Suzanne Axell: ”Jag blir så arg på män som försöker förminska oss kvinnor”

Hon är en godhjärtad rebell som omhuldar dem som förtjänar det och ger skitstövlarna svar på tal. Men om Suzanne Axell fick vrida klockan tillbaka skulle hon ha varit snällare mot sig själv.

Text: Linda Andersson
Foto: Johanna Norin

En söndagskväll för drygt två år sedan stod Suzanne Axell på en snöig perrong i Sundsvall och väntade på ett försenat tåg. Slutdestinationen var Umeå där hon följande dag skulle spela in ett nytt avsnitt av ”Fråga doktorn”.

I nästan 18 års tid hade Suzanne veckopendlat mellan Stockholm och Umeå. Som rutinerad tågpendlare var hon van vid förseningar, men den här kvällen lät tåget vänta på sig längre än vanligt. Väntsalen var låst så Suzanne och de andra resenärerna hade inget annat val än att stå utomhus och huttra i 15 minusgrader.

Under den en och en halv timme som det tog innan tåget till slut uppenbarade sig hann Suzanne fatta ett livsavgörande beslut.

— Det var som om jag fick en uppenbarelse. Jag tänkte: Är det så här jag vill ha mitt liv? Nej, blev svaret. Cheferna på SVT ville att jag skulle fortsätta som programledare för ”Fråga doktorn” i två, tre år till, men den där kvällen på Sundsvalls centralstation kände jag att jag hade nått vägs ände.

Suzanne Axell
Yrke
: Journalist och författare.
Familj: Sambon Jörgen, mamma Anita, systrarna Anne-Lie och Wictoria, samt hittekatten Svans.
Bor: Våning på Östermalm i Stockholm och fritidshus i Roslagen.
Aktuell: Med boken ”Livet efter 60 – inspiration för dig som vill börja om, sätta fart eller bara få det härligare” (Printz Publishing).

Även om Suzanne var orubblig i sitt beslut var det ändå med viss bävan som hon lämnade in sin avskedsansökan.

— Nu är det slut på allt det roliga i mitt liv, nu är det ingen som bryr sig om Suzanne längre, tänkte jag. Jag har bra självförtroende men dålig självkänsla, förklarar hon.

Lyckligtvis fanns det andra som värderade Suzannes yrkesskicklighet högre än hon själv. Så snart det blev känt att hon numera var en fri fågel började diverse jobberbjudanden trilla in.

Suzanne har skrivit boken Livet efter 60

Två av alla dem som hörde av sig var Christoffer Holst och Anna Levahn som driver bokförlaget Printz Publishing. Efter lite idéstormande enades trion om att Suzanne skulle skriva en bok om livet efter 60.

Suzannes främsta intention med boken är att ingjuta hopp och mod i läsarna, och att ge alla som är i behov av det en spark i baken. En hög andel av dem som befinner sig runt 60-årsstrecket har flera decennier av liv kvar att leva. Varför då stagnera och nöja sig med det man har? Kanske väntar något ännu bättre runt hörnet om man bara vågar följa Suzannes exempel och förändra sin tillvaro.

— Exempelvis finns det många som intalar sig att de måste harva vidare på samma arbetsplats eftersom de inte kommer att få något nytt jobb. Men sök under tiden då, sondera terrängen och var lite mer flexibel i tänket, pushar Suzanne.

I boken intervjuar hon en drös med kvinnor som haft modet att spänna bågen högt och bejaka sina drömmar. Suzanne hoppas att dessa kvinnor kan inspirera de medsystrar som krymper sig själva och gör måttfullheten till en dygd bara för att smälta in — så som en barnmorska från Kiruna som hon en gång mötte i ”Fråga doktorn”.

— Hon var gråhårig och klädd i svarta byxor. Själv har jag alltid kjol och gillar färg. Kvinnan anförtrodde mig att hon varit rödhårig tidigare men att hon både hade slutat att färga håret och bära kjol. ”Jaha, varför då?” undrade jag förvånat. ”Jo för jag har ingen mens längre”, blev svaret. Varför sätter vi kvinnor upp alla dessa begränsningar för oss själva? Jag förstår inte det!

I själva verket finns det oanade möjligheter om vi bara höjer blicken och förmår att se bortom konventionerna, menar Suzanne.

— Titta bara på Petra Mede som blev mamma vid 52 års ålder. Hon gick inte på myten om den tickande biologiska klockan och att kvinnor ska föda barn mellan 25 och 35. Istället tog hon för sig av livet. Till på köpet överbevisade hon alla skeptiker som undrade om det verkligen funkar att få barn vid den åldern.

Sedan hennes bästa vän gick bort tar Suzanne varje chans att ge någon en komplimang och berätta för människor att de är bra.

Ångrar att hon fortsatte med Fråga doktorn

Ett annat av bokens kärnbudskap är att kvinnor generellt sett behöver bli bättre på att värna om sitt eget välbefinnande, vilket inbegriper att lyssna till magkänslan. På den punkten tycker inte Suzanne att hon själv har varit något föredöme.

