Stina Wollter: ”Jag är tjock, liksom jag har breda fötter och gröna ögon”

Det fanns en tid då Stina Wollter späkte sig och använde motion som bestraffning. Ändå blev hon aldrig nöjd med sig själv. Idag väger hon mer än någonsin tidigare och har aldrig känt sig så härlig. I boken Kriget mot kroppen går Stina och forskaren Erik Hemmingsson till angrepp mot snäva skönhetsideal, missriktad hälsopropaganda och den utbredda viktmobbningen i samhället.

Text: Linda Andersson
Foto: Thomas Carlgren

Det är fredagseftermiddag på Stockholmsmässan i Älvsjö. Alla 1 500 blickar i den gigantiska föreläsningssalen är riktade mot Stina Wollter, som står på scenen och föreläser om fredade rum och trygga kroppar.

På den stora bildskärmen smäller Stina upp bild efter bild på personer och händelser som har format hennes syn på sin egen kropp. Publiken får bland annat ta del av en bikinibild från 1950-talet på Stinas mamma Annie Jenhoff, 27 år ung och trådsmal. Intill fotografiet som är hämtat ur ett fotoalbum har Annie längtansfullt skrivit: ”Ack ja, smalare kunde man vara…”

Stina Wollters syster avled i anorexi

På ett annat foto syns en 28-årig Stina tillsammans med sin storasyster Ylva. Bilden är tagen sex timmar innan Ylva avled i sviterna av anorexi, bara några dagar före sin 30:e födelsedag.

Under Ylvas och Stinas uppväxt gav pappa Sven kärleksfullt sina döttrar smeknamnen ”Lången” och ”Tjocken”. ”Tjocken” var Stina. Det var bara det att Stina inte alls var tjock. Ändå behandlades hon som stor av omgivningen eftersom hon, liksom de flesta andra, var det i jämförelse med Ylva vars 172 centimeter långa kropp som minst vägde 29 kilo.

— När jag ser på bilder av mig själv som ung är det helt obegripligt hur jag kunde bli bemött som stor. Det där skevade till min självuppfattning, eftersom jag inte bara trodde att jag var stor utan också redan som barn förstod att det ansågs vara sämre att ha en tung kropp än en smal kropp. Jag blev aldrig bekräftad som fin och kände mig därför heller aldrig det, vilket har präglat hela mitt fortsatta liv. Jag tror exempelvis inte att jag som ung hade blivit ihop med en kille som misshandlade mig om jag inte hade trott att jag inte förtjänade bättre.

Föreläsningen är över och vi har förflyttat oss till ett närliggande hotell för en pratstund. Bredvid Stina i soffan sitter Erik Hemmingsson, en av Sveriges främsta överviktsforskare. Eriks debutbok Slutbantat kom för fyra år sedan. Då Stina läste boken började hon gråta redan på sidan fem.

— När Erik ställde frågan: Hur var det runt matbordet när du var barn?” såg jag alla skräckscener som utspelat sig kring min familjs matbord. Jag hade aldrig trott att det där skulle påverka min fortsatta relation till mat, men tack vare Erik förstod jag vilken betydelsefull roll det hade spelat. Eriks bok gav mig verkligen en djup förståelse för kroppens historia. Plötsligt förstod jag också varför jag hade gått upp lite mer för varje gång jag försökt banta. Förvärvandet av den nya kunskapen innebar helt klart ett sorgearbete.

En intervju med Erik i radioprogrammet Karlavagnen, som Stina då ledde, utmynnade i den gemensamma bokbebisen Kriget mot kroppen.

— Vi i den kroppspositiva rörelsen arbetar för att slakta gamla värdelösa sanningar om vad hälsa är för någonting, men för att kunna göra det behöver vi forskarvärldens hjälp. Annars tror folk bara att vi är ett gäng tjocka, lata människor som vill få fortsätta dricka bearnaisesås, förklarar Stina med viss ironi sitt samarbete med Erik.

Stina på scen på Älvsjömässan. Foto: Thomas Carlgren

Vill använda tjock som neutralt uttryck

Boken är resultatet av åratal av ackumulerad ilska gentemot vår tids skönhetsideal och hälsopropaganda. I den går Stina och Erik till angrepp mot dietkulturen som de menar är kontraproduktiv och stjälper mer än vad den hjälper.

