Ida Kjos om livet efter Elin: ”Jag håller på att lära mig leva med ett hål i bröstet”

På Ida Kjos vänstra arm ryms två tatueringar som båda är en hyllning till tvillingsystern Elin Kjos. Den ena föreställer Ida och Elin på en fjälltopp i Åre, där de med nakna överkroppar vrålar ut sitt årliga vårskrik. Den andra tatueringen, som är gjord efter Elins död, är en avbildning av en rovfågel.

— Alltsedan dagen efter att Elin gick bort har en rovfågel cirkulerat här ovanför huset. Så fort jag har tagit mig ut har den varit i min närhet. Ibland har barnen sagt: ”Titta mamma, där är den igen!” Jag tror att fågeln blev mitt sätt att känna Elins närvaro. Därför ville jag ha den här på armen, förklarar Ida när vi träffas i hennes hem.

Lite varstans i den ljuvliga funkisvillan med stora fönster ut mot sjön ståtar maffiga blomsterbuketter som Ida har fått i samband med releasepartyt för hennes och systerns gemensamma bok, ”Jag vill bara få leva”. Den enda som saknades på festen var huvudpersonen själv.

Elin och Ida Kjos bok

Elin blev tidigt kontaktad av förlagshuset Bonnier som tyckte att den fundamentala förändring inom henne som cancersjukdomen indirekt givit upphov till förtjänade att dokumenteras i bokform. Men att hitta en professionell medförfattare som kunde hjälpa Elin att berätta sin historia på ett sätt som kändes autentiskt för henne visade sig vara knepigt.

Efter en del famlande insåg hon att den idealiska medförfattaren fanns i hennes innersta krets. För vem kunde bättre förmedla det hon ville säga än den person som gått vid hennes sida genom hela livet? Ida var inte lika övertygad om att hon var rätt person för uppgiften.

— När frågan kom jobbade jag som chefsjurist. I den yrkesrollen skrev jag visserligen en hel del, men det är ju en väldigt stor skillnad mellan att skriva juridiska texter och att skriva litterärt och målande. Jag undrade om jag verkligen kunde klara av att författa en bok. Men lyckan och stoltheten över att Elin frågade mig övervann rädslan. Att hon gav mig det förtroendet kändes enormt stort.

Elin Kjos ville inte prata om döden

Systrarna bet tag i bokskrivandet med stora portioner lust och entusiasm, men allteftersom tiden gick blev det allt svårare att hitta tid och ork för att ro projektet i hamn.

— Det sista halvåret innan Elins död tror jag inte vi knappt skrev något alls. Jag arbetade heltid och hade därtill två små barn och ett husbygge som krävde min tid. Dessutom behövde Elin mer stöd. När hon blev sämre hamnade bokprojektet långt ner på prioriteringslistan. Då kändes det heller inte lika lustfyllt att skriva längre.

Med växande ångest insåg Ida att hon kanske skulle bli tvungen att ensam slutföra det som hon och Elin påbörjat tillsammans. Under förutsättning att det var vad Elin ville. Men hur skulle hon kunna ta upp saken med Elin som med all önskvärd tydlighet hade signalerat att hon inte ville prata om döden?

— När någon man älskar har ont är det sista man vill att orsaka ännu mer smärta. Därför hade jag jättesvårt att veta hur jag skulle närma mig frågan. Det slutade med att jag smög in den i ett samtal i samband med att Elin skulle bli inlagd på sjukhus på grund av sina smärtor. Då sa jag det bara: ”Förresten syrran, hur vill du att jag gör med boken om någonting händer?” Elin svarade att hon ville att jag skulle skriva klart den vad som än hände. Hade jag inte fått det beviset på hur viktigt det var för henne att boken blev klar hade den nog inte heller blivit det, tror Ida.

