Vill du veta mer?
www.playitas.info, www.apollo.se
SOM EN GLAD vardagsmotionär har jag länge sneglat på resor som innehåller träning. Det låter perfekt att kunna kombinera sol, vila och komma i form. Tänk att komma hem lite pigg och vältränad. Numera är även charterbolagen arrangörer till speciella träningsresor. Flera av mina vänner hade pratat gott om Playitas på Kanarieöarna och det avgjorde beslutet att åka.
Men det ska villigt erkännas, jag var orolig till en början. Utifrån att bara vara vardagsmotionär så bleknade jag inför träningsresans program. Gruppträning varje timme, athleticpass, boot camps och intervallträning och bilder av vältränade idrottsmän.
På ön Fuerteventura med den eviga våren, finns charterresorten Playitas med fokus på fysisk aktivitet. Charterresans grisfest är ett minne blott, nu åker man till Kanarieöarna för att träna, träna, träna.
– Resandet kan numera sammanfattas i en stor övergripande trend, vi reser för att må bra. I en stressad tid vill vi ladda batterierna med fysisk aktivitet och en hälsosam semester, säger Apollos informationschef Kajsa Moström och hänvisar till en undersökning som Kairos Future gjort.
Charterbolagen anpassar sig efter marknaden och idrottsresorten Playitas är ett exempel på den nya trenden.
Anläggningen är en egen värld i sig. Mer än en miljon kvadratmeter (!) med flera träningsarenor, gym, olympisk pool, restauranger, en affär och boende precis vid havet.
DET ÄR INTE SÅ ATT JAG slänger mig i en solstol när jag kommer fram.Nej, här måste planeras. På Playitas anordnas speciella temaveckor, under min vecka har utbildningsföretaget Aerobic Weekends hand om träningen. Bara schemat är imponerande. Dagen inleds med morgonjogg kl 7.30 och varje timme startar nya pass på flera olika ställen.
Jag börjar med att göra upp en plan för hur många pass jag ska hinna med. För att dämpa min oro, så väljer jag lite lugnare yoga, pilates, någon dansklass och spinning. Det där med bootcamp lämnar jag åt eliten.
Vid välkomstdrinken, en sista rest från den klassiska charterresan, träffar jag medresenärerna och blir betydligt lugnare. För här finns både unga och gamla, tränade och otränade. Alla samlade för att under solen bli berusade, inte på paraplydrinkar, utan på de endorfiner som mycket träning ger. Påfallande många reser ensamma, självklart inställda på att hitta nya vänner genom det delade träningsintresset.
VID FRUKOSTEN följande dag spanar jag ut över området, redan klockan åtta råder full aktivitet. Jag ser en spinningklass som kör utomhus i morgonsolen. Flera yogaklasser är redan i gång, cyklister, vandrare och joggare drar förbi. Det är fascinerande hur elitidrottsmän samsas sida vid sida med äldre kvinnor som för första gången bestämt sig för att börja ett mer aktivt liv. Alla har samma mål, komma i form, antingen för den stora tävlingen eller bara för att orka vardagen hemma. Skickliga ledare lotsar alla rätt och det är förbluffande friktionsfritt, alla utgår från sin nivå och ingen sneglar på någon annan. Vänskapsband utbyts som väntat och en viss tävlingsinstinkt väcks, vem hinner med flest pass under en dag?
Min oro är nu som bortblåst och jag bokar in mig för fyra, fem pass om dagen. Jag missar föreläsningarna kring kost och hälsa, för det är så spännande att prova på klasser som jag aldrig förr testat. Musikalmusiken ljuder över hela anläggningen när showdansklassen drar i gång. Hundratalet glada motionärer svänger loss. Solen lyser och stämningen är på topp.
UNDER VECKAN blir mina steg lättare, ibland känns det som att jag svävar fram, men jag hör också en och annan jämra sig över träningsvärk och vrickade leder. Men visst kan man bli hög på mycket träning.
Några av de mer sansade resenärerna säger ironiskt något om ”att träning är som religion, där tränaren är gud som kan ge syndernas förlåtelse för tidigare förlustelser”.
Så mycket synd sker inte på denna resa, efter alla danspass under dagen, så är man för trött för barliv när kvällen kommer. Jag märker hur jag börjar se på mat mer funktionellt när jag plockar protein och långsamma kolhydrater ur middagsbuffén.
Efter klockan 22.00 är baren rätt öde. Förutom sista kvällens stora fest och prisutdelning, då jag får motta pris för min resa från nervös till flitig träningsaktivist.
Tillbaka i den svenska vardagen lever jag länge på den härliga känslan av en kropp i rörelse och jag bär på en ständig längtan efter en ny kraftfull träningsdos.
TEXT LOTTA HELLMAN
FOTO APOLLO