Christina Stielli: Har du tillåtelse att vara mänsklig?

Psykologisk trygghet är avgörande för vårt välmående. Det måste vara okej att misslyckas och få uttrycka sina idéer utan att bli förlöjligad – i ALLA relationer.

Text: Christina Stielli
Foto: Thomas Carlgren, Getty Images

Älskar uttrycket: Psykologisk trygghet. Jag pratar ofta om det i mina föreläsningar när jag får träffa organisationer med en massa olika medarbetare som har olika yrkesroller.

LÄS ÄVEN: Christina Stielli: ”Vem ska fixa allt det där man önskar?”

Tänk att få jobba med människor där man känner sig trygg! I ett arbetslag där man har psykologisk trygghet måste alla vara närvarande och engagerade, intresserade och nyfikna på varandra. Man får inte prata negativt om andra eller anklaga varandra. Där får man misslyckas utan att någon pekar finger och dömer och där kan man komma med förslag utan att någon sågar en idé innan man ens hunnit förklara.

Historien visar på rätt katastrofala exempel där det inte funnits psykologisk trygghet… nu senast (?) med Macchiarini där flera läkare slog larm, men ledningen valde att straffa de som talade öppet och uttryckte sin oro. Och man valde att dölja problemet. Alltså livsfarligt att inte se till så att man jobbar fram en kultur av psykologisk trygghet.

LÄS ÄVEN: Christina Stielli: ”Ensamheten svepte sig runt min kropp”

Psykologisk trygghet i alla relationer

Jag satt på mitt kontor och skrev om det här i ett annat sammanhang. Himlen blev plötsligt blå utanför och solen lyste in. Jag hade stängt av all musik för att ha fokus och i bakhuvudet funderade jag på om jag skulle hämta lite mer kaffe. Jag skrev om hur viktigt det var att kunna göra misstag, tala öppet, inte bli anklagad, att se till att bara jobba med människor som var nyfikna och engagerade.

Då försvann kaffet. Det ramlade helt enkelt ut ur huvudet när jag kollade ut över kontoret och samtidigt tappade hakan och slutade andas. Ett sånt där ögonblick man kallar för: Och där trillade en pollett ner.

LÄS ÄVEN: Christina Stielli: ”Jag vill inte vara yngre”

Det är ju samma sak i en relation.

I ett förhållande. I ett äktenskap! Med vänner! Det är ju samma sak. Det måste finnas en psykologisk trygghet i alla relationer om vi ska må bra. Till och med i släkten.

Är du ärlig mot dig själv?

I mitt huvud kör jag snabbspolning tillbaka och det flimrar av möten och människor och så kommer jag till en tid i en relation med en man där jag måste stryka varenda punkt om psykologisk trygghet.

Jag var ju i en relation där jag inte kunde göra misstag utan att bli förlöjligad. Mina förslag landade i stort sett aldrig. Det fanns inget intresse för mannen att engagera sig i det jag tyckte var spännande och intressant. Och när jag jobbade över blev jag anklagad för att inte prioritera rätt.

LÄS ÄVEN: Christina Stielli: ”Jag drog ett streck över mamma och slutade hoppas”

Nyligen läste jag en spännande artikel där man hade listat 20 saker som människor som är lyckliga i sina liv gör. En sak var att man var ärlig mot sig själv.
Vi blir lyckligare när vi är ärliga mot oss själva och frågar: Mår jag bra här? Känner jag mig trygg här? Vågar jag komma med förslag och är det okej att göra misstag? Får jag vara mänsklig? Om svaret blir nej − gå!