Från sitt forskarperspektiv avlivar Erik myten om att oönskad viktuppgång är ett tecken på karaktärslöshet.

I själva verket föds vi med skilda fysiologiska förutsättningar, däribland olika antal fettceller, som påverkar vår förmåga att gå upp eller ned i vikt.

Vissa äter nyttigt och motionerar flitigt men går ändå upp i vikt, andra kan äta hur onyttigt som helst och strunta i träningen utan att lägga på sig ett enda gram.

Stina och Erik är också överens om att ”tjock” är ett ord som borde befrias från sina negativa konnotationer och brukas som ett neutralt uttryck.

— Många använder ”tjock” som en förolämpning, men egentligen är det bara ett adjektiv som vilket som helst, konstaterar Stina.

Stina Wollter: ”Jag är tjock, liksom jag har breda fötter och gröna ögon”

Att benämna sig själv som tjock är en sak, men blir Stina verkligen inte det minsta förorättad om någon annan använder ordet för att beskriva henne? undrar jag en aning förvånat.

— Nej, hur skulle jag kunna bli arg över det? Det är ju sanningen. Jag är tjock, liksom jag har breda fötter och gröna ögon. Överviktig är ett mycket sämre ord eftersom det bara används i förhållande till ”normalviktig” och beskrivs som ett sjukdomstillstånd. Långt ifrån alla som kan betecknas som överviktiga är sjuka. Därför blir det jätteobehagligt att bli behandlad som om man vore sjuk bara för att man råkar tillhöra en viss viktkategori.

Att det per automatik skulle vara så att personer med övervikt går omkring som tickande bomber som när som helst kan drabbas av hjärt-kärlsjukdomar, diabetes och andra allvarliga åkommor är enligt Erik en nidbild.

— Det finns ett visst samband mellan tunga kroppar och sjukdomar på befolkningsnivå, men en hel del av den överrisken beror på den fruktansvärda mobbningen som tjocka personer utsätts för. Om man tittar på människor som är tyngre, men liksom Stina är tillfreds med det och har ett helhetstänk när det gäller hälsa så är riskerna för eventuella sjukdomar väldigt små. Vårt förhållande till kroppen är viktigt för vår hälsa, oavsett vad man väger. Ingen mår bättre av att inte trivas med sin kropp.

Erik tillägger att för att kunna avgöra om ens kroppsvikt utgör en hälsofara behöver man träffa en läkare och ta blodprover. Han och Stina hävdar unisont att hälsoargumenten för att gå ner i vikt som tjocka ofta får slängda efter sig i många fall är en täckmantel för ett utbrett fettförakt i samhället.

Stina tillsammans med medförfattaren Erik Hemmingsson, som står för det vetenskapliga. Foto: Thomas Carlgren

Lagen förhindrar inte kränking baserad på kroppsbyggnad

Eftersom vikt inte är inkluderad i diskrimineringslagen är det i dagsläget fritt fram att neka människor anställning baserat på deras kroppsbyggnad och på andra sätt utsätta tjocka personer för kränkande särbehandling.

Vad tror Stina och Erik att det skulle göra för skillnad om det enligt lagen blev förbjudet att diskriminera personer som inte passar in i den rådande viktnormen?

— Det vore en upprättelse, menar Stina.

— Ja verkligen, instämmer Erik. Sedan skulle det också ha ett stort symbolvärde. Speciellt inom sjukvården där jag arbetade i femton år. Grunden i all medicin är ett bra och värdigt bemötande, men så ser inte verkligheten ut.

Vården missar sjukdomar hos tjocka personer

Att skuldbeläggandet mot personer med omfångsrika kroppshyddor grasserar inom sjukvården blir uppenbart när man läser Eriks och Stinas bok.

På sida efter sida beskriver anonyma vittnesbärare hur de mött läkare som antingen fällt nedsättande kommentarer om deras vikt eller dragit omotiverade paralleller mellan deras sjukdomssymtom och deras övervikt.

I vissa fall har tunnelseendet lett till försenade diagnoser av livshotande sjukdomar som cancer och ALS. Inte heller Stina har undkommit påhopp när hon varit tvungen att söka sig till sjukvården.

