Johanna Hector: ”Påminnelsen om att vi ska dö gör oss mer levande”

Alla vet vi att våra liv en dag kommer att ta slut. Vi vet bara inte när våra individuella stoppdatum kommer att infalla. För att påminna sig själv om livets ändlighet har Johanna Hector en kalender hemma där varje vecka utgörs av en liten cirkel som fylls i för att sedan försvinna så snart veckan är över.

Vid 42 års ålder befinner sig Johanna drygt halvvägs i kalendern som innehåller 4 000 veckor, vilket motsvarar cirka 77 år, det vill säga en ganska normal livslängd om än lite i underkant. Fy vad stressande att på ett sådant konkret sätt se sitt liv räknas ner, kanske du tänker. Men för Johanna har kalendern rakt motsatt inverkan.

— Den tar bort min stress över saker som jag inte kan påverka, så som vad andra ska tycka om mig. Samtidigt påminner kalendern mig om vad som verkligen betyder något och vad jag skulle vara tacksam över att jag hade lagt min dyrbara tid på om jag bara hade en enda cirkel kvar. 4 000-veckorskalendern ger mig perspektiv på tillvaron och gör mig lite våghalsigare. Den får mig att våga leva mitt liv så som jag vill leva det, inte så som det förväntas av mig att jag ska leva det, förklarar hon.

Konsten att dö ung så sent som möjligt

Att vi inleder vårt samtal med att prata om livets ändlighet är inte så märkligt som det kan tyckas. Johanna är nämligen författare till en nyutkommen bok med den kittlande titeln ”Konsten att dö ung så sent som möjligt”, där hon sammansmälter forskning, filosofi och egna erfarenheter till en berättelse om frisk livslängd (longevity).

— Jag hoppas att läsarna ska få en andan i halsen-känsla när de läser boken och inse att livet är här och nu. Det är för kort för att ägnas åt självtvivel och perfektion som tar oss bort från att faktiskt leva.

Ett uttryck som Johanna självrannsakande har strukit många gånger under bokskrivandets gång är ”att leva livet fullt ut”.

Läs även: Johanna Bjurström: Din hälsa – ditt ansvar eller samhällets blinda fläck?

— Jag kan tycka att det kan bli en klyscha. Dessutom kan det föra med sig en stress att leva fullt ut. För vissa av oss handlar det lika mycket om att leva livet fullt in. Det kanske är okej att inte bli ihågkommen. Ingen behöva veta vem du är. Spela roll! Det viktiga är att du vibrerar i ditt liv och känner en passion och en meningsfullhet.

Många är beredda att gå igenom eld och vatten för att få möjlighet att skriva en bok, men Johanna tvekade ett helt år efter att förlaget uppvaktat henne med ett kontraktserbjudande.

— Jag behövde verkligen vända hem till mig själv. Om jag skulle skriva en bok ville jag göra det från en plats av sannhet, i stället för att gå in i prestation som jag har lätt för att göra. Det var en fälla jag absolut inte ville falla i igen. Men en morgon vaknade jag med en känsla av enorm lekfullhet. Då visste jag att det var dags att börja skriva boken.

Johanna kämpade med sin ätstörning

Johanna var prestationsinriktad från tidig ålder. Som barn drömde hon om en tjusig yrkestitel som kärnfysiker eller stjärnadvokat. Hennes toppresultat i skolan belönades med bekräftelse från lärarna.

— Jag lärde mig väldigt snabbt att vara människor till lags för att få beröm. Det var som en drog. Jag hade ett behov av att bevisa att jag var smart, driven och duktig. Fortfarande tycker jag att det är roligt att utvecklas och utmanas, men på den tiden kom inte drivet från rätt plats inom mig.

När det blev dags att söka till gymnasiet spetsade Johanna in sig på den skola i sitt barndoms Skåne som hade högst antagningspoäng. Väl där fick hon höra talas om att det fanns ett åtråvärt stipendium till ett utbildningsår i södra Afrika som bara en enda svensk gymnasieelev per år beviljades. Lockad av den höga svårighetsgraden sökte hon stipendiet, och fick det.

Men tiden i Swaziland, där hon mötte en verklighet präglad av starka traditioner, sociala utmaningar och stora kontraster, blev inte alls vad hon hade hoppats på. 17-åriga Johanna som hade som sin mission att rädda världen visade sig själv vara i stort behov av räddning.

Läs även: Christina Stielli: ”Jag skriver till och med min egen dödsruna!”

— Sedan tidigare hade jag en ätstörning som eskalerade där nere. Jag tappade fotfästet och blev ännu mera destruktiv, halkade efter i skolan och kände hur chansen bara gled mig ur händerna. Jag höll fast vid en fasad av att jag skulle klara allt själv och levde i total förnekelse över att jag inte mådde bra. Men till slut förstod skolan hur det var fatt och skickade hem mig i förtid.

