Mia Rodhborn om sin artros: ”Jag kände mig väldigt ofta dum och otillräcklig”

Text: Catrin Hellmark
Foto: Thomas Carlgren

Sakta kom värken smygande. Lite ont i knäna hade hon väl alltid haft, sviter efter att ha ridit omkull under uppväxten och spelat korpfotboll till exempel. Men nu kom en annan sorts värk och med den allt fler fysiska inskränkningar.

— Det är framför allt det här att det blir mer som en malande värk. Det är ju så man kanske mest märker det: det gör inte bara ont när man gör någonting utan är en malande värk i vila, säger Mia Rodhborn.

LÄS ÄVEN: Artros och ledvärk: Vi reder ut 10 vanliga myter

Rörelse har alltid varit en viktig del av livet för Mia, inte minst i yrket som träningsinstruktör. Men kraftig artros i båda knäna gjorde att hon fick söka nya vägar — och öva sig i att vara snäll mot sig själv.

— Det blir ju en sorgeprocess att inte kunna göra riktigt det som man vill göra, säger Mia Rodhborn med mjuk och omisskännligt gotländsk tonmelodi, trots många år i Stockholm.

Har idrottat hela livet

Sedan drygt 30 år är träning hennes levebröd — allt från rehab till dans och crossfit — och hon har älskat all form av fysisk aktivitet alltsedan uppväxten på 70-talets Gotland.

— Jag var väl fem år när jag började med gymnastik och sex år när jag började rida. Och sedan dess har jag alltid hållit på med något, allt från konstsim till ridning, berättar Mia.

Aktiviteterna gav henne glädje, men också andrum i en vardag där hennes pappa ibland drack lite för mycket.

— Då hade man ju någonting som upptog ens fokus, till skillnad från om jag skulle ha gått och oroat mig för pappa hela tiden. På så vis blev det ju en säkerhetsventil, precis som för mina bröder som höll på med hockey. Det är ju det som kan vara väldigt skönt med att röra på sig, för oavsett vad det är man gör så kan man ju vara i nuet på ett annat sätt.

Gick friskvårdsutbildning

Efter gymnasiet utforskade Mia världen i några år innan hon återvände till Gotland och arbete som dekoratör. Parallellt började hon hålla i aerobicspass på Visby dansskola, men insåg snart att heltidsjobb och att leda 15 pass i veckan inte var en riktigt listig ekvation.

Flyttlasset gick till fastlandet och en utbildning inom friskvård och hälsa på Lillsveds folkhögskola. Den har genom åren följts av bland annat utbildning till samtalscoach, STAC elittränare och inom medicinsk yoga, medberoende och sorgbearbetning. Mia arbetade med det hon älskade och har bland annat jobbat på TV4 med friskvård.

LÄS ÄVEN: Sofia Åhman tipsar: Bli kvitt artrossmärtan med 5 enkla övningar

Men den första knäoperationen år 2000 följdes av flera, och till sist sa en läkare att Mia inte längre kunde fortsätta som hon gjorde — hon hade så mycket artros i båda knäna att det inte fanns något att göra.

Hon var helt enkelt tvungen att tänka om. Inte sluta träna — för träningen är ju samtidigt så viktig för att stärka musklerna kring den artrosdrabbade leden — men hitta andra sätt.

Men att finna nya vägar innebär inte att inte känna sorg. Tvärtom tycker Mia att det är viktigt att våga vara i sina känslor. Bara man inte fastnar i ältande utan kan släppa och gå vidare när sorgen har fått sin tid.

Kan inte springa på grund av artrosen

För Mia blev det ett sorgearbete när artrosen satte stopp för mycket av det som var en stor och viktig del av hennes liv. Löpning eller att hålla danspass är till exempel inte längre möjligt.

Annat får hon ransonera och kalkylera med smärtan: Är det värt att göra det här fastän jag vet att jag kommer att få mer ont ett tag framöver?

— Det var förstås sorgligt att lämna det som jag tyckte var så himla roligt. Och man behöver få lov att tycka det. Jag tror inte på att hoppa över någonting. Det är okej att vara ledsen, det är okej att vara förbannad. Jag tror att sorgeprocessen är oerhört viktig om man ska bli fri i sitt liv. Det gäller bara att inte fastna för länge i den, för sin egen skull.

Mias lillebror blev rullstolsburen som 19-åring

I den processen har Mias lillebror Niclas betytt mycket:

— Han var 19 år när han bröt ryggen i en trafikolycka och gick från att vara lovande hockeyspelare till rullstolsburen. Jag skulle fylla 22, så jag har ju haft med mig i princip hela livet hur det är att våga omvärdera, om man inte ska sätta sig och gråta på kammaren. Det är en ynnest, en gåva att få lov att se att ”nej, men jag kanske måste tänka lite så här istället, för annars så går det inte”. Jag ser varje dag hur han måste fatta beslut: ska jag sätta mig och gråta för det här eller ska jag försöka hitta en annan väg?

LÄS ÄVEN: Förebygg artros med rätt mat: Här är vad du ska äta

Sorgen är en sak, men Mia menar att det även finns annat att brottas med för den som drabbas av artros:

— Jag tror att det egentligen grundar sig i en skamkänsla, att man känner sig dum för det man inte klarar av. När man har ont får man till exempel lite sämre balans så det kan bli svårt att stå på ett ben, och rätt som det är så kanske benet viker sig när du är ute och går, eller något sånt. Och det tar lite tid att bli snäll med sig själv med alla de där sakerna. Jag kände mig väldigt ofta dum och otillräcklig, som när man hela tiden måste förklara för andra att ”ja, men det där kan inte jag göra”. Och den processen tror jag att man behöver våga att växa i, den är inte lätt och den är jobbig.

Värken syns inte utåt

Värken syns ju inte heller för andra, och det kan vara svårt att hantera kommentarer, om än aldrig så välvilliga. Särskilt om man är vältränad och ger intryck av styrka.

— Många gånger kan ju folk säga: ”Ja, fast du är så stark, så det där klarar du ju av”, för det ser jag ju till synes ut att göra. Och vissa dagar klarar jag mycket och vissa dagar klarar jag mindre, för det går ju också oftast som i skov.

Tränar utan prestationskrav

Att öva på att vara snäll mot sig själv är alltså minst lika viktigt som den fysiska träningen.

— Det går förstås bättre vissa dagar än andra, men som med all träning går det bättre ju mer man gör det, säger Mia.

Själv skulle hon förstås helst vara utan artrosen, men idag kan hon ändå se den som något positivt som hon kan använda för att stärka andra. Framför allt vill hon värna vardagsmotionen, den som vi behöver för att må bra — utan prestationshets.

LÄS ÄVEN: Nina lindrade artrosen med naturläkemedel: ”Hade tappat hoppet om att bli bättre”

— Där jag är idag — när jag är vän med artrosen — då är den ju i mycket en styrka. Framför allt i mitt yrke. Som när jag tränar crossfit med andra människor runtomkring, då är det ju en tillgång, tycker jag, för att det drar ner krav på andra. Vi lever ju i ett sådant kravsamhälle, där de flesta har så stora krav som jag med min erfarenhet av träning tycker att inte så många mår så bra av. Det blir så lätt bara utse ende eller prestation, istället för att se att man kan vara på väg i sin träning och sitt liv och göra en massa roliga saker, men kanske inte komma till någon slutprestation. Alla måste kanske inte kunna dra hundrafemtio kilo
i marklyft.