— På den tiden jag fortfarande trodde på bantning förekom jag ofta läkarna genom att säga: ”Jag vet att jag behöver gå ner i vikt.” Men när jag förra året skulle göra en meniskoperation och ortopeden skrämde upp mig med att prata om vilka risker med narkosen som min vikt medförde sa jag faktiskt ifrån. Jag uppmanade honom att köpa min första bok, Kring denna kropp, och läsa den.

”Jag måste leva i den själsfarkost som jag har idag och vara kärleksfull mot den.” Foto: Thomas Carlgren

Den stora kvinnokroppen behandlas sämre

Stina och Erik tror att patienternas vittnesbörd om läkares oprofessionella attityder gentemot tjocka personer som de själva tagit på sig att vara budbärare av på sikt kommer att leda till en förändring.

— Långsamt kommer det att ske någon slags revolution. Vittnesmålen i vår bok måste bli en alarmklocka. Om vi bekräftar människors upplevelser, lidande och utsatthet vågar de nästa gång de är hos doktorn resa sig upp och säga: ”Nej, nu går jag härifrån. Om du inte kan bemöta mig som du skulle ha bemött en smal människa med samma symtom får du inte vara min doktor.”

Stina understryker att även smala personer drabbas av sjukvårdens stora fokusering på vikt.

— De luras att tro att bara de upprätthåller sin låga vikt kommer de inte att drabbas av sjukdom.

Att vara en man som avviker från samhällets viktideal är svårt. Att som kvinna göra det är ännu svårare, påpekar Stina och Erik samstämmigt.

— Utseende och vikt har alltid varit tillgängligt som tillhygge om någon vill vara taskig mot en kvinna. Själv har jag på grund av mina stora bröst blivit anklagad för att ”bjuda ut mig” och vara vulgär. Jag har också fått höra att jag bara genom att se ut som jag gör får skylla mig själv om jag blir tafsad på. Den stora kroppen är skyddslös. Det är som om den förtjänar att bli lite sämre behandlad än den smala kroppen, fastslår Stina beklagande.

Stina Wollter brottas med negativa tankar om sin egen kroppen

Att vara tillfreds med sin stora kropp och ogenerat låta den ta plats i offentligheten låter sig inte göras ostraffat. Det kan Stina om någon intyga. Hennes kroppsaktivism har förvisso mötts av massivt jubel, men det fanns också många som blivit så provocerade av hennes frigjordhet att de sett sig tvungna att skriva föraktfulla kommentarer i hennes kommentarsfält på instagram.

— Jag har tagit kontakt med några av hatarna eftersom jag vill försöka förstå hur de resonerar. Exempelvis hörde jag av mig till en tjej i nedre tonåren som under en av mina instagramposter skrivit att jag var en hora. När jag undrade hur hon tänkte svarade hon: ”Men du är så jävla konstig. Du beter dig inte så som man ska.” Genom att prata med henne förstod jag hur oerhört snävt utrymmet har blivit när det kommer till mångfald. Inte bara ifråga om kroppsform utan också när det gäller hurdana vi tillåts att vara som människor.

Under många år kom föraktet inifrån Stinas eget huvud. De negativa tankarna om den egna kroppen fick henne att förvägra sig själv både det ena och det andra.

— Framför allt har jag sagt nej till kärlek och sex. Nej, tänk om han ser min mage, har jag självkritiskt tänkt. Fortfarande kan det hända att jag tackar nej till fester för att jag vet att jag i min stora kropp blir extra synlig. Om jag ändå bestämmer mig för att tacka ja måste jag pumpa upp min självkänsla så att jag klarar av att gå dit och äga mig själv. Varje gång frågar jag mig om jag ska klä mig i svart och försöka gömma mig eller om jag ska välja att vara aktivist och bära något kroppsnära och glittrande.

– Alla kan vara kroppsaktivister. Eriks och min bok är en stafettpinne till läsarna, säger Stina. Foto: Thomas Carlgren

”Jag har aldrig varit tjockare jag har aldrig känt mig härligare”

Istället för att aktivt försöka gå ner i vikt satsar Stina numera på att leva hälsosamt i största allmänhet, vilket även har gett återklang i hennes psykiska mående. Men det är ingen lättköpt seger.

