Sara utsattes för sexuella övergrepp som barn: ”Kroppen glömmer aldrig”

Många av oss kan minnas den första kyssen. Första gången vi hade sex. För de flesta är minnena förknippade med små bloss av kroppsligt rus. Men om du inte väljer det själv kan den första gången vara så traumatisk att kropp och själ samarbetar för att glömma. Det hände Sara Schytz, som utsattes för sexuella övergrepp under sex år som barn. Här berättar hon sin historia.

Text: Nillou Zoey Johannsen
Foto: Peter Nørby

Sara har börjat få obehagliga förnimmelser. Några tillbakablickar, en blick, en beröring, läskiga drömmar och konstiga dofter. Hon håller det för sig själv — det går ju bra i hennes liv. Hon är doktorand på Danmarks tekniska universitet och duktig på sitt område. Typen som driver projekt framåt med ett oåterkalleligt driv.

Cyklar genom stan mitt i natten för att starta experiment och lyfter sina studiekamrater.

Hon är i 20-årsåldern, har vänt sitt liv runt 180 grader och har gått från att vara en tyst, tillbakadragen, frustrerad tjej till att vara på en mycket bra plats i livet. Hon bor med sin pojkvän i en lägenhet i danska Brønshøj. Hon springer, tränar, festar, pluggar och lever livet.

Så dessa förnimmelser är inget hon vill ha i sitt liv. Ändå fortsätter de att komma krypande och kravlande när hon sover eller är ensam. Vad är det för något? Kan det vara mjölkallergin hon har haft hela sitt liv som påverkar henne? På samma sätt som den alltid har skapat kroniska obalanser hos henne. Hon bestämmer sig för att träffa en läkare och testa sig. Antingen är det allergin eller så är det något hennes undermedvetna försöker säga henne.

Ville ta sitt liv vid sex års ålder

Sara öppnar ytterdörren till huset på Nordsjälland, där hon idag bor med sin man och deras två pojkar. Det har gått 15 år sedan hon bestämde sig för att träffa sin läkare under studietiden.

Hon höll precis på att torka håret, säger hon med ett skratt och försvinner in i badrummet.

Hon kommer snabbt tillbaka och bjuder på kaffe. Det finns både vanlig mjölk och havredryck, som är en kvarleva från tiden med mjölkallergi. Med tiden har hon vant sig vid smaken av havredrycken och blivit förtjust i den.

Den påstådda mjölkallergin började när Sara var ganska liten och orsakade våldsamma reaktioner hos henne. Förutom diarré och kräkningar led den lilla flickan av ett splittrat sinne, ångest och ibland så tunga tankar att hon vid sex års ålder bestämde sig för att avsluta det hela.

Hon satte sig vid den stora förbifarten i slutet av vägen och väntade bara på att bli överkörd. Hon sprang också iväg med bara fötter i snön. Obalanserna i hennes system påverkade henne så starkt, och hennes mamma var noga med att sätta ”mjölk-ramen” kring dotterns beteende och utmaningar.

Mamma tog henne också till läkaren som sa att det är normalt att barn kan må dåligt när de ska börja skolan.

— Mina psykiska problem förklarades med mjölkallergin och om jag gick på barnkalas och min mor hade glömt att berätta att jag hade mjölkallergi löpte jag amok med tårta och kakao. Efteråt mådde jag dåligt och då betonades det att reaktionen var mitt eget fel eftersom jag ätit mjölkprodukter.

När Sara inte mår bra sitter hennes pappa ofta vid hennes säng på kvällarna och pratar med henne timme efter timme. Han försöker förstå varför hon har det så svårt. Vad är det som är så jobbigt?

Men Sara kan inte sätta ord på det som inte alls har med allergi att göra. Det som händer i hemlighet och som ingen annan vet än hon själv och hennes förövare. Som har pågått i flera år och som på många sätt blivit en normalitet i Saras lilla slutna värld.

”Jag har känt att jag lever ett liv på armlängds avstånd från alla andra, eftersom jag bär på den här hemligheten.” Foto: Peter Nørby

Regelbundna sexuella övergrepp

När Sara är fyra år är hela familjen samlad i ett sommarhus. Hon och hennes kusin är de enda tjejerna i barngruppen och hon leker ensam i en lekstuga med Barbie och Ken. De andra barnen leker i trädgården och de vuxna är inne i huset.

En 14-årig pojke, som också är en del av familjen, kommer in i lekstugan. Han är alltid gullig och omtänksam och vill ofta leka med henne. Han sätter sig på golvet bredvid henne. Sedan tar han Barbie ur hennes hand och klär av dockan så att den är naken. Därefter tar han Ken, som han också klär av. Han ändrar leken så att Ken nu ligger ovanpå Barbie och kysser och rör vid Barbie, medan Barbie ligger stilla med armarna längs sidorna.