Sporrade varandra genom livet

Några månader efter Elins bortgång tog Ida ny sats och skrev vidare på bokmanuset. Nu kan alla som vill ta del av slutresultatet. Men frågan om vad hon tror att Elin hade tyckt om den färdiga boken får Ida att värja sig en aning.

— Jag har våndats så mycket kring det där. Både jag och Elin har alltid varit väldigt drivna av prestation, kanske jag ännu mer än henne. Jag ogillar att behöva erkänna att det även har varit en massa prestationsspöken närvarande i bokskrivandet. Hade Elin varit nöjd med det här? Hade hon tyckt att det var tillräckligt bra? har jag frågat mig. Men nu när boken väl är ute och jag får kvitton på att den har fått er som läst den att känna någonting tror jag att Elin hade varit nöjd och stolt.

Boken igenom är det flagrant hur tvillingsystrarna Kjos alltid har sporrat varandra på livets alla arenor. Som små delade de en önskan om att börja rida, men eftersom det bara fanns en plats på den lokala ridskolan kom i stället simningen att bli passion.

I tolvårsåldern började systrarna elitsimma i simklubben Neptun.

— Simningen blev hela vårt liv. Men jag förstod tidigt att jag aldrig skulle ta något OS-guld. Elin var en mycket bättre simmare än mig. Bland annat blev hon uttagen till olika talangsatsningar, berättar Ida.

Ida om förhållandet med Lars Frölander

I dag är Ida tacksam över att hon ändå höll fast vid tävlingssimmandet tills hon som 19-åring började på juristlinjen. Det var nämligen under träningspassen vid Eriksdalsbadet som hon fick upp ögonen för simkungen Lars Frölander. Han var en 32-årig OS-guldmedaljör, hon en 18-årig gymnasieelev. Det hindrade inte Ida från att en dag djärvt kläcka ur sig: ”Jag har hört att du ska bjuda mig på lunch.”

Den där lunchen blev början på en relation som nu har hållit i över Idas halva liv och resulterat i äktenskap och två barn. I boken berättar systrarna om hur den tidigare ohotade tvillinggemenskapen fick sig en rejäl törn när Lars kom in i Idas liv. Elin kände sig bortvald och sviken när Ida började spendera den största delen av sin tid med nya pojkvännen.

— Det där var en stor sak i vår relation. Elin var en del av mig och jag var en del av henne. På många sätt var vi så otroligt sammansvetsade. Samtidigt hade vi olika behov av självständighet när vi var yngre. Därför blev det en konflikt mellan oss när jag träffade Lasse. Det var först flera år senare som vi kunde mötas i att det hade varit svårt mellan oss under den perioden. Då förstod också Elin att jag hade handlat som jag gjorde för att jag blev kär.

Förmodligen var det en personlighetsfråga, snarare än det faktum att Ida var åtta minuter äldre än Elin, som gjorde att hon tidigt tog på sig storasysterrollen.

— Vår syskondynamik såg ut som så att jag var den som tog ledningen och styrde upp och ordnade saker, medan Elin var den som hängde på. Hon kände det som att hon behövde mig mer än vad jag behövde henne. När Elin försvann blev det tydligt för mig att så inte alls hade varit fallet. Jag behövde henne precis lika mycket som hon behövde mig. Hon var min kompass på samma sätt som jag var hennes.

Elin drabbades av lungcancer

Rent professionellt tog Idas och Elins liv tidigt helt olika vägar. Medan Ida gjorde kometkarriär inom näringslivet blev Elin en välkänd träningsprofil och inspiratör. När hon 2018 drabbades av en segdragen hosta blev inte Ida särskilt orolig.

— Det hade nog mycket att göra med att Elin var i så vansinnigt bra form. Skulle man ha googlat på ”världens mest vältränade kvinna” hade man i princip kunnat få upp en bild på henne. När hostan kom trodde nog de flesta av oss runt omkring att det bara var en vanlig förkylning som Elin inte hade vilat ut från ordentligt. Eftersom hon var så stark hände det ibland att hon tränade fast hon var lite förkyld. Att det skulle kunna vara något så allvarligt som det senare visade sig vara fanns inte i våra vildaste mardrömmar.