— Ett sådant där typiskt tillfälle då jag borde ha sagt nej var när en chef ringde och frågade om jag kunde jobba kvar två månader extra på ”Fråga doktorn” i väntan på att min efterträdare skulle börja. Där har jag ångrat mig rejält. Jag borde ha tänkt på mig själv och tagit lite ledigt för att få vila och återhämta mig.

Istället körde jag på med ”Fråga doktorn” ända till dagen innan jag började träna inför ”Let’s dance”. Där kommer min förbaskade arbetarklassbakgrund in. Det är en ryggmärgsreflex för mig att leverera och vara duktig hela tiden. Jag har varit snäll mot andra men inte mot mig själv.

Att Suzanne livet igenom dragits med duktig flicka-syndromet kopplar hon till sin uppväxt. Som äldsta dottern till en ensamstående trebarnsmor med knapra inkomster fick hon tidigt lära sig att hugga i och dra sitt strå till stacken.

I sin omedelbara närhet hade hon två hårt kämpande arbetarkvinnor som aldrig fick möjlighet att nå sin fulla potential. Mormor Lily var begåvad med en exceptionell sångröst och stod på tröskeln till att bli antagen till Operahögskolan, men eftersom hon inte hade råd att bekosta notstudier var hon tvungen att ge upp sin dröm.

Mamma Anita spelade som ung revy med scenrävarna Sune Mangs och Mille Schmidt och uppmuntrades att pröva lyckan i Hollywood.

— Men det var för sent. Då låg jag redan i hennes mage, konstaterar Suzanne bistert.

När Suzanne var åtta år övergav fadern familjen och kapade alla band till döttrarna. Anita lämnades att ensam försörja Suzanne och hennes yngre systrar Anne-Lie och Wictoria på en mager kontoristlön.

— Jag såg hur mamma fick plikta för att hon en gång i tiden blivit kär. Även om jag är resultatet av den där kärleken vet jag inte riktigt om jag tycker att det uppväger det höga priset som hon fick betala. Under min uppväxt kom mormor alltid med samma uppmaning: ”Skaffa dig en utbildning och ett eget jobb, för det kan ingen ta ifrån dig.” Jag tror att det rådet delvis var baserat på min mammas öde.

Suzanne Axell: ”Aldrig känt någon längtan efter att bli mamma”

Suzanne hörsammade mormor Lilys visdomsord. Men nog var det väl ändå lite väl högmodigt av en arbetarklasstjej med en ensamstående mamma att så självsäkert uttala att hon skulle bli journalist. Det var inte bara vad vissa i omgivningen ansåg i det tysta utan också något som de artikulerade i Suzannes närvaro.

— Deras skepsis födde en oerhört stark revanschlust hos mig. Jag gav mig fanken på att jag skulle visa dem att det går att lyckas fast man inte har några kontakter i branschen.

Som vi alla vid det här laget vet överbevisade Suzanne tvivlarna, och det med råge. Lika stark som övertygelsen var om att det var inom journalistiken hon hörde hemma, lika bergsäker var Suzanne på att hon inte ville ha några barn.

— Delvis berodde det på att jag fick ta stort ansvar redan när jag var väldigt liten. Dessutom har jag aldrig känt någon längtan efter att bli mamma. Jag har struntat totalt i den biologiska klockan, uppenbarligen har min inga visare. Det finns åtta miljarder människor på jorden. Varför skulle just jag reproducera mig? Så märkvärdig är jag inte. Genom åren har jag fått många brev från tjejer som skrivit att de känner precis likadant som jag, men eftersom det är så standardiserat att man ska ha barn vågar de knappt säga det högt.

Kommentarerna om att hon som inga barn har kommer att bli ensam på ålderns höst tar Suzanne med ro. Även om hon själv är en engagerad dotter till en ålderstigen mor har hon sett otaliga exempel på att barn inte är någon garanti mot ensamhet.

Frånvaron av avkomlingar har gett Suzanne och hennes sambo Jörgen ett friare liv där de har haft möjlighet att odla sina intressen, både tillsammans och på varsitt håll.

— Man ska inte hålla fast varandra i ett förhållande. Jörgen har seglat med vänner i Karibien två gånger. För ett tag sedan kom han och sa att han ville åka dit en månad och segla igen. ”Gör det!” uppmanade jag honom. Jag hoppas att han får det kul i Karibien. Själv har jag andra grejer att syssla med på hemmaplan. Min egen dröm är att få bo i Italien och förbättra min italienska innan jag dör.

Suzanne och Jörgen har vuxit upp under liknande förhållanden och är båda vana vid att göra allting själva. Därför var det ett stort steg för dem att för ett par år sedan anlita städhjälp.

— Det var jag som tog initiativet till det. Det är en enorm befrielse att komma hem till ett perfekt välstädat hem. De gångerna är jag så lycklig att det inte ens finns på skalan. Dessutom tycker jag att samlivet blir bättre när man inte hela tiden tjatar på varandra om grejer som behöver göras.

Även om Suzanne fortfarande för en strid mot den överambitiösa flickan inombords finns det tillfällen då hon tillåter sig att ”gå ner i svartruta”, som hon på bästa tv-språk uttrycker saken. Då stänger hon av telefonen, sätter autosvar på mejlen och tar katten Svans med sig ut till sommarstället i Roslagen.

