Sofie Sarenbrant: ”Att vara i stallet är som terapi”

Hon tar emot i sin skrivarstuga, iförd storblommig kostym med röda rosor på svart botten och svarta, lyxiga pälstofflor. Det har varit bråda dagar för deckarförfattaren Sofie Sarenbrant sedan lanseringen av nya boken ”Skamvrån”.

Men nu sitter vi här i Stockholms minsta hus på Nytorgsgatan. Inredningen går i varmt rött och guld med rikt dekorerade väggar i det lilla rummet med ett minimalt intill-liggande köksutrymme.

Det är här hon tar livet av folk och trasslar in sina karaktärer i snåriga intriger. Helst skriver hon om ämnen som är svåra att prata om, som hon har möjlighet att gå på djupet med och förhoppningsvis skapa förståelse för hos sina läsare. I ”Skamvrån” är det psykisk ohälsa som står i fokus.

— Det finns många fördomar kring det ämnet, till exempel att psykisk ohälsa drabbar en viss typ av människor, men det kan ju drabba vem som helst, säger hon och tar en klunk espresso ur den lilla koppen med guldkant, som perfekt matchar -inredningen.

Sofie Sarenbrant pratar av egen erfarenhet. Som tonåring grubblade hon mycket kring livet och om att duga som den man är. Redan på lågstadiet drabbades hon av utanförskap när hon flyttade med familjen från Stockholm till gården Narebo i Östergötland. Gården har för övrigt figurerat i några av hennes böcker.

— Jag bodde långt från skolan och hämtades och lämnades med skoltaxi, det försvårade att följa med kompisarna hem efter skolan. De flesta kände också redan varandra väl när jag kom till klassen och att komma in i gemenskapen var svårt. 

Hon stack också ut eftersom hon pratade stockholmska, men försökte råda bot på det genom att lära sig östgötska. 

Även på andra sätt försökte hon göra skillnad, och hon berättar om den gången när killarna hade låst dörren till tjejernas omklädningsrum i gympasalen, så att de inte kom ut. Sofie sprang genom den gemensamma duschen för att låsa upp dörren till tjejerna, men fick skäll av läraren efteråt.

— Ingen i klassrummet stod upp för mig efteråt, det var en känsla av besvikelse som dröjde sig kvar länge, minns hon.

Att författarskapet skulle vara en revansch på det utanförskap hon kände som barn, tror hon inte.

— Men jag vet att jag tänkte på mellanstadiet att en dag ska jag visa er att jag duger, det kan man kanske kalla ett slags revansch.

Självkänslan har varit bräcklig genom livet även om den blivit bättre med åren. Hon har fortfarande lättare att njuta av andras framgångar än sina egna, trots att hon vid det här laget har sålt sammanlagt två miljoner böcker i Sverige och utomlands.

Den kreativa ådran kommer hemifrån. Hon växte upp med mamma Ann Sjöstedt som är grafisk formgivare och pappa Svante Sjöstedt som är fotograf samt storebror Tom, krögare, och systrarna Linn, barnmorska, och lillasyster Tyra som är bloggare och ryttare. 

Som tioåring fick Sofie sin första ponny. En barndomsdröm som la grunden till ett starkt intresse för hästar, och hon åkte ofta på träningar och ridläger. Ett intresse hon la på hyllan i 18 år, men nyligen tagit upp igen.

— Att vara i stallet är som terapi. Hästar dömer inte, de vill bara bli ompysslade, säger hon. 

Sofie började sin karriär som journalist. Hon gick ut journalisthögskolan i Sundsvall och fick praktik på Expressen och senare vikariat på bland annat Aftonbladet och Amelia.

Men hon ville själv bestämma ramarna för sitt skrivande.

— Jag har haft stor glädje av min tid på kvällstidningarna i mitt författarskap. Där lärde jag mig att leverera och hålla deadlines. Jag fick också med mig inspiration till både karaktärer och hur det var att jobba ensam som kvinna på en sportredaktion. Om hur man måste kämpa för att bevisa sig, exakt så som det är för karaktären Emma Sköld som polis. 

I samband med att hon var gravid med äldsta dottern gav hon författarskapet en chans. Men det skulle dröja sex år, ända till 2010, innan första boken ”Vecka 36” kom ut, och först ett par år senare vågade hon satsa fullt ut på författarskapet.

— Det blev svårt att få ihop tillvaron med heltidsjobb som journalist, två småbarn och att skriva böcker på samma gång. 

År 2015, när ”Visning pågår” med karaktären kriminalinspektör Emma Sköld kom ut, märkte hon en stor förändring i försäljningen.

— Plötsligt låg boken kvar på topplistorna under sommaren, och jag förstod att något stort var på väg att hända. Nu har jag en läsekrets som uppskattar böckerna och följer Emma Sköld. Jag tror att framgången ligger i hårt arbete, spännande intriger och sättet att berätta med korta kapitel och oväntade slut.