Läkarna var länge inne på samma spår. Att en så vältränad 32-åring som Elin skulle kunna vara allvarligt sjuk verkade även vara bortom deras begreppsvärld. Speciellt som hennes värden var perfekta.

Men efter att Elin genomgått en bronkoskopi damp det i början av år 2020 överraskande ner en kallelse till en omfattande lungoperation i brevinkastet. Först flera dagar senare fick Elin information om varför hon skulle opereras. Bronkoskopin hade påvisat ett förstadium till cancer, fick hon veta.

18 cm stor tumör

Inte förrän hon var på väg till operationen uppdagades sanningen. I lungan fanns en 18 centimeter stor tumör som var elakartad, upplyste kirurgen en chockad Elin. Minuterna senare fick Ida beskedet via familjen Kjos chattgrupp.

— Det kanske framstår som lite naivt, men trots att jag förstod att det var väldigt illa var jag övertygad om att det på något sätt ändå skulle ordna sig. Om det var någon som hade förutsättningar att klara av de tuffa behandlingarna så var det Elin.

En och en halv månad efter operationen var Elin på återbesök på lungmottagningen. Eftersom covid-19 härjade vilt fick hon inte ta med sig någon närstående till besöket. Ensam mottog hon beskedet att cancern hade spridit sig till den andra lungan och nu var obotlig. Det enda som kunde erbjudas var palliativ behandling i syfte att bromsa sjukdomsförloppet. Ida drabbades av samma overklighetskänsla som sin tvillingsyster när Elin ringde henne och berättade vad läkaren hade sagt.

— Det var så svårgreppbart! Samtidigt som jag visste att Elin hade någonting i sig som om inget mirakel skedde skulle döda henne såg jag hur hon dagen efter beskedet gick till gymmet. Det fanns en sådan stark motsägelse i det.

Elin var öppen för att prova det mesta som hade potential att kunna hejda cancerns framfart. Under den kommande tiden genomgick hon immunterapi och olika sorters cytostatikabehandlingar samt deltog i medicinska forskningsstudier. Framgångarna var få och obetydliga, bakslagen desto fler och större.

Gång på gång fick Elin veta att behandlingen som hon hade satt sin tilltro till inte hade haft någon effekt. Förtvivlan förbyttes i hopp när någon ny behandlingsmöjlighet dök upp och tillbaka till förtvivlan igen när de nedslående röntgenbeskeden kom. Vissa dagar var så tunga att Elin drog ner persiennerna och stannade kvar i sängen.

Elin bestämde sig för att njuta av nuet

Men så hände det något som skulle komma att kapitalt förändra hennes förhållningssätt till sin sjukdom. Efter lång tvekan gick hon i januari 2021 med på att träffa livscoachen Jimmy som hade hört av sig till henne på Instagram och erbjudit sina tjänster.

Jimmy lärde Elin hur hon med den positiva tankens kraft kunde nå ett bättre mentalt mående. Steg för steg antog Elin en ny attityd till cancern genom att bland annat börja använda en annan terminologi när hon pratade om den. Tumörerna döptes om till hennes ”besökare” och ordet ”sjukdom” byttes ut mot ”utmaning”.

Och i stället för att ödsla tid och energi på att oroa sig över framtiden bestämde hon sig för att njuta av att få finnas till i nuet.

I december 2021 sammanfattade Elin för sina tusentals Instagramföljare det gångna året så här:

”Ett år med frustration och oro, men framförallt ett år med så mycket kärlek och glädje. Så här står jag nu. Mer stark än någonsin, både mentalt och fysiskt. På en HELT annan plats än jag var för exakt ett år sedan idag, även om min fysiska kropp på pappret må vara sämre idag.”

Ida bevittnade förundrad sin systers transformation.

