Marika Carlsson om sitt sockerberoende: ”Kommer leva med det till den dagen jag dör”

Text: Linda Andersson
Foto: Thomas Carlgren

Vill att sockermissbruk tas på allvar

Marikas mission med föreställningen är inte bara att dra ner skrattsalvor, hon vill också få svenska folket att ta hennes missbruksform på allvar. Att tala om sockerberoende i samma termer som alkoholism och narkomani faller inte i god jord hos alla.

— Folk tycker inte att jag kan göra den jämförelsen. Många anser att det bara är ett sätt för mig att hitta ett försvar för något som de ser som ren lättja. På samma sätt var det med alkoholism för 50 år sedan. Då tyckte omgivningen att det bara var för alkoholisterna att skärpa till sig och sluta dricka. Jag vill få människor att förstå att sockerberoende styrs av samma tankemönster som alkoholberoende, med den enda skillnaden att det i stället för alkohol är bullar, kakor eller andra sötsaker som man överkonsumerar.

LÄS ÄVEN: Se upp med att äta för mycket socker – det kan leda till depression

Marikas eget beroende gav sig till känna tidigt. Egentligen redan då hon som tvååring adopterades från Etiopien till Sverige.

— Men på den tiden var det inte godis jag suktade efter utan bröd, det vill säga vita snabba kolhydrater. Jag gömde bröd när jag kom till Sverige, eftersom jag trodde att det skulle ta slut. När jag förstod att tillgången på bröd var oändlig blev jag i stället fixerad vid sötsaker, förklarar hon.

I barndomshemmet var man restriktiv med allt sött, men det stoppade inte Marika från att sticka händerna djupt ner i kakburken så snart ingen såg. Hennes enda motivation till att underkasta sig det godisfria år som föräldrarna vid ett tillfälle införde var tanken på allt godis som hon skulle kunna köpa för de tusen kronor som hon vid årets slut skulle få i belöning.

Såg inga varningstecken kring matvanorna

— Jag tror att jag är född med en hjärna som är känslig för kickar och lätt får belöningssystemet att gå i gång. Om jag inte hade växt upp i ett religiöst sammanhang hade jag kanske blivit beroende av något annat, men nu lärde jag mig tidigt att alkohol och spelande var jättefarligt. Därför har jag också blivit rädd och bromsat när jag har märkt att jag druckit lite för mycket eller haft andra beteendemönster som jag förstått inte varit bra. När det kommer till mat har jag aldrig sett de varningstecknen, eftersom jag inte haft kunskapen om att det kan utvecklas till ett missbruk.

Länge lyckades Marika hålla ätandet i någorlunda schack, men när hon kom upp i 25-årsåldern gick det över styr och blev destruktivt. Sockerfrosseriet var hennes sätt att döva ovälkomna känslor.

— Jag gick runt och bar på en ångest kring min sexuella läggning som jag inte kunde hantera. På den tiden hade jag ännu inte kommit underfund med att jag var lesbisk. Jag hade bara ett tomt hål inom mig utan att förstå varför. Till slut började jag uppsöka psykologer, terapeuter och coacher. De hade alla samma teori till varför jag inte fick mina kärleksrelationer att funka. Enligt dem berodde det på att jag var adopterad och därför hade anknytningsproblem. Eftersom jag var rädd för att bli lämnad var jag den som lämnade förhållandet, menade de.

På den tiden fanns det inte i Marikas sinnevärld att den känslomässiga dissonansen kunde bero på att hon helt enkelt inte attraherades av män. Så här i efterhand har hon därför viss förståelse för terapeuternas enkelspåriga slutsatser.

— Skulle de ha frågat mig om jag var homosexuell hade jag blivit helt vansinnig, stormat ut därifrån och avfärdat dem som dumma i huvudet. Fast jag vid det laget lämnat Pingstkyrkan hade jag fötterna kvar i den frikyrkliga myllan och var fortfarande präglad av deras syn på vad som är rätt eller fel och hur man får och inte får leva sitt liv.

