Så botar du din fobi

Sommaren är en tuff tid för alla orm- och spindelrädda. Men det går att påverka din rädsla. Möt din fobi öga mot öga i stället för att fly!

3 sätt att möta rädslan

1. Skaffa detaljkunskap. Läs till exempel på om olika spindelarter, hur de beter sig och vilken nytta de gör i naturen.
2. Gör en riskbedömning. Hur farligt är det jag är rädd för egentligen?
3. Utsätt dig för det du har en fobi för – och stå ut med rädslan tills den klingar av.

Fobi förstorar spindlar

Ju mer fobi man har, desto större uppfattar man en spindel som man stöter på. Detta fenomen gör i sin tur att man blir mer rädd för den – och det blir svårare att komma ifrån fobin.

Det här konstaterar några amerikanska forskare som har studerat 57 personer med spindelfobi. Deltagarna fick närma sig öppna glasskålar med spindlar och stoppa ner en tjugo centimeter lång pinne för att leda dem runt.

Detta upprepades sedan med en kortare pinne. Därefter fick deltagarna skatta sina upplevelser.

Resultatet var tydligt: ju kortare pinne och ju mer rädd man var, desto större tyckte man att spindlarna var.

– Så länge du undviker det du har fobi för kommer du inte att upptäcka att du har fel, att faran är mindre än du trott. Och du sitter fast i beteendet, konstaterar psykologiprofessorn Michael Vasey som ledde undersökningen.

Text: Peter Wiklund

(Källa: Science Daily)

Text: Helena Östlund

Foto: Thinkstock

Hur kommer det sig att många av oss är rädda för något så oansenligt som spindlar? Trots att det inte finns några farliga arter i Sverige upplever många ett starkt obehag av deras närvaro. Ormar är inte heller något större hot för oss människor. Den enda arten som är giftig är huggormen, men den är lika rädd för oss som vi är för den. Ändå har många svenskar fobi för spindlar och ormar. 
Svaret är att rädslan inte är rationell – den kan uppföra sig lite som den vill.

Psykologiforskaren Anna Bjärtå vid Mittuniversitetet i Östersund studerar fobisk rädsla – och hon har själv varit mycket rädd för spindlar. 
– Spindeln är, enligt mig, ett ”perfekt” objekt att förlägga sin rädsla till. Den är vanligt förekommande, den kan dyka upp när man minst anar det, exempelvis på en tråd från taket, och ett spindelnät är obehagligt att få i ansiktet.

Rädsla är i grunden något bra, den har gynnat oss under evolutionen och gör att vi inte utsätter oss för faror i onödan. Men om rädslan är irrationell inskränker den våra liv, och då kan den bli dysfunktionell. Minst tio procent av oss – fler kvinnor än män – har en specifik fobi, vilket innebär att en rädsla för ett visst objekt eller situation tar överhanden och påverkar oss mer än vad som är rimligt.

Mindre rädd om hjärnan är upptagen

Rädsla är komplex och består av olika ingredienser, hur vi tänker om vår rädsla, hur vi beter oss när vi blir rädda, och hur kroppen reagerar fysiologiskt. När vi blir rädda aktiveras det sympatiska nervsystemet på en tiondels sekund. Puls och blodtryck stiger, vi svettas och matsmältningen stannar upp. Kroppen sätts i beredskap att fly eller fäkta och ger oss kraft att ta itu med det som hotar. Till exempel att springa ifrån en arg björn eller ta en konflikt med chefen.

Anna Bjärtå utför experiment i psykologilabbet där hon undersöker rädsla genom att studera både beteenden, tankesätt och kroppsliga reaktioner. Hon har sett i sina studier att spindelrädda presterar sämre och får svårare att klara enkla uppgifter om de samtidigt får se en bild av en spindel. Hon har också upptäckt att rädsla för ett visst objekt inte alltid är lika stark, utan beror på omständigheterna. Hjärnan har inte obegränsat med resurser och om den är upptagen av andra viktiga saker så blir det mindre kraft över till att vara rädd.

– Om du är rädd för spindlar och kommer in i ett tomt vitt rum och ser en spindel så skulle du uppleva rädslan väldigt intensivt. Men om klockan är tio på kvällen den andra maj och du inser att du glömt att deklarera, då kanske du inte skulle bli lika rädd om du såg en spindel. 
Rädslan påverkas också om det finns hot om bestraffning. Om en spindelrädd person hotas av att utsättas för en otäck ljudstöt kan denne förmå sig att utföra en enkel uppgift utifrån en bild trots att det finns en spindel med i bilden. Rädslan får alltså inte lika stort utrymme om man riskerar ett straff.

– Det innebär att man till viss del kan kontrollera rädsla. Av mina studier att döma så verkar det som att rädsla är en dynamisk process och inte så fast och automatiserad som man tidigare har trott.

Föräldrarna lär oss

Enligt forskare lär vi oss ofta fobisk rädsla av en förälder, vanligast av mamman. Barnet uppfattar instinktivt förälderns reaktion och införlivar den i sig själv. På så sätt kan en fobi leva vidare i generationer. Det är lätt att skapa en rädsla hos ett barn, men inte lika lätt senare i livet när vi kan tolka vår omvärld mer realistiskt.
Det finns forskare som menar att rädsla för sådant som ormar och spindlar är medfödd och därför svår att påverka. Men Anna Bjärtås forskning tyder på att det inte är så.

– Jag tror att rädsla är individuell och att alla rädsloförlopp ser väldigt olika ut. Hur vi påverkas av rädsla beror mycket på vad som redan finns i våra tankar och i vilken situation vi befinner oss.
Anna Bjärtå menar att det går att avbetinga exempelvis spindel- eller ormrädsla. Det finns metoder som kan ge resultat snabbt, till exempel den ensessionsbehandling som utvecklades av psykologiprofessorn Lars-Göran Öst vid Stockholms universitet på 80-talet. 
Om man vill jobba med sin rädsla är första steget att skaffa sig detaljkunskap. Är man rädd för spindlar ska man läsa på om olika spindelarter, hur de beter sig och om det finns några risker. Nästa steg är att utsätta sig för det man är rädd för – och stå ut med rädslan tills den klingar av. Då kommer fobin så småningom att minska i styrka.

– Problemet är att vi inte gärna utsätter oss för våra rädslor. Det ligger i sakens natur att vi helst vill undvika det som vi är rädda för.