— Jag upplevde att Elins initiala förtvivlan var väldigt ångestbetonad. Hon var arg på situationen, på livet och på alla i sin omgivning. Men när hon började gå hos sin livscoach var det som att ilskan lyftes bort och hon betraktade livet med andra glasögon. Det gjorde det underbart att vara omkring henne. Hon utstrålade en harmoni och tillfredsställelse av att ”jag är här nu, jag har den här tiden, och det är jag förbannat tacksam för.”

Gjorde allt för hitta behandlingsalternativ

För att förstå skiftet som hade ägt rum i hennes syster började Ida gå hos samma coach.

— Fast det blev inte att vi pratade så mycket om Elin. Jimmy betonade att jag var där för min egen skull. Besöken hos honom var en del i att jag började titta mer på mitt eget liv och varför jag alltid hade haft så bråttom.

Så länge hon kan minnas har Ida varit en prestationsprinsessa av stora mått. När sonen Jack, som föddes samma år som Elin fick sin cancerdiagnos, var fyra månader avbröt hon sin föräldraledighet för att leda en stor transaktion på jobbet. Därutöver lade hon otaliga timmar på att tillsammans med systern Emma leta efter alternativa behandlingsalternativ världen över som kunde rädda Elin, eller åtminstone förlänga hennes liv.

Trots att sömnstörningar och minnessvårigheter varnade om att hon närmade sig utmattningens gräns gjorde hon allt som stod i hennes makt för att finnas där för sin tvillingsyster.

— Jag såg det aldrig som ett val. Det fanns en förväntan på att jag skulle hjälpa Elin eftersom jag alltid har ställt upp när hon har behövt min hjälp. Det är klart att det var några kämpiga år. Att vara anhörig i en sådan situation handlar ju på många sätt om att åsidosätta sig själv och ge plats åt någon annan. Det finns någonting jättevackert i det, men det finns också någonting omänskligt svårt i det.

Rakade av sig håret

Den systerliga kärlekshandling som blev mest uppmärksammad utåt tilldrog sig i maj 2021. Cellgiftsbehandlingarna hade tunnat ut Elins blonda hårman betänkligt. För att återta kontrollen bestämde hon sig för att raka av sig det hår som återstod.

Ida hade däremot genom idogt kämpande äntligen fått tillbaka sitt långa tjocka hårsvall efter åratal av amning och sömnbrist. Trots det valde hon att två dagar efter att Elin rakat av sig håret även låta sitt hår falla.

— Eftersom jag hade så mycket annat som hände i mitt liv kände jag mig ofta otillräcklig när det kom till Elin. Det var som att jag inte alltid räckte till i vår relation. Genom att raka av mig håret ville jag visa henne att hon inte var ensam i det jobbiga, att det här var något som vi gjorde tillsammans. Jag märkte att det betydde mycket för Elin. Det blev nog för henne ett bevis på att det fanns ett starkt engagemang från min sida. Hennes sjukdom fick oss att bli tajtare än vad vi var innan, fastslår Ida.

Föll ihop i sin pappas famn

Något som ytterligare bidrog till syskongemenskapen var podden ”Systrarna Kjos”, där Ida och Elin varje vecka öppenhjärtigt avhandlade alltifrån sex till Elins sjukdomsbataljer. Det enda ämnet de nogsamt undvek var döden som allt hårdare knackade på Elins dörr.

När började Ida förstå att hennes tvillingsyster inte skulle överleva? Frågan är inte helt lättbesvarad, menar hon.

— Jag tror att förstå och acceptera är olika saker. När Elins cancer spred sig till skelettet tänkte jag att det här kommer nog inte att gå. Men fortfarande levde jag med hoppet och tron på att det skulle kunna dyka upp någonting som kunde vända prognosen. Eftersom jag träffade Elin så ofta såg jag inte riktigt den fysiska förändringen som hon genomgick. Det är först nu efteråt när jag tittar på ”Nyhetsmorgon”-intervjun vi gjorde månaden innan hon dog som jag kan se att hon var i sjukdomens grepp.

