Text: Karin Björkegren Jones
Foto: Anneli Hildonen
I dag är det över tio år sedan jag fick diagnosen hormonell och inflammatorisk bröstcancer i mitt högra bröst. Och det är ungefär så lång tid som det tar att komma tillbaka efter att ha fått en sådan diagnos rent psykiskt.
Men också ungefär så lång tid det tar att komma tillbaka fysiskt efter de cancerbehandlingar jag var tvungen att genomgå; sex cellgiftsbehandlingar, operation av hela högerbröstet och 17 lymfnoder i armhålan, 11 herceptinbehandlingar intravenöst och strålning varje dag i fem veckor.
Karin Björkegren Jones
Ålder: 58 år.
Bor: Stockholm och Björkö.
Gör: Författare, knipexpert, yogalärare och poddprofil.
Det tog mig tre månader efter alla tuffa behandlingar innan jag kunde visa Ray min nya kropp. Min kropp som är så ärrad att den mer ser ut som ett lapptäcke. Min lapptäckskropp. Min enbröstade kropp.
Det var verkligen inte så att jag trodde att Ray inte skulle tycka att jag var fin. Utan jag var tvungen att själv acceptera och vänja mig vid min nya kropp. Men jag har också behövt så mycket tid att sörja. För det är en sorg att gå igenom en cancersjukdom. Det är ett trauma och tyvärr ett trauma som så många tvingas genomlida.
LÄS ÄVEN: Ewa Fröling: ”Det var en väldigt onödig cancer som jag fick”
Men den svåraste resan var nog ändå att få tillbaka känslan för min privata kropp efter att den varit i vårdens händer. Jag brukar ju säga att jag kommer ihåg varenda hand som tagit i mig under alla cancerbehandlingar och så är det. Samtidigt som man är oerhört känslig under den här perioden avskärmar man sig en bit från situationen för att man måste.
Så många händer som tog i mig under de här nio månaderna, som behandlingarna pågick. Jag kan fortfarande komma ihåg händerna som ibland var lite för stressade när de tog i mig. Jag kunde känna att de inte hade tid, att de ville få det överstökat. Så många sprutor, blodprover, cellgifter, undersökningar och så många händer som klämt och känt på mitt friska bröst och på ärret.
Efter operationen var jag tvungen att gå och tömma mitt borttagna bröst som vätskade sig så mycket att det blev svullet som ett litet bröst. Jag lärde mig att distansera mig. Att knäppa upp blusen och visa min kropp för människor jag aldrig tidigare träffat. Det gör något med en, något som man måste återerövra. Att få tillbaka känslan av att min kropp är min. Den är privat. Lite Stopp min kropp-känsla.
Så hur fri är jag i kroppen?
Ja, nu tio år senare är jag nästan där, men jag har inte fått någon hjälp av vården. Inte en enda gång under alla cancerbehandlingarna togs sexuell lust eller olust upp. Inte en enda gång var det någon som frågade, eller gav tips.
LÄS ÄVEN: Meditera dig till orgasm
Idag får jag så många mejl och meddelanden från tjejer och kvinnor som vill ha min hjälp med sin sviktande lust och alla sina känslor kring en kropp som förändrats på grund av cancerbehandlingarna. Jag tycker att Landstinget borde hyra in mig. Jag skulle ingjuta hopp och kraft i alla dessa kvinnor med mina tips, råd och erfarenheter från alla mina utbildningar.
Jag kanske inte är helt fri i min kropp, än… men jag är på god väg. Ni känner väl skrönan om amasonkvinnorna som skar av ett bröst för att det inte skulle vara i vägen när de sköt med pilbåge?
Jag intalar mig att jag är en amason.