Emma Frans: ”Det är okej att fuska lite då och då”

Text: Linda Andersson
Foto: Gabriel Liljevall

Har du någon gång hört att C-vitamin skyddar mot förkylningar? Eller att kvinnor som bor tillsammans får en synkroniserad menscykel? Då blir du kanske förvånad över att få veta att det inte finns vetenskapliga belägg för något av dessa påståenden.

I sin nya bok ”Expertparadoxen” tar Emma Frans död på flera utbredda forskningsmyter som med tiden fått så starkt fäste att de förvandlats till en slags universella sanningar. Hennes främsta syfte med boken är dock ett helt annat, nämligen att problematisera och nyansera expertrollen.

— Jag vill att människor ska bli bättre på att kritiskt ganska experter men också få en mer realistisk bild av vad de verkligen kan hjälpa oss med, förklarar Emma.

Hon medger villigt att boken i allra högsta grad är en produkt av de pandemiår som ligger bakom oss. Innan covid-19 gjorde sin inmarsch i våra liv var Emma en renommerad vetenskapsskribent som tog hjälp av olika experter och forskningsstudier för att dra sina slutsatser. När pandemin kom fick hon själv iklä sig expertrollen och kväll efter kväll sitta i tv och svara på tittarnas frågor.

— Det var väldigt svårt i en situation då det inte fanns så mycket forskning på området. I vanliga fall när jag utifrån vetenskap ska uttala mig om något finns det många års forskning att luta sig mot, men under pandemin var det ett så ovisst läge att man fick följa vetenskapens utveckling i realtid där man gick från att veta väldigt lite till att veta mycket mer. Trots att vi experter försökte vara transparenta med ovissheten blev människor arga på oss när det senare visade sig att vissa saker som vi trott var fel.

Måste uppfylla kriterier för att få kalla sig expert

Att även de mest kunniga fackmän kan ha fel kommer kanske inte som någon nyhet, men risken för felaktiga slutsatser ökar om den som uttalar sig i en fråga inte har tillräckligt på fötterna för att kunna leverera ett sakkunnigt utlåtande.

Emma tycker att vi ibland lite för godtyckligt och lättvindigt utnämner människor till experter. Vilka kriterier anser hon då att man bör uppfylla för att med rätta kunna kalla sig expert?

— Det beror helt på vad man ska uttala sig om. Vissa yrkesgrupper, som exempelvis musiker och idrottsmän, kan ha en praktisk kunskap som gör dem till experter inom sina områden. Samtidigt är det ju inte den typen av experter som medierna ringer när de vill ha någon som ska kommentera en pandemi, ekonomisk kris eller den ryska invasionen i Ukraina. Då går man i stället till dem som är forskare inom ett område. Det är ofta ett väldigt vettigt tillvägagångssätt, säger Emma.

Hur kvalificerad budbäraren än är och hur stark samstämmigheten än är bland forskarna finns det alltid en skara människor som kategoriskt förnekar forskningsresultaten. Men det är viktigt att särskilja denna så kallade faktaresistens ifrån andra faktorer som får människor att handla i strid med forskningen, menar Emma och exemplifierar:

— Under pandemin såg man att människor i vissa utanförskapsområden inte vaccinerade sig. Initialt trodde man att det berodde på ett vaccinmotstånd hos denna grupp, men när man i ett utanförskapsområde i Uppsala skickade ut förbokade tider började människor plötsligt gå och vaccinera sig.

Presidenten vägrade tro på forskningen

Den verkliga faktaresistensen låter sig inte övervinnas lika enkelt, trots att den kan få allvarliga konsekvenser. Ett talande exempel som Emma tar upp i boken är hur Sydafrikas före detta president Thabo Mbeki vägrade acceptera forskningsevidens som entydigt visade att hiv orsakas av ett virus.

Halsstarrigt slog han dövörat till för forskningsresultaten och motarbetade användandet av livsviktiga bromsmediciner. Hans världsfrånvända inställning fick katastrofala följder. Man beräknar att 343 000 dödsfall kunde ha undvikits om presidenten hade lyssnat till vetenskapens företrädare på området.

Det är inte bara världsledare som Mbeki som ibland motarbetar vetenskapens landvinningar. Även inom forskarledet finns det enskilda rötägg som genom att missbruka människors förtroende skadar förtroendet för forskningen generellt. Ett av de mest välkända fallen i denna kategori är stjärnkirurgen Paolo Macchiarini som förförde världen med en ny och till synes banbrytande operationsteknik, där skadade luftstrupar ersattes med artificiella varianter preparerade med stamceller.

Hyllningskörerna tystnade när patienterna som fått nya luftstrupar en efter en avled. Då det så småningom uppdagades att Macchiarini gjort sig skyldig till omfattande forskningsfusk och saknat etiskt tillstånd att utföra flera av operationerna föll han obevekligt från sin piedestal, men vid det laget var skadan redan skedd. Den stora frågan är förstås varför ingen satte stopp för hans experimentella kirurgi tidigare.

