Christina Stielli: ”Ensamheten svepte sig runt min kropp”

En påminnelse om att gemenskap kan byggas genom små interaktioner och vikten av att våga investera i relationer, trots motgångar och smärta.

Text: Christina Stielli
Foto: Thomas Carlgren, Getty Images

Jag läste om en kvinna vars sambo hade dött och nu var hon så ensam. Själv hade hon aldrig hunnit få barn, men hon hade bonusbarnen som hon hade sett växa upp. Men nu när deras pappa var borta hade de försvunnit ur hennes liv. Någon annan var gift med en man som hade seglat bort sedan flera år i en demenssjukdom. Och helt ensam.

”Ofrivillig ensamhet går att bryta.”

En professor som hette Bengt hade tillsammans med några andra gjort en studie och kommit fram till det och allt publicerades på forskning.se. TACK, tänkte jag för jag har fått höra att jag förenklar ensamhetens problem… Någon sa: Man kan inte bara börja vissla och bli mindre ensam. Vet inte vem som har påstått någonting sådant. Inte jag i alla fall. Så jag blev så glad för Bengt och hans professorkompisar.

LÄS ÄVEN: Christina Stielli: ”Vem ska fixa allt det där man önskar?”

Jag läste vidare och mindes min egen ensamhet en gång. Jag kommer aldrig att glömma när den tillsammans med mörkret på kvällen svepte sig runt min kropp som en stor tung, svart och klibbig mantel. Den drog sig så hårt runt mig och till slut orkade jag inte bry mig utan föll ihop under den.

Vi är inte gjorda för att vara ensamma

Ensamhet är inte per definition ett problem. Det är olika för alla. För någon kan det vara det vackraste ordet som finns, för någon annan är det mycket ångest. En sak vet vi säkert, vi är inte gjorda för att vara själva hela tiden, vi är i grunden sociala varelser och långvarig ensamhet riskerar att bli farlig.

LÄS ÄVEN: Christina Stielli: ”Jag vill inte vara yngre”

Tillbaka till professor Bengt som tillsammans med en annan professor som heter Lena resonerar i artikeln. Att man kan vara ensam för att man inte tillhör ett socialt sammanhang eller att man kan vara ensam för att man inte har en nära relation. Då, för mig? Det var ju båda. Bingo liksom.

Investera i vänskaper

Jag var tvungen att ta tag i situationen enbart för att jag hade två döttrar i tonåren på heltid. Och en hund. Idag, 20 år senare skriver Bengt och Lena om hur man kan bryta sin ensamhet, att det går: Viktigt är att öka sina kontaktytor, alltså säg hej, småprata med dem man möter. Viktigt att börja göra saker man tycker är roliga. Viktigt att närma sig personer man gillar, välj vilka man vill bli vän med och investera i dem och våga tro att det blir bra. Utgå från att människor vill dig väl. Stanna inte i självömkan.

LÄS ÄVEN: Christina Stielli: ”Jag drog ett streck över mamma och slutade hoppas”

Jag glömmer aldrig hur jag satt och grät på köksgolvet, lutad mot ett skåp. Jag glömmer aldrig hur jag till slut gjorde… jag småpratade ju med personalen på macken och i videobutiken, jag anmälde mig till en författarkurs, jag raggade ju på riktigt upp människor jag ville ha som vänner. Och investerade i dem (och dem har jag kvar i mitt liv idag). Sedan? Jag hade självmedkänsla och utgick från att det skulle bli bra.

Christina Stielli

Ålder: 60 år.
Bor: Stockholm och Björkö.
Gör: Föreläsare, organisationsutvecklare, författare och krisexpert.
Kontakt: christinastielli.se