Dolde sötsakerna med grönsaker

I skydd av ensamheten sjönk Marika allt längre ner i sitt missbruk. I radions vinterprat beskrev hon nyligen hur hon alternerade mellan sju olika matvarubutiker och lade ner grönsaker i korgen för att försöka dölja sina sockerexcesser. Hon skildrade också det lugn och den oövervinnerlighet som hon kände när sockerruset infann sig.

Den osunda livsstilen resulterade i en successiv viktökning. Skammen över överflödskilona fick till slut Marika att dra i nödbromsen. Målmedvetet gick hon ner kilo efter kilo, tills hon efter tre år hade uppnått sin idealvikt. Efter den inledande smekmånadsperioden då hon nöjt sög åt sig av alla komplimanger över sin nya kropp uppstod återigen ett stort tomrum. Marika som hade föreställt sig att viktminskningen skulle göra henne lycklig insåg besviket att så inte var fallet.

LÄS ÄVEN: Hälsoingenjören Ewa: ”Skolorna borde lära ut biokemi istället för bullbak”

— Om jag hade haft mer realistiska förväntningar på vad viktnedgången skulle utmynna i hade raset inte blivit lika stort. Det sjuka beteendemönster som jag hade haft innan var bara satt på paus under tre års tid. När applåderna över min viktminskning tystnat började jag återigen äta den typ av föda som jag inte mår bra av. Jag kunde inte hitta en stoppknapp utan tog en till och en till och en till av vad det nu än kunde vara. Och så var den destruktiva bollen i rullning igen.

Skamkänslorna och självföraktet kom som ett brev på posten. Marika isolerade sig mer än någonsin tidigare. Ett av de få tillfällen då hon gick ut var när hon skulle uppträda någonstans.

— På scenen kände jag mig alltid fri. Där fanns ingen tid att lyssna på demonerna eftersom jag hade fullt upp med att underhålla publiken. Den korta stunden som jag stod på scen var allt lugnt, roligt och glatt. Inte en enda människa kunde ana att jag hade de problemen som jag hade under de här åren. Varken kollegor eller vänner misstänkte någonting. Jag var helt suverän på att dölja hur det låg till.

Marika insåg att hon var beroende av socker

Så snart scenclownen kom hem till ensamheten i lägenheten övermannade mörkret och ångesten henne. Kanske hade det fortsatt på det viset om inte Marika 2011 av en händelse sett en tv-intervju med sjuksköterskan Bitten Jonsson som är expert på sockerberoende.

— Vid den tidpunkten hade jag börjat förstå att mitt beteende var sjukt. Jag insåg att det inte var normalt att stå på en crosstrainer i två-tre timmar för att försöka kompensera för det jag hade stoppat i mig. När jag hörde Bitten Jonsson prata om sockerberoende hajade jag till och började läsa på om det. Men trots att jag kunde bocka av alla kännetecken för sockerberoende ville jag inte erkänna för mig själv att det var det som jag led av.

Tvekampen mellan förnekelsen och självkännedomen pågick i något år. När insikten om att hon var slav under sockret väl började gro förstod Marika att hon behövde hjälp för att ta sig ur sitt beroende. På skakiga ben gick hon till ett möte hos FAA — Anonyma matmissbrukare, som är en motsvarighet till Anonyma alkoholister.

— Det var jätteviktigt för mig att komma dit. Jag som hade trott att jag var den enda i världen med det här problemet fick plötsligt en grupptillhörighet. I början var jag så fixerad vid vad jag kunde äta och dricka, men ju längre jag kom i tillfrisknandeprocessen desto mindre handlade det om maten. Då växlade i stället fokuset över till mina själsliga problem.

Vid det laget hade Marika hittat ut ur virrvarret av känslor kring sin sexuella identitet och förstått att hon var lesbisk. Föremålet för hennes kärlek — Mia som liksom hon själv hade adopterats från Etiopien genom biståndsarbetaren Ernas förtjänst — var dock redan uppbunden i en relation och hade ett litet barn. Efter Mias skilsmässa blev hon och Marika för tio år sedan till slut ett par.

Frun Mia uppmuntrade Marika att söka hjälp

Att komma ut som homosexuell var inte alls så dramatiskt som Marika hade trott. Alla i omgivningen accepterade utan knot hennes relation med Mia. Livet levdes på och det mesta var frid och fröjd, fram tills häromåret då Marika tog sig ett återfall.

