Alexandre kämpar för arternas överlevnad: ”Vi vet vad som behöver göras”

Text & foto: Mia Bornberger

Arter dör ut i en takt som saknar motstycke i den moderna människans historia och det här pågår hela tiden — ändå passerar det många av oss obemärkt förbi. I forskarvärlden kallar man det för den tysta artdöden.

LÄS ÄVEN: Svenskarna äter sämre när maten blir dyrare: Så äter du nyttigt – och billigt!

— När Notre Dame brann skänktes det enorma summor för att rädda kyrkan och nyhetsteam från hela världen var på plats. När den sista arten av en noshörning är på väg att dö ut, eller när valar och vissa hajarter försvinner för alltid, genererar det knappast någon uppmärksamhet alls. För mig är det svårt att förstå hur vi kan behandla djur och natur — och i slutänden oss själva — på det sättet.

Alexandre Antonelli gjorde uppmärksammat sommarprat

Efter sitt sommarprat 2021 blev Alexandre Antonelli något av en rikskändis. Han bor sedan många år i Göteborg, dit kärleken förde honom i slutet av 1990-talet. Men även om det är den fasta punkten i tillvaron så arbetar han globalt — till vardags verksam som chef för det anrika forskningscentret Royal Botanic Gardens, Kew i London, samt som forskare vid Göteborgs och Oxfords universitet.

I höstas släppte han också boken ”Ett dolt universum: jordens okända biologiska mångfald” (Natur & Kultur) vilken inte bara belyser problemen med den eskalerande artdöden, utan också innehåller praktiska råd om vad man på individnivå kan göra för att skydda den så oerhört viktiga naturliga mångfalden.

— Jag vill inte vara en domedagsprofet. Det är inte heller rättvist att säga att allt vi människor gör är dåligt, för vi gör mycket som är oerhört bra också. Men jag är djupt bekymrad över utvecklingen för arterna, miljön och klimatet och även frustrerad för jag vet att förloppet faktiskt går att bromsa. Vi vet idag vad som behöver göras. Frågan är om vi mäktar med att förändra vår tillvaro och göra det som krävs av oss i tid.

Vad händer med växtbaserad medicin när arter försvinner?

För att illustrera vad som händer när det sköra samspelet mellan djur och natur rubbas och arter försvinner i en allt snabbare takt tar Alexandre Antonelli mediciner som ett exempel.

— Över 50 procent av alla mediciner har ingredienser från växtvärlden. Vi har ingen aning om hur framtidens sjukvård kommer att se ut eller vilka sjukdomar vi kommer att behöva botemedel mot, men det troliga är att vi behöver dessa och många andra växter även då.

Växterna har utvecklats och anpassats under många miljoner år för att hantera diverse virus, bakterier och andra miljöavtryck, så vad gör vi när de inte längre finns att tillgå som källa till inspiration eller komplexa molekyler? Det är lite samma sak som med mat, vi reagerar inte förrän hyllorna i butikerna gapar tomma.

Kopplingen till hälsa och mat är högst relevant när det handlar om artdöden. Människan har under tusentals år livnärt sig på en rik variation av arter och även en variation inom varje art.

LÄS ÄVEN: 55 smarta tips för att ta tillvara på maten – så minskar du svinnet

Under den så kallade gröna revolutionen, som startade på 1960-talet och pågick i cirka 40 år, satsade man stort på väldigt få arter och även få genetiska varianter. Det har lett till att nästan hälften av de kalorier vi numera får i oss kommer från i stort sett tre arter, alla olika gräs: majs, vete och ris.

— Traditionella samhällen i Afrika, Sydamerika och Asien, där man tidigare haft en rikligt varierad kost, får nu hålla till godo med vete eller soja. Något som i hög grad har en effekt på hälsan. En bred näringskälla är viktigt för vårt välmående. Det är en anledning till att artdöden är så bekymmersam, den påverkar allt.

Vi borde behandla naturen med respekt

Mitt i allt det här fortsätter naturen att fascinera. Varje år upptäcks runt 18 000 nya arter, då inkluderat både växter, svampar och djur. Alexandre Antonelli är hoppfull och menar att nyckeln till balans egentligen är ganska självklar: nyttja naturen — fast på rätt sätt och inte som i dag med utfiskning, rovjakt, skogsskövling och övergödning. Och han lever till stor del som han lär. För drygt ett år sedan köpte han tillsammans med sin hustru ett stycke regnskog i sydöstra Brasilien.

— Det är ett område på 120 hektar, cirka fyra gånger så stort som Gamla stan i Stockholm. Planen är att etablera ett forskningscentrum, en knutpunkt för studenter och forskare från hela världen. Och det finns även anslutande skog som eventuellt går att köpa loss, vilket vore fantastiskt, säger Alexandre och fortsätter:

— Om vi lyckas bevara det här området kommer det att gynna klimatet, plus att det också skapar arbetstillfällen på plats. Brasiliens Atlantskog är globalt sett ett av de allra artrikaste områdena på jorden, men också starkt hotad — idag finns mindre än åtta procent av den kvar. Fram till dess jag dör ska jag jobba för att fördubbla den, det är min målsättning.

Alexandre lutar sig mot det vackra höga trädet vi ställt oss bredvid inför vår fotografering, lägger händerna mot dess stam och säger med eftertryck:

— Vi människor behöver förändra vårt perspektiv som i mångt och mycket går ut på att allting konstant handlar om vad vi vill ha, vad vi tycker ska finnas eller inte finnas. Men naturen finns ju inte till bara för att tjäna oss, den har ett egenvärde och bör behandlas med stor respekt. Utan den vore vi ingenting, bokstavligen ingenting.