Sara tittar på när pojken leker den nya leken med hennes dockor. Hon tycker inte om känslan det väcker i henne. Efter en stund springer han ut till de andra igen. Sara tar upp sina dockor, klär på dem igen, fixar Barbies hår och fortsätter sedan med sin egen lek.

Hon berättar inte vad som hände för någon och hon tycker om pojken, som hon ofta träffar på familjesammankomster, på födelsedagar och på helgdagar.
Men efter Barbie-episoden ökar hans närmanden och utvecklas till regelbundna sexuella övergrepp. Han berättar hela tiden för henne att hennes kropp uppenbarligen njuter av det och använder hennes kroppsliga reaktioner mot henne. Hon känner att hon är delaktig i det de gör och att de är med på det båda två.

— Det var en lek vi lekte. Det var skamligt för mig och jag kände inte för den delen. Men jag ville också ha den relation vi hade. 80 procent av relationen var bra. Sedan var det 20 procent som var riktigt ohälsosamma och skadliga, men jag var så ung när det började att jag aldrig förstod att det kunde vara annorlunda. Det var helt enkelt min verklighet. Det fanns inget i mig som trodde att jag kunde säga nej till honom. Jag blev som förstenad när det hände. Jag hade en känsla av att
jag lämnade min kropp och flöt runt i rummet medan övergreppen pågick. Jag ser bilder av mig själv där jag ligger helt stilla med armarna utmed sidorna. Jag sa ingenting, jag gjorde ingenting, jag bara låg där. Precis som Barbiedockan.

Kunde inte relatera till andra offer

När Sara är 10 år är hon ute och rider med en väninna. Då är övergreppen en regelbunden del av hennes liv, som ingen vet något om. Hon frågar försiktigt sin jämnåriga kompis om hon också blir kysst och berörd av äldre pojkar? Kompisen tittar på henne och säger: ”Åh, vad äckligt”, innan hon rider vidare. Sara visste redan att det var fel, men nu får det hon är med om ett extra lager av att vara äckligt. Hennes kropp tycker ju om det. Det säger han till henne hela tiden.

Känslan är så överväldigande att något sakta sluter sig inom henne. Hon glömmer helt enkelt vad det är hon har varit med om. Samtidigt har han träffat en flickvän. Han har fyllt 20 år och deltar inte längre i familjesammankomster. Övergreppen upphör och Sara lever nu i salig ovisshet om de övergrepp som varit en stor del av hennes liv de senaste sex åren.

— När jag såg dokumentärer om sexuella övergrepp eller pedofili som tonåring var det inget jag kunde relatera till alls. Det hade ingenting med mig att göra. Jag kände empati och fasa å offrets vägnar och tänkte: Hur kan man ha upplevt de sakerna och ändå bli en hel människa? Utan tanke på att jag själv upplevt något liknande, säger Sara.

Som 15-åring hade hon en dejt med en kille. Och medan de satt hemma i soffan och tittade på tv kände hon sig förvirrad.

— Jag tänkte, vad ska vi göra nu? Ska han inte bara gå hem snart? Jag kunde vara med en kille när jag var full, men det kändes obehagligt efteråt. Det här var inte en person jag någonsin ville se igen. Den personen måste ju vara helt knäpp, eftersom det kunde hända. Det kändes som ett övergrepp, även om det inte var det. Jag gick ju själv med på det och den stackars pojken hade ingen aning om vad jag hade i bagaget.

Sara berättar nyktert och utan att försöka dölja mörkret som också omger hennes historia. Det är något hon kan göra. Vilket har gjort att hon flera gånger lyckats byta riktning och skapa sig ett nytt liv.

Men livet har svängt hit och dit. När hon var 18 vägde hon 110 kilo. Hon gick i trean och hade precis fått veta att om hon är sen eller missar en uppgift till måste hon gå om hela kursen. Hon vet inte varför hon röker så mycket gräs, varför hon har gått upp så mycket i vikt och varför allt är svårt, men beskedet från rektorn skakar om henne.

— Jag står naken i badrummet och tittar på min kropp med alla bristningar och den stora magen och tänker: är det här jag? För det är inte alls så jag känner. Så jag bestämmer mig för att göra något åt det. Jag går i terapi och tar mig samman i skolan. Även om det är jobbigt att jag får det beskedet från rektorn har jag styrkan att resa mig och förändra mitt liv. Därifrån hittar jag en glädje i att plugga. Och det visar sig att jag är riktigt bra på det.