— Jag tror att det till stor del berodde på att man så gärna ville att det skulle fungera. På Karolinska institutet hade man genomfört en satsning på att internationellt framstående forskare skulle rekryteras till universitetet, vilket gjorde det hela till en prestigefråga. Förmodligen handlade det också om att man närde myten om att det är enskilda supergenier som för forskningen framåt. Jag tycker det är viktigt att se vetenskap som ett lagarbete. När det blir för stort fokus på enskilda individer ökar risken för att de får möjlighet att göra stor skada innan någon till slut stoppar deras framfart, menar Emma.

Hon tillägger att det vetenskapliga etablissemang som hon själv tillhör har en skyldighet att göra sig förtjänt av allmänhetens tillit. En avgörande faktor är att visa ödmjukhet för att det kan finnas kunskapsluckor och andra brister i den forskning som man presenterar.

— Är man alltför tvärsäker i sina slutsatser är sannolikheten ganska stor att det påverkar förtroendet om det i slutändan visar sig att man har fel. Om man i stället är väldigt transparent med den osäkerhet som finns kring forskningsresultaten bygger det på lång sikt förtroende. En annan central faktor är den interna granskningen, och att man inte låter bli att granska de forskare som är charmiga, snygga och väldigt upphöjda.

Forskare gör missbedömningar

Alla vet vi hur motigt det kan kännas att erkänna misstag och felkalkyleringar för andra. Forskarna är inte annorlunda funtade. Därför är det av yttersta vikt att det inte betraktas som en prestigeförlust att behöva backa från tidigare teorier.

— Hela forskningsprocessen kantas av felaktigheter. Till en början har vi fel, fel, fel, för att under vägens gång modifiera och omformulera hypotesen och till slut i bästa fall komma på rätt spår. Det är angeläget att skapa ett klimat där man kan erkänna att man haft fel och se till det som en del av processen. Samtidigt måste det finnas en tolerans hos befolkningen för att forskare gör missbedömningar ibland, summerar Emma.

Själv har hon vid flera tillfällen behövt ompröva sin ståndpunkt, senast under pandemins inledningsskede.

— Jag trodde att det skulle ta flera år att få fram ett vaccin och att det första vaccinet som kom skulle visa sig vara lite halvdant. Senare stod det klart att vaccinet inte gav det långvariga skydd som man hade hoppats på. Då fick jag anpassa min uppfattning åt det andra hållet. Som forskare var jag hela tiden tvungen att revidera mina tidigare uttalanden utifrån vad den nya forskningen sa. När jag ändrade uppfattning försökte vissa människor använda det emot mig för att underminera min trovärdighet. Det är lite därför som jag tycker att det behövs en sådan här bok där man förklarar att det tar tid innan vi vet saker säkert och att mycket kan hända längs vägen som förändrar prognosen framåt.

Den höga vaccinationsviljan i samband med coronapandemin bekräftar senaste års undersökningar, som visar att svenskar generellt sett har stort förtroende för forskningen. Emma har en teori om hur det kommer sig att vi i så hög utsträckning sätter vår tilltro till vetenskapen och experterna.

— Jag tror att det till stor del beror på att Sverige är ett land med låg korruption och att många därför anser att det finns goda skäl att lita på institutionerna. Dessutom har vi ett facit av att det har blivit ganska bra de gånger vi har lyssnat på experterna.

Emma Frans: ”Lagom är bäst”

Att ta forskningens slutsatser i beaktande är en sak, att helt okritiskt omfamna allt som forskarna säger är en annan. För i andra änden av den skala där faktaresistensen utgör den ena ytterligheten finns de som Emma har döpt till faktafundametalisterna. Denna grupp tror blint på vetenskapen, hur osannolika teorierna forskarna presenterar än är. Deras godtrogenhet är även den förknippad med faror.

— Förutom det uppenbara att forskarna kan ha fel handlar det också om att vissa frågor är mer komplexa än vad man tror. Lyssnar man ensidigt på en typ av expert kanske man missar andra viktiga perspektiv och infallsvinklar. Jag tror det är viktigt att ha insikt om att bara för att en forskare säger någonting så betyder det inte att det är en absolut sanning som aldrig får ifrågasättas.

Att man tror på forskningen behöver inte nödvändigtvis betyda att man efterlever den. Trots att samstämmiga experter kommit fram till att flygets klimatpåverkan är för hög fortsätter de flesta av oss att åka på chartersemestrar. Och fast vi vet att det är farligt att sola för mycket ligger många och steker sig på medelhavsstränderna.

Emma förklarar att avståndet mellan medvetenhet och handling beror på att vi även väger in andra faktorer i våra beslut. Som exempel nämner hon när hon själv för några år sedan reste till Kenya med man och barn för att hälsa på sin svärmors släkt.

— Jag är absolut inte vetenskapsförnekare, men ibland kan jag ändå vilja ta flyget och åka på semester med min familj. Fastän resan till Kenya inte var bra ur klimatsynpunkt fanns det andra värden som jag tyckte rättfärdigade den, så som att mina barn skulle få en förståelse för sitt ursprung och få träffa sina kenyanska släktingar.

Även om Emma i stort förespråkar att man ska leva i enlighet med forskarnas rekommendationer menar hon att man inte behöver vara övernitisk i sina strävanden att göra rätt.