— När jag slutade snusa vaknade mitt sockerberoende på ett sätt som jag inte var beredd på. Naivt nog trodde jag att jag hade tillräckligt med verktyg för att kunna hantera det, men i stället gick allt åt helvete. Mitt destruktiva beteende var tillbaka och jag befann mig i samma mörker som jag hade gjort tio år tidigare. Skillnaden var att jag inte längre bodde ensam utan den här gången hade en familj att ta ansvar för, vilket gjorde det hela tuffare.

Depressionen som tog nytt grepp om Marika gjorde henne passiv. Lyckligtvis har hon en handlingskraftig fru som propsade på att hon behövde ta hjälp för att komma på rätt väg.

LÄS ÄVEN: Det här händer i kroppen när du äter socker – hur farligt är det egentligen?

— Jag är extremt imponerad över att Mia inte har blivit medberoende. Det beror nog på två saker: Dels är hon en oerhört stark kvinna — jag är också stark, men hon är fanken starkare. Dels hade jag innan mitt återfall alltid varit frisk under våra år tillsammans. När jag åkte ner i mitt mörker påkallade Mia den friska Marika. Jag har en väldig tillit till Mia. När hon säger att hon upplever att jag är instabil skuldbelägger jag inte henne för det utan tar mitt ansvar för situationen.
På frågan om vilka som är de största skillnaderna mellan den sockerätande Marika och den friska Marika kommer svaret omgående:

— Mitt humör! Om du skulle prata med mina föräldrar eller min storebror om hur jag var under min uppväxt skulle de beskriva en oerhört hetsig människa med ett humör som kunde skifta blixtsnabbt. Jag har domderat hela familjen med mina utbrott, skrik och smäll i dörrar. Idag är jag en mycket mer lugn och introvert person. Förr bar jag på en stor rastlöshet och ville hela tiden att det skulle hända saker, vilket var en diametral skillnad mot hur det är nu. Efter att ha suttit här och pratat om mig själv i flera timmar vill jag bara gå ut på en långpromenad i skogen med min hund.

För stöd av Anonyma matmissbrukare

När Marika först sökte sig till Anonyma matmissbrukare hade hon ännu inte fått sitt stora genombrott som komiker och blev således inte igenkänd. Senare har det varit svårare att gå under radarn. Därför har hon med tiden sökt sig till en annan gemenskap där hennes kändisskap inte känns som en belastning.

Nätverket är en livlina för Marika. Det är också delvis tack vare medsystrarna och medbröderna där som hon inte hemfaller åt osunda kostvanor när hon befinner sig på resande fot i jobbet.

— Innan jag skulle ut på min förra turné skrev jag till de andra medlemmarna i gemenskapen och frågade om de kunde tänka sig att komma med matlådor till mig. Det kunde de. Så nu får jag matlådor med måltider som jag mår bra av levererade till de olika städerna som jag besöker.

LÄS ÄVEN: 7 olika sockeralternativ: Så påverkar de ditt blodsocker

Marika vill inte specificera vilken mat som får henne att må bra eller hur rigid hon numera är när det gäller livsmedel med socker i innehållsförteckningen. Hon menar att vilken kost som leder till välmående är individuellt och att alla sockerberoende måste hitta sitt eget sätt att navigera i sötsaksdjungeln. Däremot delar hon gärna med sig av hur hon numera lägger upp sin kosthållning.

— Från att när jag levde i mitt sockerberoende ha ätit en måltid om dagen som började när jag vaknade och slutade när jag gick till sängs äter jag nu tre mål mat per dag. I går kväll bestämde jag vad jag ska käka till frukost, lunch och middag idag. Min fru tycker det är superkonstigt när jag börjar planera för vad jag ska äta nästkommande dag, men för mig är det avgörande att ha en plan. Det funkar inte att jag stoppar i mig det jag råkar känna för i stunden.

Kommer aldrig mer äta glass och godis

När det gäller godis och glass har Marika en nolltolerans.

— Det kommer jag aldrig mer att äta, konstaterar hon obevekligt.

