Linda lider av klaustrofobi – så klarade hon en MR-undersökning

Vad gör man när man är i skriande behov av en magnetkameraundersökning – men lider av klaustrofobi och får kalla kårar vid blotta anblicken av en magnetkamera? Hälsas reporter Linda Andersson avlägger rapport inifrån den fruktade tunneln.

Text: Linda Andersson
Foto: Getty Images, Privat

Som femåring drabbades jag av panik när jag försökte krypa efter familjens tax som tagit sin tillflykt under min säng. Sedan dess har jag vetat att jag lider av klaustrofobi. Min cellskräck har dock sällan vållat några riktiga bekymmer. För det mesta har jag exempelvis klarat av att åka hiss.

LÄS ÄVEN: Övervinn dina rädslor – lite i taget: Psykologens bästa tips

När hissen i undantagsfall framstått som alltför trång och skräckinjagande har jag godmodigt tagit trapporna utan att se det som någon större uppoffring. Enligt samma princip har jag nogsamt sett till att kissa i förebyggande syfte innan jag gått ombord på flygplan, för att slippa uppsöka den minimala flygplanstoaletten. Om jag någon enstaka gång ändå behövt lätta på trycket under en flygning har jag bett mitt resesällskap eller nästföljande medpassagerare i toalettkön att passa dörren så att jag har kunnat lämna den olåst under mitt skyndsamma toabesök. Tack vare dessa små knep har jag aldrig på allvar behövt utmana min klaustrofobi.

Hälsas reporter Linda Andersson våndades inför undersökningen, rädd för att hon skulle gripas av panik. Men med lite hjälp gick det ändå bra till slut.

MR-undersökning med klaustrofobi

Men så hände det sig för ett tiotal år sedan att jag ramlade i en lerig slänt under en promenad. Efter fallet började min ena axel att gå ur led då och då. Traditionell röntgen kunde inte urskilja någon skada (vilket jag helt nyligen fick veta av min ortoped sannolikt berodde på att man av misstag röntgade överarmen i stället för axeln).

Eftersom axeln fortsatte att trilskas emellanåt blev det med tiden aktuellt med magnetisk resonanstomografi, eller MR-undersökning som det i vardagslag kallas, som har större potential att upptäcka förändringar i mjukdelar. Frågan var bara hur jag med min klaustrofobi skulle uthärda att ligga i magnetkamerans trånga cylinderformade tunnel.

LÄS ÄVEN: 10 steg till att bli kvitt en fobi – Låt inte rädslan begränsa dig

Som tur var tycktes det finnas en lösning på problemet. Vid denna tidpunkt erbjöd nämligen en av landets radiologikoncerner MR-undersökningar med öppen kamera i min hemstad Stockholm. Tack vare denna geniala innovation skulle jag och mina medsystrar och medbröder som räds instängdhet kunna ha merparten av våra kroppar i den yttre miljön utanför skannern.

Efter att ha fått klart för mig att det ändå bara skulle vara några få decimeters utrymme mellan magnetkamerans ovanhölje och mitt huvud hade jag trots allt vissa betänkligheter inför att lägga mig i apparaten. Strax därpå gjorde pandemin sin inmarsch i våra liv. Därmed fick jag också den perfekta ursäkten för att skjuta på undersökningen, tills remissen efter ett år hade gått ut. Tillbaka på ruta ett bestämde jag mig för att avvakta ett tag. Axeln kanske som genom ett under skulle bli bra av sig själv, tänkte jag överoptimistiskt. Det blev den givetvis inte.

Önskade undersökning i större kamera

När pandemin avklingat gick jag tillbaka till vårdcentralen och bad om att få en ny remiss till den öppna magnetkameran. Några veckor efter att kallelsen trillat in kom ett brev om att min tid var avbokad. Den öppna magnetkameran var permanent ur funktion och tagen ur drift, fick jag veta.

På varsitt håll sökte jag och min husläkare frenetiskt efter andra vårdgivare som erbjöd MR-undersökningar med öppen kamera och kom båda fram till samma slutsats: Det fanns ingen, vare sig i Stockholm eller någon annanstans i Sverige. Jag insåg att om jag ville få min axel ordentligt undersökt hade jag inget annat val än låta mig skjutsas in i det där ”tunnelmonstret” som jag med en rysning hade betraktat på bild.

Eftersom det var en av de övre kroppsdelarna som skulle skannas visste jag att jag var tvungen att åka in i magnettunneln med huvudet först.

I hemlighet avundades jag dem som skulle få ett knä eller något annat lägre beläget organ undersökt, och därmed hade nåden att få ligga med huvudet utanför maskinen.