Insikten om allt hopp var ute infann sig inte hos Ida förrän några dagar innan Elin avled. Ett par dagar före hennes bortgång satt Ida vid Elins sida när läkarna meddelade att hennes sjukdom hade nått ett stadium där det inte fanns något mer att göra.

Även om alla behandlingsalternativ var uttömda trodde man att Elin skulle kunna leva ytterligare några månader. Men det hann bara gå tre dagar innan hon föll ihop i sin pappa Fredriks famn under morgontandborstningen och därefter inte längre var kontaktbar. Det abrupta slutet till trots kände Ida att hon hann säga allt hon ville till sin syster.

— Hon visste att jag älskade henne innerligt. Det talade jag om för henne varenda gång vi sågs, vilket känns värmande så här i efterhand.

Ida Kjos om sorgen efter Elin

Nu har det snart gått två år sedan Ida och resten av familjen vakade in Elins allra sista andetag den 21 mars 2023. Sorgen har inte varit så alltigenom becksvart som Ida hade föreställt sig innan.

— Trots att döden var ett faktum var livet fortfarande så enormt påtagligt. Jag kunde skratta och leka med barnen i ena sekunden och ligga här i soffan och gråta i den andra. Det har varit skönt att sorgen och glädjen kunnat få samexistera och gå jämte varandra. Det finns någonting oerhört trösterikt i att man kan överleva en förlust som gör så här jävla ont.

Att vara den som måste lämna livet i förtid är svårt. Att vara den som lever vidare är också svårt, men på ett annat sätt. Det är något som Ida liksom många andra efterlevande har erfarit.

— För min del har Elins bortgång varit förknippad med en del skam och skuld över att jag får vara kvar här när hon inte fick det. Det var jättejobbigt i början, för sedan Elin dog har jag gjort många livsförändringar som har gjort mig lyckligare. Men den gångna sommaren kunde jag för första gången unna mig att njuta av att få vara här. Det har gjort att jag i dag befinner mig på en jättebra plats i livet. Jag saknar Elin oändligt och bryter fortfarande ihop över att hon inte är här, men jag är inte rädd för det längre. Nu vet jag att det kommer att vara så här tills den dagen jag dör. Jag håller på att lära mig leva med det hålet i bröstet.

Har förändrats efter Elins bortgång

Om Elin skulle kunna se sin syster i dag tror Ida att hon hade blivit förvånad, i positiv bemärkelse. En av anledningarna till det är att Idas känsloregister har expanderat kraftigt sedan hon miste sin syster.

— Innan var jag så jäkla exekverande. Det var genom att göra saker som jag överlevde. Om jag skulle klara av att hantera allt som jag åtagit mig kunde jag inte lägga mig i soffan i fosterställning. Jag tror att det var ren självbevarelsedrift som fick mig att ständigt hålla hjulen snurrande. Som en konsekvens av det hade jag inte tillgång till alla känslor som jag har i dag. Elin kunde nog räkna gångerna hon hade sett mig gråta under vår tid tillsammans på ena handens fingrar.

Under sina år inom näringslivet strävade Ida hela tiden framåt och uppåt. Hon satte en ära i att vara en självständig ung kvinna som hävdade sig i mansdominerade branscher och banade väg för andra kvinnor.

— Men till slut började jag fråga mig själv om inte vägen jag banade i själva verket var den som gick rakt in i väggen. Även om samhället applåderade min framfart kände jag mig inte som en god förebild för andra. På senare tid har jag jobbat på att mjukna. Att inte längre vara den som alltid tar kommandot, styr upp saker och verkställer besluten, utan i stället sätta mig själv lite mer i baksätet. Det hade inte Elin heller känt igen hos mig.

När Ida insåg att systerns tid började krympa ihop frågade hon sig hur hon ville ha återstoden av sitt eget liv, hon som fortfarande hade tid att genomföra de förändringar som hennes kropp och själ skrek efter.

