

Hon förklarar det som att bli frälst, även om hon aldrig blivit det, men känslan var kanske liknande. Hon kände att någon tog henne på allvar, och hon fick reda på att hon hade en riktig sjukdom som hon kunde lära sig hantera.

— Det var så skönt att veta att det inte bara var inbillning. Jag gick hos kurator och lärde mig använda mina kognitiva förmågor. Jag kunde visualisera hur jag sköt undan de påhittade sjukdomarna och tankarna som inte var på riktigt, säger hon.

I flera år gick det riktigt bra, och Cornelia kom tillbaka till jobbet och hypokondrin hindrade henne inte längre. Hon kunde hänga med kollegor på afterwork efter jobbet och faktiskt ha roligt, inte sitta och fundera över var hennes dödliga sjukdom satt. Men för några år sedan fick hon ett återfall.

Återigen var det lite svajigt i livet med separation och jobb, och då hade hon inte kraft att sätta emot den psykiska stress som hypokondri är. När hon hittade ett födelsemärke, som var helt ofarligt, var det bara första steget mot totalt haveri. När hon fick ont i bröstet var hon helt övertygad om att hon hade bröstcancer.

— Det kom tillbaka snabbt. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö och rädslan är så stark. Men jag jobbade hela tiden och jag höll upp en fasad av att jag mådde bra, men inombords höll jag på att sprängas av ångest, berättar Cornelia.

Till slut orkade hon inte längre och bestämde sig för att ta kontroll över sin hjärna. Hon gick på mammografi och bestämde att om svaret var att hon inte hade cancer så skulle hon sluta hitta på sjukdomar. Hon resonerade som så att om hjärnan var så stark att den kunde lura henne att tro att hon skulle dö, då kunde hon överlista den.

— När jag gick till brevlådan den dagen brevet kom så hade jag så ont i bröstet. Jag var helt säker på att det var över och att brevet skulle visa det. Men jag sa till mig själv att det fick vara nog nu. I samma sekund som jag läste att jag var frisk så lättade allt, säger hon.

Cornelia håller nu sjukdomen i schack genom att gå regelbundet till en kurator och prata om det. Om det blir för jobbigt gör hon visualiserings­övningar.

— Senaste gången höll det på i nio månader. Det är månader som är förlorade för mig och så vill jag aldrig att det ska bli igen, så nu är jag mer uppmärksam på mig själv och hur jag hanterar stress. Det känns skönt, säger Cornelia och ler.

Cornelias visualiseringsövning för att hantera hypokondrin

Det här är lite av en quickfix för mig och ju fler gånger jag gör den, desto fortare går det att skjuta undan de där sjuka tankarna.

Tanken och lövet
Tänk dig att du sitter vid en bäck som rinner strömt åt ett håll. Du håller ett löv i handen. När tanken som inte är korrekt kommer, som att jag trodde att jag var dödssjuk, så lägger du tanken på lövet och skickar ut den i bäcken. Visualisera att strömmen tar tanken på lövet och för bort den.

Så kan hypokondri behandlas

KBT-behandling är en viktig del i behandlingen. Att få konfrontera sina rädslor och försöka att gradvis minska kontrollen kring sjukdomsoron. Samtidigt sätts patienten, under kontrollerade former, i kontakt med det som triggar oron. Det skapar ett slags känslomässig inlärning där man ökar sin tolerans för risken att man har en allvarlig sjukdom.

En del behandlingsprogram kombinerar KBT med lustfyllda och meningsfyllda aktiviteter eftersom de med svår sjukdomsoro ibland har fått ge avkall på ett meningsfullt liv. 

Hemma eller i grupp kan man göra avslappningsövningar eller mindfulnessövningar för att leva mer i nuet och släppa oron.

Läs även:

Läkarna trodde inte på Cecilia – hennes konstiga symtom var borrelia

Pia var beroende av socker: ”Jag tappade totalt kontrollen”

Anders Hansen: ”Det här vill din hjärna att du ska göra när du får ångest”