— Jag tror egentligen ganska mycket på att lagom är bäst och att det är okej att fuska lite då och då. För egen del saltar jag exempelvis maten mer än vad man bör göra enligt rekommendationerna. Ibland är den kortsiktiga njutningen mer lockande än de långsiktiga vinsterna. Vi experter behöver också komma ihåg att om vi ställer alltför höga krav på människor kommer de att sluta lyssna på oss.

Ibland finns ingen absolut sanning

Forskarnas kunskapserövringar är i många fall till nytta för beslutsfattarna som stiftar lagar utifrån vetenskapliga studier. Emma anser att makthavarna bär ett ansvar för att knuffa människor i rätt riktning gällande vår livsstil, inte minst när det kommer till klimatet.

— I dagsläget tycker jag att man förlitar sig för mycket på att den enskilda individen ska göra rationella val. I stället behövs det omfattande förändringar på samhällsnivå som kan möjliggöra en klimatomställning. Ett exempel på en lyckad omställning var när man på 1980-talet fasade ut ozonskadande ämnen genom att ersätta dem med andra ämnen. På det sättet blev det ingen uppoffring för människor att bidra till en positiv förändring.

Vi människor har en tendens att fästa större tonvikt vid den forskning som bekräftar det vi redan tror på eller det vi vill tro på än den forskning som går emot våra önskningar. Om du har investerat dyra pengar på ett blodtest blir du kanske mindre mottaglig för expertutlåtanden som avfärdar blodtester som onödiga. Om du däremot just har tagit beslutet att avstå från att göra ett blodtest efterlämnar samma utlåtanden troligtvis en känsla av tillfredsställelse hos dig.

— Det är mänskligt att reagera så, konstaterar Emma och fortsätter:

— När jag själv läser forskningsresultat som går i linje med det jag trodde kommer jag ibland på mig själv med att undvika att ta på mig de kritiskt granskande glasögon som jag har när jag tar del av ett resultat som går emot min uppfattning. Då måste jag påminna mig om att jag inte kan svälja det jag läser med hull och hår bara för att det stämmer överens med mina värderingar. På samma sätt som när jag kritiskt granskar något som inte känns tilltalande måste jag vara rättvis i min bedömning.

Oavsett med vilka ögon vi läser forskningsrapporterna går det inte att komma runt att det finns fall där forskarna inom ett område aldrig lyckas uppnå konsensus. Hur ska man bära sig åt för att bilda sig en egen uppfattning när forskningsresultaten är motstridiga?

— Ibland måste man bara acceptera att det inte finns någon absolut sanning, hur svårt det än kan vara. Trots att ingen har ett säkert svar kan man vara
tvungen att fatta ett beslut. Då tror jag det är bra att prata med olika experter inom området och försöka väga in skilda aspekter, rekommenderar Emma.

10 punkter som hjälper dig att bedöma forskarens trovärdighet:

1. Har personen i fråga tillräckliga kunskaper inom detta område för att anses vara expert?
2. Uttalar sig forskaren om ett skeende som ännu inte ägt rum? Framtidsprognoser innehåller ofta stor osäkerhet, särskilt när det handlar om komplexa frågor där det behövs kunskap från många olika områden.
3. Uttrycker sig forskaren tvärsäkert? Det kan vara ett dåligt tecken, särskilt om det finns andra forskare som anser något annat. Att vara tydlig med osäkerhet ger större trovärdighet.
4. Hänvisar forskaren bara till sin egen forskning eller har personen koll på vad andra forskare gjort? Är forskaren lika kritisk mot sin egen forskning som mot andras? Eftersom man bör ta hänsyn till forskningsunderlaget kan det bli skevt om bara viss forskning beskrivs eller om betydelsen av vissa resultat överdrivs.
5. Har forskaren investerat mycket prestige i en viss ståndpunkt? Kanske skulle forskaren förlora anseende eller finansiering om det visade sig att han eller hon hade fel. Då finns risken att forskare vägrar att erkänna eventuella felbedömningar.
6. Har forskaren ekonomiska in-
   tressen eller är studien finansierad av industrin? Eventuella intressekonflikter kan påverka expertens objektivitet.
7. Låt dig inte luras av en fin titel eller hög status. Kan forskaren backa upp det han eller hon säger med vetenskapliga referenser? Vad har de vetenskapliga referenserna för bevisvärde? Transparens om vad ett expertsvar baseras på för vetenskapligt underlag är av yttersta vikt.
8. Finns det andra relevanta perspektiv? Kanske forskaren närmar sig frågeställningen endast utifrån sin egen expertis.
9. Kommer dina känslor eller kognitiva bias i vägen för dig? Då kan det vara viktigare att försöka hantera känslan eller bli medveten om dina bias i stället för att tro att mer fakta kommer att hjälpa.
10. Är frågan du vill besvara verkligen vetenskaplig? Om inte kan forskaren inte ge ett bättre svar än någon annan.

Källa: ”Expertparadoxen – Ska jag alltid lyssna på forskarna?” av Emma Frans.