Den lilla, lilla ljusglimten i allt det mörka var att Johanna under vistelsen hade kommit i kontakt med en träningsform som var helt ny för henne. Insprängt i det kompakta skolschemat fanns nämligen en timmes yoga per vecka.

— Det var de enda stunderna som jag inte tänkte på mig själv eller mina prestationer. Jag kommer ihåg att jag gick därifrån med dåligt samvete över att jag inte under hela den timmen då jag utövade yoga hade bidragit till världen på något sätt. Det var så jag resonerade på den tiden, konstaterar Johanna med ett förundrat leende.

Inga redskap för att hantera tankarna

Hemma i Sverige fortsatte hon att utforska yogans förtjänster. Hon betonar att det var en lång process som i slutändan utmynnade i känslan av att ha hittat hem.

— Yogan gav mig semester från mig själv. Jag fick använda min fysiska kropp för att skifta mitt inre tillstånd. Tidigare hade jag försökt fly från mina känslor. Hela mitt liv gick ut på att slippa känna. Nu lärde jag mig för första gången att vara i de jobbiga känslorna utan att drunkna i dem. Jag kunde se mina egna brister utan att döma mig själv.

Det fanns en underliggande orsak till Johannas ätstörning. När hon var elva år diagnosticerades hennes pappa med den neurodegenerativa sjukdomen OPCA (olivopontocerebellär atrofi), som är besläktad med ALS. Undan för undan miste han den ena fysiska förmågan efter den och blev till slut fånge i sin kropp.

— Min ätstörning var bottnad i den enorma smärtan och hopplösheten över att inte kunna kontrollera min pappas situation och därmed inte heller mitt eget liv. Det är först de senaste åren som jag har förstått att den egentligen inte alls hade med min kropp att göra.

När Johanna som 22-åring besökte sin döende pappa på en intensivvårdsavdelning i Lund fick hon för första gången viss sjukdomsinsikt.

— Jag hade alltid hatat mina lår som jag tyckte var tjocka. När jag skymtade pappas lår under den urtvättade landstingsfilten kunde jag konstatera att de var lika smala som min underarm. Jag kom på mig själv med att tänka: Jag önskar att jag hade sådana lår. På ett plan fattade jag i den stunden hur sjuka mina tankar var, men jag hade inga redskap för att förändra dem. Så det slutade med att jag hatade mig själv ännu lite till och fortsatte att svälta mig.

Berättade för sin partner

Även om det tog några år fick pappans död med tiden Johanna att slå in på en ny väg.

— Jag kom till en punkt där jag kände att nu räcker det. Jag var trött på att leva som jag gjorde. Min pappas liv blev så kort och jag visste inte hur mycket tid till jag själv skulle få. Det fanns så mycket jag ville göra av den tid jag hade.

Första steget mot tillfrisknande var att inviga nya pojkvännen Andreas, som numera är Johannas make och pappa till hennes tre döttrar, i ätstörningshemligheten.

— I tidigare relationer hade jag ljugit om min problematik, men jag kände så starkt att jag ville ge det här förhållandet en chans. En dag när vi var ute på promenad i Slottsskogen i Göteborg tog jag mod till mig och blottade mig. Storgråtande berättade jag om allt jag skämdes för, min störda relation till mat och vilka konsekvenser det hade för mig. Andreas tittade på mig ungefär som om jag hade sagt: ”Och så har jag en röd bil.”

Läs även: Forskaren: Återhämtning är inte en belöning – så får du in pauserna i din vardag

Johanna blir så rörd vid minnet av samtalet att hon måste torka bort några tårar ur ögonvrån.

— Det var läkande att bli buren av Andreas. Han bemötte mig med en enorm kärlek och dömde mig inte. Sedan dess har jag kunnat lägga mig i hans armar och bli mottagen, i stället för att behöva vara ensam med de plågsamma känslorna.

Drabbades av vitiligo

Vi snabbspolar bandet cirka 13 år, till 2018. Johanna hade vid det laget hunnit få sina två första barn, blivit en auktoritet inom yoga och personlig utveckling och var i sitt eget tycke hälsan personifierad.

— Jag var fri från ätstörningarna och tyckte liksom att jag hade fattat grejen när det kom till hälsa. En efter en kunde jag bocka av alla punkter för hur man skulle gå till väga för att leva hälsosamt.

Men riktigt så enkelt var det inte, skulle det visa sig. Under en smekmånadsresa i Mexiko började vita fläckar sprida sig över ansiktet och några andra ställen på kroppen. Johanna hade drabbats av den autoimmuna sjukdomen vitiligo som får huden att tappa sitt pigment.

— Min filosofi är att kroppen aldrig attackerar sig själv utan anledning. Jag såg sjukdomen som min kropps sätt att signalera att det var något den ville säga mig som jag inte lyssnade på, vilket också stämde. Egentligen hade jag bara ersatt skadliga beroenden, i form av ätstörningar och överträning, med nya hälsosamma beroenden. Fortfarande kom inte mina levnadsvanor från en plats av intuition och lyssnande. Tvärtom drevs de av prestation och görande. Skillnaden var att mitt beroende den här gången var socialt accepterat och genererade applåder från omgivningen.

