Christina Stielli: ”Mamma! Backa!” säger dom – och jag muttrar något om att jag vet bäst

I julas fick jag ha båda döttrarna hos mig. De installerade sig i gästrummet, jag tände ljus och rättade till de få tomtar jag har i en låda i garderoben och granen fick stå på balkongen med glittriga julkulor och en stjärna högst upp. Min lägenhet fylldes av de där två, och Elliott, en intelligent och beräknande minipudel som älskar skinka mer än allt. Och jag njöt.

Läs även: Christina Stielli: Jag vill inte vara yngre

När de kommer hem vänds min lägenhet lite upp och ner. Det står hundra flaskor i badrummet, konstiga tuber med olika krämer står på skänken och kläder hänger lite överallt och plötsligt saknar jag min laddare: Var är min laddare? (som alltid ligger på samma plats). ”Jag tog den mamma, det är okej väl?” Jag muttrar inombords något om att saker inte är som jag tycker att de ska eller borde vara.

Båda döttrarna ber mig backa

För att maxa julen köpte jag pepparkakshus, kristyr, pärlor, non-stop och glitter och två dagar före julafton plockade jag upp allt, satte på julmusik och så började vi bygga. Ett hus till vardera dottern. Jag smälte socker och pepparkakshusen sattes ihop och kristyren blir vita vackra krusiduller och dekorationer. En dotter monterade gråa stjärnor på taket och den andra sprinklade guldpuder på sitt tak och jag stod beredd med non-stop.

Läs även: Christina Stielli: Tiden du väntar på kommer aldrig dyka upp

”Nej! Nej mamma, inga såna.” säger en dotter och jag säger: ”Men jo! Det ska vara non-stop på taken!” och båda spänner ögonen i mig och säger ”NEJ.” Och jag säger ”JO!” för jag vet bäst hur ett pepparkakshus blir juligt. ”Mamma! Backa!” säger dom och jag muttrar något om att jag vet bäst.

Svårt att släppa taget

Senare den kvällen sätter dom mig i soffan och berättar att jag faktiskt, lite för mycket, säger hur saker ska vara och snälla mamma, backa ibland. Självklart! Jag vill inte vara en mamma som säger hur saker ska vara, nej nej, verkligen INTE. Jag säger till och med att om jag gör om samma misstag så får ni 100 kronor! Jag lovar. Säger jag.

Läs även: Christina Stielli: ”Ensamheten svepte sig runt min kropp”

Nästa dag ska vi på promenad. ”Vi kan gå åt det hållet, det är så fint nere vid vattnet!” säger en dotter och jag säger reptilsnabbt: ”Eller ditåt, det är finare där.” 100 kronor. Vid ett torg säger en dotter: ”Jag ska bara köpa en kaffe här!” och jag hör mig själv säga: ”Fast det finns ett bättre ställe där borta!” 100 kronor.

Det är så svårt. För jag tänker att jag vet bättre. Men så är det ju inte. Jag vet kanske mest på grund av att jag har levt längre men det betyder inte att jag vet bäst. Jag vet alltså inte mer än dom för att jag är smartare, utan för att jag har mer erfarenhet och nu ska dom själva ordna egna erfarenheter. Fy vad svårt det kan vara att släppa helt, men jag lär mig (även om jag alltid kommer att hålla fast vid att non-stop gör ett pepparkakshus mest juligt).