Tio år gammal hade jag hunnit bo på två kontinenter och i fyra länder. Mestadels som flykting. Sökt skydd i allt från skogar, kyrkor, flyktinghem och flyktingförläggning. Mina ögon hade sett det mesta vad gällde våld och min kropp och psyke blivit utsatta för mycket vad gällde övergrepp i olika former. Att som barn om nätterna låtsas sova, ibland med en kniv under kudden som skydd, för att vara beredd att springa för mitt liv var regel snarare än undantag. Kärlek från, och tillit till vuxna fanns inte. Det var en barndom där till och med hot om att jag skulle ta mitt eget liv för att bli sedd saknade mening. Vem skulle bry sig, frågade jag mig ofta.
Det trasiga arvet (såsom vrede, svartsjuka och olika fobier) tog jag med mig in i vuxenlivet. Men också något som blev ett antivirus och senare botemedel mot vad jag hade utsatts för och även allt det negativa massmedia matar oss med. Det antiviruset var och är min övertygelse om att morgondagen kan bli bättre bara jag inte ger upp min godhet, bara jag inte släcker hoppets låga inom mig.
Så oavsett vad jag utsattes för och hur dåligt jag än mådde ansträngde jag mig för att hålla lågan tänd. Hur? Genom kärleksfulla handlingar. Egna, såsom att släppa ut en insekt som kommit in i hemmet, mata fåglar om vintern, smyga upp på nätterna och frivilligt skotta snö hos en äldre dam eller något så enkelt som att plocka bort skräp från naturen. Men också genom att leta efter godhet i andra. Med andra ord, jag matade godheten inom mig. Varje dag gav jag den näring.
Små obetydliga kärleksfulla gester, men ack så viktiga för den som inget har, höll min låga tänd. Det och att inte varje dag mata mig med negativa artiklar om världens problem blev mitt antivirus och botemedel. Det blev vad som gjort att jag kunnat ge mina två söner allt jag aldrig fick: kärlek, tid, tillit och närvaro.
Så fråga dig detta: Vilken av vargarna matar du?
Missa inte! Du kan träffa Daniel Mendoza på Hälsa-resan den 4-5 oktober 2018, där han föreläser om vikten av att vara snäll. Läs mer om Hälsa-resan här!
