Text: Eline Holm
Foto: Ida Schmidt
— 2017 blev mina vänner föräldrar till sitt andra barn. Redan under graviditeten upptäcktes att Valter hade ett sällsynt hjärtfel, och vi visste att det var allvarligt. Jag har själv upplevt att vara i sorg och chock. Jag förlorade min pappa när jag var barn och min mamma dog när jag gick i gymnasiet. Mette och Henrik bad mig att vara fadder till Valter, eftersom de tänkte att han skulle behöva ha några som visste att livet kan vara svårt omkring sig.
— Jag var involverad i mycket kring Valter. Vi bor på Jylland, men han skulle födas på Rigshospitalet i Köpenhamn där experterna fanns, och opereras några dagar senare. Det fanns en risk att han inte skulle klara förlossningen och jag följde med för att jag tyckte att någon förutom familjen skulle ha träffat honom. Han överlevde, men när han var ett år skulle han få en ballongvidgning — ett enkelt ingrepp, men han klarade det inte och fick hjärtstillestånd.
— Jag tog första bästa tåg till Köpenhamn. Jag ville vara med Mette och Henrik och deras äldsta pojke, Malte. När vi skulle åka tillbaka till Jylland sa jag till dem att jag skulle ta med dem hem och sova. Jag var inte rädd att överskrida någon gräns, för de hade redan släppt in mig mycket i Valters liv. Ändå måste jag ha tvivlat lite, för jag pratade med Mettes systrar om det och tog beslutet tillsammans med dem. Det som avgjorde var att det måste finnas någon som tog hand om Malte.
Stöttade och hjälpte till i sorgen
— I början var det jag som tog initiativet, som sa ”jag kommer förbi” eller bara gick dit. Jag var också med på mötet med begravningsentreprenören och prästen och ordnade ett matarrangemang, där familjer i vänskapskretsen kom hem till dem med mat i ett par månader.
— Det var ganska instinktivt att jag var en del av deras sorgeprocess. Mette och jag var nära vänner sedan 25 år. Jag hade möjligheten eftersom jag inte har barn själv, och från mina egna erfarenheter av att förlora någon hade jag en känsla för vad de behövde. Även om jag inte minns så mycket från min pappas bortgång kunde jag identifiera mig med deras äldsta son — att vara fem år gammal och behöva hantera en vuxenvärld med sorg och saknad. Jag passade Malte när Mette och Henrik var i sorgegruppen, och vid begravningen var han och jag ett team. Jag berättade för honom vad som skulle hända och vi läste vad som stod på banden på kistbuketterna.
— Jag är inte rädd för att säga eller göra något fel, men det gjorde jag säkert. En gång tittade jag och Mette i en fotobok om Valters liv och Mette har i efterhand berättat att jag flera gånger sagt: ”Det har nog varit mycket sjukhus i hans liv.” Det gjorde henne ledsen, för just då behövde hon inte fokusera på det svåra, utan på de goda tiderna. Jag förstod inte det. Så jag trampar också i klaveret, men hoppas att det kompenseras av att jag är där och vågar vara i det svåra, där det inte finns några svar. Det har varit väldigt, väldigt hemskt. Men att ha varit där fysiskt och ha suttit med Valter i min famn efter att han dog gör det lättare att förstå att han funnits.
Viktigt att finnas där
— Det är viktigt att visa mina vänner att ingenting är tabu för mig. Från min mammas död minns jag beröringsskräcken som något av det värsta. Så fort jag dök upp i skolan igen var det som att allt var bra och man behövde inte prata mer om det. Andra var rädda för att fråga om min mamma. Det fick mig att känna att min sorg och saknad inte var viktig, eller att det var farligt — att andra skulle gå sönder om jag pratade om det. Den erfarenheten gör att det inte är mycket jag inte vågar fråga. Idag är Mette och Henrik föräldrar till ännu en pojke och jag vågar fråga om det är Valter som Mette ser när hon tittar på hans lillebror. Hon är själv väldigt ärlig om sina känslor och det har öppnat upp för några bra samtal.
— Det har ibland varit frustrerande att vara så nära. Att se mina vänner så trasiga och veta att jag inte kan få det att gå över. Det har också varit svårt att bära min egen sorg i det. Jag saknar också Valter, men det är Mette och Henrik som har den stora sorgen, medan jag har den lilla. Så betyder det att jag måste gömma undan den? Kan jag tillåta mig att skriva till dem — en vanlig måndag — att jag saknar Valter? En gemensam vän sa vid ett tillfälle att jag också hade förlorat Valter, och det var faktiskt skönt att få höra det.