LÄS ÄVEN: Slipp den eviga kampen mot obehagliga känslor

En hjälpsam röntgensjuksköterska gav mig över telefon rådet att be om ett lugnande läkemedel inför undersökningen. Enligt mitt önskemål skrev också husläkaren i remissen att jag på grund av klaustrofobi skulle undersökas i en kamera som var 70 centimeter i diameter, vilket var den vidaste öppningen på de magnetkameror som fanns att tillgå — såvida jag inte ville hosta upp knappt 3 000 kronor ur egen ficka för att få tillgång till en kamera som mätte 80 centimeter i innerdiameter.

Hur frestande det sistnämnda alternativet än var bestämde jag mig för att inte låta en privat sjukvårdsinrättning profitera på min klaustrofobi utan i stället som planerat hålla mig till den subventionerade sjukvården.

För att försäkra mig om att jag verkligen skulle bli undersökt med den större av kamerorna hörde jag av mig till röntgenenheten i god tid innan undersökningen. Och tur var väl det, för svaret jag fick var att jag var inbokad på den mindre kameran. Trots att det uttryckligen stod i remissen att jag skulle undersökas i den vidare modellen! Efter en del muttrande om sjukvårdsslarvet bokade jag in en ny tid.

Fick lugnande medel innan undersökningen

Veckorna innan dagen D förflöt utan särskilt mycket oro. Uppenbarligen hade jag redan gruvat mig tillräckligt inför undersökningen, intalade jag mig sturskt. Inte ens dagen före tänkte jag särskilt mycket på det som väntade. Men jag hade knappt mer än hunnit somna innan jag vid midnatt vaknade upp med en stor ångestklump i magen.

I ett försök att coola ner mig tog jag fram mobilen och tittade på diverse YouTube-filmer om magnetkameraundersökningar. Dessvärre började jag även läsa kommentarerna under filmerna, vilket knappast gjorde mig lugnare. Åtskilliga av skribenterna i kommentarsfälten skrämde upp varandra, och mig, med dramatiska skildringar av hur de drabbats av panik och tvingats avbryta sina undersökningar.

LÄS ÄVEN: Tvångstankarna tog över Hannes liv: ”Jag var fångad i ett rituellt helvete”

När morgonen kom var jag i det närmaste övertygad om att jag inte skulle våga lägga mig i apparaten. Men även om jag fick återvända hem med oförrättat ärende kunde jag väl åka in till radiologimottagningen så att jag åtminstone fick ta mig en titt på magnetkameran, försökte jag gaska upp mig själv när jag på darriga ben gick hemifrån.

Naturligtvis var jag på plats alldeles för tidigt. Efter att suttit och våndats i väntrummet en god stund blev jag till slut inkallad och tilldelad mitt livs första lugnande tablett. En halvtimmes väntan på att läkemedlet skulle verka vidtog. Jag tyckte mig inte märka någon påtaglig effekt, men av någon anledning kändes det inte längre fullt lika otänkbart som tidigare att jag skulle kunna låta mig skjutas in i magnetkameran som jag i ögonvrån skymtade ifrån korridoren där jag satt.

Klarade av MR-undersökningen trots cellskräck

När det blev min tur lade jag mig en aning tveksamt på britsen, tog emot ringklockan ämnad för nödsituationer och hörlurarna med ett radioprogram avsett att dränka maskinens borrliknande läte.

Utan att jag riktigt visste hur det gått till låg jag plötsligt inne i den fruktade tunneln. ”Hur känns det?”, frågade röntgensjuksköterskan undrande och tittade in på mig. ”Det är jobbigt, men det får lov att gå”, svarade jag med lika delar ynklighet och beslutsamhet i rösten. Inombords tröstade jag mig med att en axelundersökning tillhör de MR-skanningar som tar förhållandevis kort tid, bara runt 15 minuter.

LÄS ÄVEN: Så kan du lära dig hantera svårigheter – utan terapi

Hur kändes det då? Det var inte den angenämaste kvarten jag upplevt i mitt liv, men samtidigt långt ifrån den värsta. Visst gällde det att bita ihop under den korta stunden som jag vistades i det trånga utrymmet, men paniken uteblev och så där fruktansvärt obehagligt var det faktiskt inte. Magnettunneln som jag låg i var både välventilerad, upplyst och öppen i båda ändar. Att mina underben låg utanför maskinen hade nog också en lugnande inverkan. Fast det ska erkännas att jag drog en lättnadens suck när undersökningen var över och jag fick komma ut i friheten igen.

Behöver det sägas att jag gick från mottagningen med betydligt lättare steg än jag hade kommit dit med? Upprymdheten jag upplevde kan nog jämställas med känslan hos en bergsklättrare som har bestigit Mount Everest utan syrgastub.

Om det skulle bli aktuellt med fler magnetkameraundersökningar för min del kommer jag återigen att be om en lugnande tablett i förväg och förvissa mig om att jag får röntgas i den största möjliga maskinen. Men några fler sömnlösa nätter kommer jag definitivt inte att behöva ödsla på detta.