— Jag har varit tvungen att jobba på djupet med att inte planera utifrån ”sedan när jag har blivit smal”. Istället tänker jag att jag måste leva i den själsfarkost som jag har idag och vara kärleksfull mot den. Motsatsen till det är att föra ett krig mot kroppen, och jag vill inte vara med i det kriget längre. Jag har aldrig varit tjockare än vad jag är nu och jag har aldrig känt mig härligare, vilket helt och hållet beror på att jag genomgått en inre process.

Istället för att späka sig, räkna points och använda motion som bestraffning för någon godsak hon stoppat i sig låter Stina numera maten vara en njutning och motionen bestå av rörelseglädje. Men har hon verkligen kunnat frigöra sig från alla tankar på att tappa kilon?

— Nej, jag måste lura hjärnan för den där lilla jäveln finns där fortfarande, tillstår hon.

Att visa upp sig i träningskläder på gymmet likställer hon med ett berg som hon varje gång måste klättra över. Hon nickar igenkännande när Erik inflikar att det finns gott om forskning som visar att tjocka människor upplever att de måste kompensera för sin vikt genom att vara extra smarta, duktiga och roliga.

Hur medveten och terapeutad Stina än är måste hon inpränta i sig själv att hennes människovärde inte står i relation till hur många kilon hon väger.

— Jag tränar på det i mitt hem, inte minst på morgnarna. Min man Micke som jobbar som brevbärare är alltid uppe före mig. Då övar jag mig på att rak i ryggen gå förbi honom naken. En tusendels sekund ilar det till av skräck inom mig, men sedan säger jag till mig själv: ”Stina, du är älskad. Sträck på dig, det här är ditt själsfodral.” Och Micke, han ser lika glad ut varje gång. ”Du är det finaste i hela världen”, säger han. När han kommer fram och omfamnar mig står jag kvar och tar emot hans kärlek.

Även om Micke under deras 28 år tillsammans har älskat Stina lika villkorslöst oavsett om hon varit smal, tjock eller någonting däremellan så har omgivningen ibland inte förmått dölja sin förvåning över hans trofasthet.

— ”Var rädd om den där mannen. Vad tacksam du måste vara över honom”, får jag höra. Underförstått att han är en sådan jäkla schysst kille som stannar kvar hos mig fast jag gått upp i vikt. När jag får den typen av kommentarer brukar jag alltid svara: ”Och han är fruktansvärt tacksam över att han får vara ihop med mig.”

Instagramklippet gav Stina Wollter 25 000 nya föjare

Sju och ett halvt år har passerat sedan Stina en sen julikväll i sommarstugan, efter lång tvekan, valde att publicera en instagramfilm där hon iklädd enbart trosor och bh frigjort dansade till en favoritlåt. När hon vaknade upp morgonen därpå hade hon 25 000 nya instagramföljare.

Inträdet i den globala kroppsaktiviströrelsen har gett henne många nya lärdomar, men redan långt innan dess hade hon tagit de första bitarna av det som hon i boken benämner som ”kunskapens saftiga äpple”.

— Mina djupaste insikter har jag fått i skuggan av död och förlust. Min bror på mammas sida var maratonlöpare men dog i cancer innan han hade hunnit fylla 34. Min syster Ylva gick bort i anorexi. Mamma dog smal som en liten fågelunge. Och pappas fru Viveka avled i cancer, slank och vacker. Jag kan ju inte hedra mina älskade döda genom att begå våld mot min kropp som är hela förutsättningen för mitt liv. Det vore så absurt om jag inte skulle uppskatta varje dag jag får här på jorden när jag har sett så många människor dö omkring mig.

Om det mot förmodan inte redan har framgått efterfrågar Stina och Erik ett nytt hälsoperspektiv som inte slentrianmässigt utgår ifrån vikten. De propagerar också för något som egentligen borde vara en självklarhet: Att alla kroppsformer ska tillmätas samma värde och vara lika accepterade.

Framöver vill de gärna ha sällskap på barrikaderna. Många anhängare av Stina skriver i meddelanden till henne att de önskar att det fanns fler som hon. Varje gång svarar hon på samma sätt:

— ”Men du finns, vi finns!” Mitt kändisskap blir fullkomligt meningslöst om jag ensam står och ropar i megafonen. Alla kan vara kroppsaktivister. Eriks och min bok är en stafettpinne till läsarna.