Eller också stannar hon kvar i stan och tar det lugnt. Innan väninnan Agneta nyligen flyttade från Stockholm hade hon och Suzanne som rutin att gå och simma tillsammans i 25-metersbassäng en gång i veckan.

— En gång fick vi skäll av en gubbe för att vi pratade för mycket i bassängen. ”Det ska du skita i!”, svarade jag tillbaka. Jag blir så arg på män som håller på och hackar på kvinnor och försöker förminska oss.

Motståndskraften mot sårande pikar och andra elakheter har definitivt höjts med åldern, fastslår Suzanne. Och så har hon blivit noggrannare med vad hon lägger sin tid på. I övrigt tycker hon inte att hon förändrades nämnvärt under åren mellan 50 och 60. Att passera 60-årsstrecket var över huvud taget ingen stor sak för henne.

— Nej, jag tänkte inte ett dugg på själva åldern. Däremot passade jag på att ha en stor 60-årsfest. Vi dansade disco till klockan fem på morgonen. Jag resonerar att man ska ta alla chanser man får att festa, för man vet aldrig när nästa tillfälle kommer.

Att det är angeläget att ta vara på tiden som man får sig tilldelad är en lärdom som Suzanne burit med sig länge. Hon och jämnåriga bästisen Åsa hade planerat att följas åt genom livet. Så blev det inte. Åsa rycktes bort i bröstcancer en januaridag 1988, nyss fyllda 31 år.

— När jag stod och såg snön falla efter att Åsa hade somnat in lovade jag mig själv att jag aldrig skulle missa ett tillfälle att tala om för människor att jag tycker att de är bra, eller att bara ge någon en komplimang. Senast berömde jag en tjej på bussen för att hon var så snyggt klippt. Först såg hon förskräckt ut, så jag tillade: ”Du behöver inte vara orolig, jag är helt och hållet heterosexuell.” Då började vi skratta båda två. Det goda som kom ut av Åsas död var att jag insåg hur kortfristigt allting kan vara, att det gäller att här och nu säga hur mycket någon betyder för en.

När man har sett sin närmsta vän lämna jorden i förtid får man en pragmatisk syn på sitt eget åldrande, menar Suzanne.

— Ja, då känns det töntigt med ålderskriser. Att hålla på och beklaga sig över att man har fått någon rynka här och där, det har man inte råd och tid med. Jag tycker att fler borde sätta värde på att bara få finnas till i nuet.

Suzanne har hunnit göra mycket roligt sedan hon lämnade ”Fråga doktorn”. Än har hon inga tankar på att gå i pension.

Medverkade i Let’s Dance och gjorde dokumentär om Lili & Susie

I sin bok har Suzanne medvetet utelämnat åldrarna på intervjupersonerna. Vissa av de medverkande är långt över 60, andra befinner sig precis på strecket, medan åter andra ännu har en bit kvar till 60-årsdagen. Livsinställning och inspirationspotential var viktigare kriterium än ålder när Suzanne i samråd med förlaget valde ut vilka som skulle få ta plats innanför bokpärmarna.

För egen del tycker Suzanne att den bästa åldern hon upplevt är den hon befinner sig i för närvarande — det vill säga något över 66 och lite under 68. Nu när hon inte längre är uppbunden av ett långt programledaråtagande kan hon för första gången på mycket länge plocka russinen ur kakan och välja de erbjudanden som känns mest lockande. Och många russin har det blivit.

Sedan hon våren 2021 lämnade ”Fråga doktorn” har Suzanne gjort en uppsjö med olika saker: Dansat loss i ”Let’s dance”, producerat en tv-dokumentär om Lili & Susie, gjort en liten filmroll i Tuva Novotnys ”Diorama”, skrivit krönikor, bland mycket annat.

— Pensionering har jag inte funderat på över huvud taget. Visserligen behöver jag inte jobba för uppehället längre, men när jag blir erbjuden roliga uppdrag hoppar jag gärna på dem. Om någon tycker att de kan ha användning för den här galna tjejen är det bara jättekul.

De löftesrika orden får sätta punkt för intervjun. Suzanne ger mig en avskedskram och skyndar ut i ett vintrigt Stockholm i sin pumpafärgade kappa — redo att ta nya saftiga tuggor av livet.

Suzannes levnadsråd till 60-plussare och alla andra

  • Tänk på dig själv utan att vara elak mot andra. Sätt dig själv först en gång i livet om du inte redan har gjort det.
  • Ta ett djupt andetag och fråga dig själv om relationen du lever i är bra för dig, och likaså jobbet du går till. Om svaret blir nej måste du ta dig därifrån.
  • Rensa i kalendern och släpp prestationskrav och måsten. Känn efter vad som känns rätt för dig. Skippa att hälsa på den där elaka släktingen bara för att du känner dig tvingad till det. Lägg istället tiden på dem som verkligen betyder någonting för dig.
  • Försök att se glaset som halvfullt istället för halvtomt. Det är en sliten kliché men ack så tänkvärd.