”När jag såg dokumentärer om sexuella övergrepp eller pedofili som tonåring var det inget jag kunde relatera till alls. Det hade ingenting med mig att göra.” Foto: Peter Nørby

Får flashbacks från barndomen

Åren går. Sara studerar, livet är bra. Och så en dag är han plötsligt tillbaka i familjen. Sara, som har undrat vart den trevlige pojken tagit vägen går välkomnande fram till honom och hälsar på honom. Hon är glad över att se honom, men undrar varför han är så motvillig. Han stelnar faktiskt till när hon kommer fram.

Som hon minns det delar de bara goda minnen tillsammans. Han börjar delta regelbundet vid sammankomster igen och slappnar sakta av i hennes sällskap. Men nu börjar de märkliga förnimmelserna infinna sig. Hon ser honom i ögonen och får en flashback av hans utseende som ung man i en obehaglig situation. En annan gång är det hans doft som kastar henne in i en obehaglig känsla. Det händer allt oftare.

Hon är 28 år och det är då hon bestämmer sig för att hon måste gå till doktorn och få sin mjölkallergi undersökt. Det finns ingen anledning till panik om det bara är mjölken som spökar. Hon går till allergiläkaren som testar henne, men hon får ingen allergisk reaktion. Hon får i uppdrag att gå hem och dricka ett glas minimjölk, sedan ett glas lättmjölk och helmjölk.

— Nästa gång fick jag dricka ett stort glas grädde och sitta i receptionen i en timme och vänta. Därefter fick jag komma in till läkaren igen. Han frågar mig hur jag mår. Jag svarar att jag mår illa. Han säger att det skulle han också ha gjort efter ett stort glas vispgrädde, men att jag inte har mjölkallergi: ”Du har inte haft det sedan du var tre-fyra år.” Då började jag gråta. All min ohälsa, allt det jag varit deprimerad och ledsen över hela livet hade kopplats till mjölkallergin. Det jobbiga var känslan att allt min mamma hade lärt mig, att skylla på mjölken, togs bort. Vad var det för fel? Det var en stor identitetskris.

Saras pojkvän förstår inte vad som händer. Hon står återigen inför ett val. Hon kan fortsätta att låtsas som ingenting, eller så kan hon stanna upp och lyssna inåt. Hon väljer den sista vägen, flyttar från sin pojkvän, skaffar en lägenhet, börjar i terapi och sakta kommer minnena tillbaka.

Berättar om övergreppen

Sara, som alltid har haft en nära relation till sin far, bestämmer sig för att berätta för honom.

— Då var det 17 år sedan övergreppen skedde, och jag har ingen aning om det är sant. Min självkänsla och mitt självförtroende är också borta. Varför skulle det vara någon annans fel än mitt eget? Ändå måste jag säga det, annars kommer jag att försvinna. Han har börjat dyka upp i familjen igen och vi kan inte vara där båda två. Jag ber min pappa att komma hem. Han är på semester i Frankrike och flyger hem några dagar senare. Han sätter sig i vardagsrummet. Jag säger att vi ska gå ut på terrassen där det är mörkt och ber om ett glas rött vin. Sedan berättar jag allt jag kan minnas.

— Han bryter snyftande ihop, förtvivlad över att han inte har kunnat skydda mig. Hur har han inte märkt något? Allt det vi har gått igenom, alla timmar och kvällar vi har pratat, där han har försökt förstå mig. Läkaren och allergin. Alla problem jag varit med om utan att han förstått vad det egentligen handlade om.

Hennes pappa ber om Saras tillåtelse att träffa förövaren. Efteråt bekräftar han Saras historia. Han har till och med ny kunskap och frågar om hon vill veta, men hon är inte intresserad. Förövaren vill träffa Sara och säga förlåt, men det vägrar hon också.

Det viktigaste för Sara är att hennes berättelse blir hörd, att det bekräftas att den är sann och att hennes pappa tar fullt ansvar för det hon har blivit utsatt för.

— Jag är på en plats där jag inte känner mig själv. Så jag skriver till mina närmaste vänner, cirka 10 till 15 stycken, och berättar vad jag utsattes för i min barndom. Sedan ber jag dem sätta ord på mig, hur de upplever mig och vem jag är för dem. För jag har ingen aning. Jag har blivit fråntagen all grundläggande självkänsla, allt jag känner är skuld och skam. Det är en vacker och även smärtsam process. De flesta väljer att skriva positiva saker. Att jag lyfter upp dem och gör dem till bättre människor. Men jag förlorar också viktiga väninnor i processen. De som inte förstår varför jag väljer att flytta från min pojkvän, de som tycker att det inte är så illa och de som i grunden ifrågasätter skadans omfattning.

