Lär dig uppleva dina känslor

Känslofokuserad terapi

Affekt, som fackterm, står för känslor i dess mest grundläggande fysiologiska form. Varje enskild affekt påverkar kroppens kemi och muskler på ett specifikt sätt och är djupa biologiska reaktioner. Först när affekten upplevs medvetet kallas den på fackspråk för känsla eller emotion och är då mer personligt färgad.

Inom flera terapiformer läggs i dag stor vikt vid att känslor ska vara aktiva under sessionerna, alltså att man inte bara ska prata om känslorna utan också känna dem. Forskning har visat att det ger den starkaste potentialen för en förändring. Sådana terapier kan kallas känslofokuserade, emotionsfokuserade eller affektfokuserade.

Vill du veta mer?

www.affekta.se finns ett nätverk för affektfokuserad terapi.

I Svenska föreningen för relationell terapi, www.sfrp.se listas också terapeuter som arbetar affektfokuserat.

En självhjälpsbok på engelska är ”Living like you mean it – use the wisdom and power of your emotions to get the life you really want”, av Ronald J Frederick. (Jossey-Bass 2009).

KAN DU INTE uppleva dina känslor går du miste om den kompass som livet har gett dig för att kunna navigera i tillvaron mellan bra och dåligt.

Kompassen behövs för att du ska kunna besvara frågor som ”vad händer, vad vill jag, ska jag stanna kvar här, vad behöver jag, vad längtar jag efter?” och hitta vidare i livet.

Förr sattes ofta tanke och känsla i motsatsställning. I dag har hjärnforskarna kommit fram till att det inte går att fungera förnuftigt och fatta rationella beslut utan att känslorna är inblandade.

 

SOM SMÅ LÄR SIG BARN att känna igen sina känslor under samspelet med föräldrarna. De speglar och bekräftar vad barnet känner. De tittar på barnet, visar med minspel och röst att de har förstått, säger kanske ”o, vad du är arg…”. Sker inte det blir barnet osäkert på vad det är det känner. Medvetenheten om hur det känns att till exempel vara arg växer aldrig fram. Ilska kan i stället kännas som obehag, stresskänsla, spänning eller värk – känslan i sig påverkar alltid kroppen oavsett om man vet att man har den eller inte. Den som nästan aldrig blir arg kan få svårt att förstå sig själv.

 

FÖR DEN SOM INTE HAR blivit bekräftad som barn kan en helt normal känsla komma att förknippas med en starkt negativ upplevelse.

Om en liten flicka kanske blir stursk och kräver saker är det en sund självhävdelse som i botten utgår från ilska. Men om mamman reagerar negativt – kanske kallar dottern ”fröken märkvärdig”, tittar på henne med avsmak och vänder sig bort – blir flickan förtvivlad, känner sig övergiven och vill till varje pris in i värmen igen. Hon börjar forma om sig till att bli vad mamman vill att hon ska vara och upplever sin egen ilska som livsfarlig. Den gör att hon känner sig övergiven – när ilskan i själva verket är nödvändig för att kunna hävda sig och sätta gränser.

Ilska och livsfara blir på så sätt ihopkopplat och kan leda till en fobi för ilska. Flickan undviker till varje pris att bli arg, eftersom hon vet att den är livsfarlig, och kan i stället bli tyst, börja gråta, bli trött och anpassa sig.

Alla känslor kan bli till en fobi, men vanligen handlar det om ilska, sorg, glädje och att tycka om sig själv. Många har också svårt att känna sig svaga och behövande och att be andra om hjälp.

 

ATT UPPLEVA EN KÄNSLA som en gång kändes ”livsfarlig” kan vara som att kliva in i ett svart hål. Det väcker på nytt hotet och rädslan för att bli övergiven.

Vid känslofokuserad terapi får klienterna stegvis vänja sig vid känslor, få dem bekräftade och upptäcka att livsfaran som de förknippas med faktiskt inte finns.

TEXT LENA OLAUSSON