Hur förhåller hon sig då till om hustrun och bonusdottern vill förgylla helgmyset med sötsaker?

— Vi har en regel hemma och det är att de måste hälla upp godis och snacks i skålar. Prasslandet med påsar är en trigger för mig, men annars har jag inget emot att sitta tillsammans med människor som äter sådant som jag själv inte kan äta.

Parallellt med sockerberoendet har Marika, som så många andra, kämpat med kroppskomplex.

— Min kropp var tidigt utvecklad. När jag var nio år fick jag mens och när jag var elva hade jag bröst. Uppmärksamheten jag fick kring det var i mina ögon enbart negativ och ledde till att jag började betrakta min kropp på ett väldigt självkritiskt sätt. Det där förstärktes nog av att jag är uppväxt inom den religiösa världen, där man ofta fick skuldbeläggande kommentarer om man bar någon överdel som var det minsta lilla urringad.

Marikas mamma gick mot strömmen och tyckte att dottern borde bära tightare kläder. Med ett leende minns Marika hur hon fick en åtsittande danstrikå av sin mamma men bar bylsiga t-shirtar ovanpå för att dölja sina former. Idag har hon en mer försonande inställning till sin lekamen.

— Jag undviker att ställa mig framför spegeln och göra en värdering av kroppen. Jag är bara glad att den fungerar. Att jag kan gå, öppna ett skåp och göra en armhävning. Det är funktionerna jag fokuserar på, inte på hur kroppen ser ut.

Vågen då? Ställer hon sig på den ibland eller struntar hon blankt i den?

— Jag skulle nog säga att jag mer eller mindre struntar i den. Efter mitt senaste återfall i sockerberoende inträdde ett skifte där mitt största fokus ligger på hur jag mår, inte på vad vågen visar för siffror. Men det är klart att det fortfarande är en brottningsmatch för mig. Alltjämt tampas jag med den skeva föreställningen att vågens siffror säger någonting om mitt värde som människa, medger Marika.

Mår bra av skogspromenader

När pandemin utraderade alla jobb i kalendern tackade hon ja till att medverka i tv-programmet ”Den stora hälsoresan”, där deltagarna följde kost- och träningsprogrammet 16 weeks of hell.

— Det är det enda jag har gjort i min karriär som jag ångrar. Jag undrade hela tiden vad det hälsosamma i den där jäkla hälsoresan var. Javisst, jag blev jättesmal, men jag har aldrig mått så dåligt. På fritiden var jag grinig, trött och håglös. Till slut sa min fru: ”Du är ju inte Marika längre!” Jag tycker att jag genom min medverkan i programmet har bidragit till den rådande kroppshetsen, men tyvärr insåg jag inte det förrän efteråt.

Misstaget blev en påminnelse om att träningen måste vara lustbetonad för att den ska bli varaktig i Marikas liv.

— Just nu är jag inne i en bra period där jag gör lite av varje. Tillsammans med familjen spelar jag badminton en gång i veckan, och så går jag och min fru en kurs i blandade dansstilar. Jag är sämst i hela gruppen, men det viktiga är att det är roligt. Därutöver styrketränar jag och cyklar, antingen på min hemmacykel eller ute på landsväg när vädret tillåter. Landsvägscyklingen är ett intresse som jag delar med Mia, men medan hon är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna vill jag bara ha en trivsam cykeltur.

För tre år sedan stormade hunden och tillika turnékompisen Bob in i Marikas tillvaro och fick henne att omvärdera vissa saker — framför allt sin avståndstagande hållning till skogen.

— Jag verkligen hatade skogen. Eftersom jag är för lat för att plocka svamp eller bär tyckte jag det var meningslöst att överhuvudtaget gå dit. Men när jag började promenera i skogen med Bob kom jag hem och var helt upprymd. Att vistas där är ju magiskt! Det tog mig bara 48 år att inse det. Nu när Bob och jag är ute på turné frågar jag alltid lokalinvånarna var jag kan hitta närmaste skog. Skogspromenaderna är ovärderliga för mitt mentala välbefinnande.

LÄS ÄVEN: Pia var beroende av socker: ”Jag tappade totalt kontrollen”