Att det varit svårt att slå sig fram i genren som kvinna tycker hon inte.

— Vi kvinnliga deckarförfattare håller ihop, tipsar varandra om böcker och ser varandra som vänner istället för konkurrenter.

Ett gäng ungar knackar nyfiket på fönstret och vinkar, Sofie vinkar glatt tillbaka. Skrivarstugan skaffade hon för något år sedan. Området runtomkring med gammal bebyggelse inspirerar. På Mäster Mikaels gata i kvarteret intill bor till exempel karaktären Petter i ”Skamvrån”. Men även i Bromma, där Sofie bor med sin familj, utspelar sig delar av böckerna.

— Det är en välbärgad idyll och just därför en perfekt miljö för en deckare. Även i sådana miljöer händer det saker under ytan. Och där kan det kanske vara svårare att berätta om problem och att sticka ut. Kontrasterna blir stora och det blir tydligt att pengar inte löser alla problem.

Sofie är disciplinerad och här i stugan får hon ro att skriva på förmiddagarna.

— Här sitter jag alltid när jag ska påbörja en ny bok. Det är svårt att koncentrera sig hemma om jag sitter och skriver en scen där någon precis ska skjutas, och så har döttrarna kompisar hemma som ska baka och ropar på mig för att mjölet är slut, säger hon.

På eftermiddagarna sköter hon det administrativa hemifrån, då kan hon finnas till hands när flickorna kommer hem från skolan.

Familjen har alltid varit första prioritet i Sofies liv. Oftast är hon hemma när barnen går till skolan och även när de kommer hem. Hon och maken Tommy, 47 år, skjutsar till och från olika aktiviteter, båda döttrarna som idag är 12 och 15 år gamla, tränar konståkning och delar intresset för ridning med sin mamma. 

— Både Tommy och jag har satsat på våra karriärer, men är helt överens om att familjen går först och hjälps åt för att få vardagen att fungera.

Periodvis blir livet ändå hektiskt. Men hon har ett knep som fungerar och som hon gärna delar med sig av. Det handlar om att sortera viktigt och bråttom från sådant som är mindre viktigt och mindre bråttom.

— När det är mycket som pågår samtidigt kan små och stora uppgifter kännas lika betungande och stressande. Därför är det bra att sortera och värdera saker på att-göra-listan. Vad är bråttom och viktigt? Det får gå först, så kan mindre viktiga saker få vänta en dag till.

Ett annat sätt för Sofie att minska på stressen är att hålla sig i form. Hon älskar löpning och springer gärna tillsammans med maken Tommy som är gammal friidrottare. 

— Vi har tränat tillsammans ända sedan vi träffades. Fördelen med löpningen är att jag måste släppa allt annat och koncentrera mig på att springa. Det är ofta då jag kommer på lösningar, både i det privata livet och i mina deckare, där det är många trådar som ska knytas samman. Alla problem får pausa när jag springer, det är som meditation. Och det är när hjärnan rensas som det finns utrymme för nya tankebanor.

Det blir också ett par pass på gymmet och ridning någon gång i veckan. Det viktigaste är att hitta balans och harmoni i tillvaron.

— När jag är som mest stressad försöker jag att inte ta bort sådant som jag mår bra av, som ridningen till exempel, det är min egen grej. Jag tror också att det är viktigt som förälder att skapa sig egen tid för att ladda batterierna och behålla tålamodet.

Hon lever sunt men räknar inte kalorier. Som tonåring hade hon ätstörningar och plågade sig själv genom att inte äta ordentligt, ett destruktivt mönster, som hon lagt bakom sig för länge sedan.

— Jag är en livsnjutare som älskar god mat och goda viner och kompenserar med träning.

Det blir en del middagar med vänner hemma i villan i Bromma. Men om att bjuda storebror Tom Sjöstedt, tv-kock och årets kock 2008, som också skapat Nobelmiddagen två år i rad, på middag, säger hon:

— Jag kommer ju inte undan, eftersom vi umgås mycket, men matlagning är väl inte min starkaste gren. För ett år sedan lagade jag och mina vänner Toms egen Nobelmeny och bjöd honom på den. Det gick sådär, säger Sofie med ett snett leende och tillägger: men han är en person som uppskattar när det finns själ och hjärta i matlagen.

Att resa tillsammans med familjen är också ett sätt att koppla av, senast blev det en träningsresa till Playitas, Fuerte-ventura på Kanarieöarna. Vardagarna är annars fulltecknade, precis som för vilken annan barnfamilj som helst, säger hon, innan vi avrundar intervjun och börjar plocka ihop vattenglas och kaffekoppar. Sofie ska iväg och fira sin äldsta dotter som råkar fylla år just idag.

Men vem är hon egentligen bakom författarrollen, när hon inte skapar intriger och mördar?

— Jag är en trygghetssökande person som helst går runt hemma, osminkad i mysbyxor. Författarlivet handlar till 90 procent om hårt arbete och 10 procent om glamour och höga klackar.