Sara går i terapi och mår gradvis bättre. Hon träffar sin blivande man och känner sig trygg med honom. Han är uppmärksam och förstående och de flyttar ihop. Efter att ha fött deras första barn drabbas hon av ångest. Hon blir rädd för att vara ensam hemma.

En morgon får hon panik över en man som sätter upp affischer. Han gör bara sitt jobb, men hon känner att han stirrar på henne. En annan gång är de ute på promenad i Dyrehaven i Köpenhamn när en grupp fotbollshuliganer kommer emot dem. Sara tar tag i sin son och planerar en flyktväg.

När hon är i en butik tror hon plötsligt att hon ser någon som liknar förövaren och får en ångestattack. Hemma inbillar hon sig att han kommer efter henne om hon är ensam hemma. Trots allt skadade hon honom genom att berätta historien, varför skulle han inte hämnas? Men hennes rationella sida säger henne att hon har fel.

Hon börjar terapin igen och nollställer alla stimuli från kosten så att hon kan behålla sin inre balans. Hon utbildar sig till pilatesinstruktör, slutar sitt välbetalda ingenjörsjobb och öppnar en egen pilatesstudio.

Man hoppas att allt ska vara bra nu, att historien tar slut och att Sara har hittat vägen och är på rätt spår. Att hon lever lycklig i alla sina dagar. Men det är sällan så enkelt.

”Jag säger att vi ska gå ut på terrassen där det är mörkt och ber om ett glas rött vin. Sedan berättar jag allt jag kan minnas.” Foto: Peter Nørby

Vill kunna prata om det mörka

För fyra år sedan börjar Saras kropp krångla igen. Hon drabbas bland annat av en spänd käke, problem med att få luft på natten, hennes hjärta slår dubbelslag och hon biter av en tand. Två terapeuter säger oberoende av varandra att det är så kroppen kan reagera när man håller något inne som man egentligen borde säga högt.

Sara inser att hon måste nå ut mer med sin berättelse. För att släppa den tunga börda hon burit i många år genom att tro att hon själv var skyldig till övergreppen. För att ge offren en röst. För att delar av henne själv, som utplånats av skam och självhat, ska få komma upp till ytan. Och inte minst
för att visa att man kan ha blivit utsatt för det värsta av det värsta och ändå vara en bra, hel, normal och välfungerande människa. Själv har hon saknat de förebilderna i hela sitt liv. Människorna som trots de värsta tänkbara övergreppen inte blev narkomaner eller har gått i tusen bitar, utan som rest sig ur askan och skaffat sig ett gott liv.

— Jag har känt att jag lever ett liv på armlängds avstånd från alla andra, eftersom jag bär på den här hemligheten. De jag har stor tillit till har fått ta del av min historia, men det har blivit stort och tungt. Folk gråter och jag måste trösta dem.

Sara önskar att vi ska kunna prata om de mörka sakerna på ett ljusare och lättare sätt. Att vi får ett språk för det. Hon har också tänkt att hennes barn borde få ta del av hennes berättelse någon gång, men att det inte ska vara utan att andra känner till den.

— Jag ville inte ge dem min hemlighet, som de då också skulle få bära. Om de vet måste de kunna prata om det öppet. Så jag övar på att berätta det om jag känner för det när jag träffar nya människor och jag ser att det inte förändrar någonting. Varken deras syn på mig eller vår relation. Jag vill befria mig själv och andra. Jag påverkas fortfarande fysiskt, för huvudet kan glömma, men kroppen glömmer aldrig. Det visar sig på konstiga sätt, men det hjälper om man kan prata om det på ett mer normalt och enkelt sätt. Du kan vara en bra förälder, vara duktig på ditt jobb och en anständig person, även om du också har mörka händelser med dig.

Om Sara Schytz

Ambassadör för Break the Silence, en dansk ideell organisation med fokus på våld, tabun och trauma. Tillsammans med dem har hon skapat en poddserie som går på djupet med de psykiska och fysiska seneffekterna av övergrepp.

Ägare till Pilates B Studio och Den Danske Pilatesskole i Lyngby och har själv använt pilates för att komma tillbaka i form och balansera sitt psyke efter misshandel. Klassisk pilates är en systematisk påverkan på kroppen, där du hela tiden går ett lager djupare, både i rörelse och kropp men också i din egen övertygelse om vad du kan och inte kan göra.

Hon är 43 år, gift och tvåbarnsmamma. Bor i Nordsjälland, Danmark.