Lucie tackar hopprepet för sin hälsa: ”Läkaren sa att jag antagligen skulle hamna i rullstol”

Kärleken förde Lucie B Lindner till Sverige. Och kärleken till hopprepet tog hon med sig. Nu har hon sin egen hopprepsgrupp. – Alla kan hoppa, utbrister hon med smittande entusiasm.

Text: Jessika Devert
Foto: Thomas Carlgren

Det började för flera år sedan, på gymmet i New York, när Lucie provade att hoppa. Hon insåg hur kul det var och att hon samtidigt tränade hela kroppen.

— Jag har talang för dans och rytm så jag freestylade lite och hoppade på olika sätt. Chefen på gymmet såg det och frågade om jag kunde lära ut det till andra. Det var starten på mitt eget hopprepskoncept, berättar hon.

Lucie (i mitten) har vunnit flera hoppreps­tävlingar och även Birgitta Orrander (överst till vänster) har följt med för att prova lyckan på andra sidan Atlanten. Förutom dem syns Gea Vink, Riitta Kontinen och Lise-Lott Carlén på bilden.

Kärleken fick henne att flytta till Sverige — och hon tog med sig hopprepet. Alla kvinnor i den svenska hopprepsgruppen kan skriva under på att det är en rejäl genomkörare de får i hela kroppen och att de dessutom övar upp hand-fotkoordination och balans.

— Du tränar allt! Från skuldrorna ner till vaderna. Du bränner mycket ­kalorier och får bättre uthållighet, och din mentala hälsa blir bättre eftersom vi hoppar till musik, och då blir man ­alltid uppåt, säger Lucie.

Gea Vink, 57, håller med. Hon började hoppa av en slump. Lucie och hon var kompisar och Gea hängde med för att kolla in hopprepsträningen, det lät spännande, tyckte hon.

— Jag är från Holland, och liksom i Sverige så hoppade vi hopprep på skolgården som små, men sedan dess har jag inte hoppat en enda gång, säger hon.

Hon är inte typen som tränat hela livet utan det har gått lite upp och ner. När hon var fyrtiosju år bestämde hon sig för att börja löpträna och hon bestämde sig också för att hon skulle gilla det.

— Vid femtiotvå hade jag sprungit både en halvmara och ett maraton och då fick det räcka, jag ville hitta på något annat. Då kom Lucie och jag började hoppa, säger Gea.

Lucie räknar, ett två tre fyra, ända upp till tretton, och Gea och Anita, 80, hoppar hopprep. När Lucie kommer till tretton slänger sig båda ner i en planka och står tills Lucie räknat till tretton igen. Då börjar de om. En träning som ger styrka och kondition på en gång.

— Jag tror att man kopplar ihop det med sin barndom och hur kul det var att hoppa då. Man får en euforisk känsla och endorfinerna sprutar, säger Lucie.

Gea instämmer:

— När jag testade märkte jag snabbt att du inte kan vara sur om du hoppar, för det är så kul. Du måste också sträcka på dig och hålla huvudet högt och då får du en härlig känsla i kroppen, du får bättre självkänsla och självförtroende, säger hon.

Lucie är ett levande bevis på att hoppa hopprep ger mer än bara en stark kropp. För drygt tio år sedan fick hon domningar i ena handen och synen blev plötsligt sämre. Hon gick till läkare och fick beskedet att hon var stressad. Men symtomen försvann inte, snarare tvärtom. Hon kände sig dimmig i huvudet och fick svåra huvudvärks­anfall. När hon en dag bara ramlade ihop gick hon tillbaka till läkaren.

— Efter att de röntgat huvudet och tagit alla möjliga prover konstaterade de att jag hade MS. Läkaren sa att jag inom ett år antagligen skulle sitta i rullstol. Jag var helt förkrossad, det kändes som om mitt liv var slut, berättar Lucie.

Det tog henne ett helt år att processa informationen att hon hade en svår sjukdom som var kronisk. Men hon satt inte i rullstol efter det där året, och sedan tog hon upp hopprepsträningen igen och fortsatte som innan. Många år tidigare hade hon vunnit nationella mästerskap i hopprep i USA och hon kunde inte lämna sin älskade idrott. Efte­som hon är utbildad läkare själv så har hon en egen teori om varför hennes MS inte blivit så mycket sämre som läkaren först förutspådde.

— Jag tror det är hopprepen. Det händer något i hjärnan när du hoppar. Koordinationen mellan hand och fot, att du måste tänka ut steg och sekvenser gör att du använder hjärnan och håller dig igång, säger hon.

Alla som hoppar gör det i sin egen takt till Lucies housemusik. Det är som på en klubb, musiken ska engagera och inspirera och få igång dem som hoppar. De kör hopp blandat med knäböj, plankan och andra styrkemoment. Och alla utgår från sin egen förmåga.

— Vi har mycket ursäkter i Sverige för att inte träna. Jag säger kör och gör! Klä på dig snygga träningskläder och skor och bara gör det, säger Lucie och lyser av entusiasm.

När det var dags för tävlingar i USA tyckte Lucie absolut att de skulle åka. Gea gillar spontana infall så hon var på direkt.

— Dessutom hade jag alltid velat åka till USA och det här var i Ohio, så jag tog chansen. Det som också är bra med hopprep är att man inte behöver speciellt stor plats att vara på och bara ett hopprep, sedan kan du hoppa var som helst. Så var det något som inte riktigt satt kunde vi öva under tiden, säger hon.

Anita och Birgitta var också med på noterna och de åkte över redo att tävla.

Det finns flera olika moment i hopprepstävlande. Speed, alltså hur många hopp du gör på en minut och på tre minuter, och freestyle, där man dansar med hopprepet. Lucie hade själv vunnit alla tre kategorierna 2005.

— Man hoppar så fort man kan på utsatt tid och det sitter en person vid varje hoppare och räknar hoppen. Den som har flest hopp vinner, berättar Gea.

Upplevelsen på plats var fantastisk, även om laget inte vann någonting.

— De hade plockat bort vår ålders­kategori, den över fyrtio, vilket betydde att vi skulle tävla mot tjejer i tjugoårsåldern. Klart vi inte kunde vinna då, så snabba är vi inte. Men hade de haft en kategori för oss, då hade vi tagit medalj, säger Gea och ler.

I USA är hopprep som idrott stort. Det anordnas både större och mindre tävlingar och det finns hur många grupper som helst runtom i landet. Lucie har introducerat hopprepsträning på olika skolor i Stockholmsområdet. Nu drömmer hon om fler 50 plus-grupper.

— Det vore jättekul. Man behöver inte vara rädd, jag lär ut alla grunder så att man inte skadar sig, och jag hoppas fler kan bli motiverade att röra på sig, säger Lucie.

Nu på sommaren tar hopprepsgruppen vara på sol­en och ljuset och ger sig ut på Djurgården och står på bryggorna vid vattnet och hoppar. Den friska luften och vackra omgivningen gör att de orkar lite till. Underlaget och skorna är viktiga delar när man lägger så mycket tyngd i hoppen och stöter hårt på skelettet och då är de sviktande plankorna i en brygga bra.

— Det är många som kommer fram till oss när vi hoppar utomhus och frågar vad vi gör och om de får vara med. Många kommer ihåg när de hoppade som barn och blir glada över att det fortfarande finns kvar, säger Gea.

Läs även:

7 fantastiska fördelar med att hoppa hopprep

Skippa löpspåret och promenera dig i form – bli piggare och gladare på köpet

Känns det motigt med träningen? Här är kom-igång-tipsen som peppar!

Se vad vi mer har skrivit om träning