Några månader innan Elins död sa hon upp sig från jobbet som chefsjurist och realiserade sin livslånga dröm om att en dag arbeta som föreläsare. Med ett skratt konstaterar Ida att många i hennes omgivning nog alltjämt anser att hon håller ett osedvanligt högt tempo. Själv känner hon dock tydligt att ett markant skifte har ägt rum inom henne.

— Skillnaden mot tidigare är att jag nu gör saker som är luststyrda. Mitt jobb i näringslivet var visserligen också ganska roligt, men det innefattade mycket mer press och prestation. I dag tillåter jag mig själv att gå åt det håll som känns kul, även om det inte är det mest lönsamma eller förutsägbara. Tillvaron är dessutom mycket lugnare än vad den var förut. Nu har jag oftast tid att ta en tvåtimmars promenad mitt på dagen om jag skulle vilja det.

Har inget att förlora

Om hon inte hade mist Elin tror Ida inte att hon hade vågat hoppa av ekorrhjulet och börjat föra en mer osäker frilanstillvaro som föreläsare.

— Nej, aldrig! Åtminstone inte på den här nivån. Du vet, för mig har det värsta ändå redan hänt. Därför är det lite skit samma hur folk uppfattar mig. Det är klart att jag vill att de ska gilla mina föreläsningar, men helt ärligt vet jag att jag inte kommer att lyckas fånga alla i publiken. Det kommer alltid vara personer som går därifrån och tycker att det var bortkastad tid. Det värsta har som sagt redan hänt. Så vad gör det då om några är missnöjda eller om någon skulle få för sig att kasta en tomat på mig? Jag kommer att överleva det också, det vet jag med all säkerhet. Därför har jag inte så mycket att förlora. Tvärtom har jag mestadels saker att vinna på att i alla fall ha försökt.

Samma livsfilosofi har fått Ida att tacka ja till att i vår cykla för Skodas svenska cykelteam i ett av världens mest krävande etapplopp i marockanska öknen — utan att någonsin ha suttit på en mountainbike.

Vid sidan av den kommande cykelträningen blir det som vanligt styrketräning och löpning ute i naturen, på samma stigar hemma i Kungsängen som hon och Elin brukade springa på tillsammans.

— Det har varit ett sätt för mig att umgås med Elin. När jag springer kan jag återkalla gamla konversationer som vi har haft. Det har känts lite som att jag är skyldig Elin att fortsätta träna. Hon älskade träning så mycket. Nu får hon inte träna längre. Då kan inte jag sitta och gnälla över att det är jobbigt att gå till gymmet. Jag ska bara vara glad över att jag har lov att göra det. Genom att träna hedrar jag Elin.

Ida Kjos om sina föreläsningar

”Jag tror att vi alla skulle må bra av att tillåta oss själva att spela en större roll i våra egna liv. Efter att Elin försvann väljer jag aktivt att göra saker som får mig att känna mig levande. Jag vill inspirera andra till att också leva ett mer modigt och sant liv, i stället för att bara överleva.

Jag har velat få människor att känna modet i dem själva, och mycket av det jag gör på scenen för att framkalla det är annorlunda och lite ovant. Det är otroligt att se vad som händer när människor ger sig tillåtelse att vara modiga. Det handlar mycket om att våga vara medioker, att vara okej med att inte alltid vara omtyckt, att säga det man behöver säga, och att inte ångra sig – men också om att våga ta plats och våga ta ansvar.

Förra veckan stod jag och sjöng ”Stad i ljus” tillsammans med 200 managementkonsulter, för att denna vecka dansa med 700 sjuksköterskor. Det var underbart att få framkalla liv i andra människor och se dem ta plats! Vi ska inte vara så rädda för att sticka ut, ta för oss och visa hela oss själva. Det skapar större rum för fler att vistas i.”