Återigen infann sig en fördröjning mellan insikt och förändring. I den tidsluckan tilltog Johannas hälsostress. Med fanatisk självkontroll drack hon sellerijuicen som sades vara bra mot vitiligo och uteslöt andra livsmedel som ansågs trigga sjukdomen. Strävan efter en prickfri livsstil gjorde henne så utpumpad att hon en morgon kollapsade hemma på hallgolvet.

— Så här i efterhand kan jag konstatera att kollapsen var det bästa som kunde hända mig. Efter den började jag förlora mig i sådant som mitt resultatinriktade jag tidigare hade avfärdat som icke givande och slöseri med tid. Exempelvis har jag gått kurser i att lyssna på sagor för vuxna. Det var alldeles ljuvligt! I dag är jag mycket snällare mot mig själv och mer lekfull och sinnlig. Jag har fått tillbaka fantasin och kreativiteten som jag hade som barn men som jag hade övergivit på vägen.

Levande och närvarande

Längs vägens gång har också Johanna, som en gång drömde om högstatysyrken och feta lönecheckar, omdefinierat innebörden av framgång.

— I dag får jag verkligen nypa mig själv i armen över att yoga och personlig utveckling är mitt jobb och att jag kan sitta här med dig i tights och bli intervjuad. Många av mina vänner planerar för allt de ska göra sedan, när de blir 65 och har inkasserat tillräckligt med pengar. Då ska de prioritera sin hälsa, förkovra sig och bara ägna sig åt sådant som de tycker är kul. Själv lever jag det livet redan nu. Visst, jag kanske inte tjänar de största pengarna, men för mig är en tillfredsställande framgång att inte vilja vara någon annanstans. Att känna sig stimulerad och utmanad och samtidigt ha roligt.

Johannas betydelsefullaste läromästare i konsten att göra det bästa möjliga av den livslott man fått sig tilldelad är pappa Hasse som 20 år efter sin död alltjämt inspirerar henne.

— Pappa var en komplex person: Varm, men med ett starkt behov av att bli omtyckt. Han var en fåfäng man som var jättebrydd om vad andra tyckte och tänkte. När sjukdomen tog de attributen ifrån honom hade han kunnat bli bitter och sur. I stället fortsatte han att leva sitt liv, fast med en större närvaro än tidigare. Vi rullade in honom på Hard Rock Cafe. Där satt han sedan och drack öl med sugrör och spottade över hela bordet. Om det hade varit tio år tidigare skulle han ha skämts ihjäl, men nu var han den mest levande människan på hela platsen.

Läs även: Kim Kärnfalk om sin Alzheimers: ”Jag tycker ändå livet är väldigt härligt”

Under arbetet med boken kände Johanna att det fanns en motsättning mellan de kroppsstärkande och livsförlängande metoderna hon propagerar för där och sin pappas historia som ju bevisade motsatsen — att man faktiskt kan ha hög livskvalitet även om alla ens fysiska funktioner är utslagna och man har en starkt begränsad tid kvar här på jorden.

— Därför har jag försökt få med att vi inte ska bli förblindade av kroppens betydelse. Kroppen är jättevärdefull ur ett hälsomässigt perspektiv, men bara till en viss gräns. Sedan behöver vi släppa den och gå ut i världen och bidra med våra andra förmågor. Det visade pappa mig när han blev sjuk. Det här var en väg som han aldrig hade valt frivilligt, men via sjukdomen gavs han möjligheten att vara i nuet.

Reste till Amazonas i en månad

Efter sin pappas död hoppade Johanna av ekorrhjulet och gav sig i väg till en Indien på en spirituell resa. Hon blev borta i tre månader. I dag när hon är trebarnsmamma sker hennes ”resets”, det vill säga vilopauser i vardagen, i regel på betydligt kortare avstånd från hemmet och under avsevärt kortare tid. Med vissa undantag.

— Förra året reste jag i väg till Amazonas en hel månad utan familjen. Till en början sa den logiska delen av min hjärna till mig att ”det där får du vänta med tills barnen är utflugna”. Men jag är ganska extrem i att jag inte skjuter på saker. Jag mådde inte dåligt och hade egentligen ingen annan ursäkt för att åka heller, förutom att det var ett jättekall inom mig.

Johanna medger att hon behövde upparbeta en del mod för att våga ta upp frågan med maken Andreas. Utöver att han ensam skulle bli ansvarig för barnen under en månads tid hade familjen nyligen skaffat en hundvalp som krävde mycket omsorg.

— Men jag har också lärt mig att be om saker som att jag förtjänar dem.

I stället för att börja ursäkta mig och ge min man alla anledningar att säga nej har jag tränat mig till att lägga fram det så här: ”Älskling, det finns en lärare i Amazonas vars filosofi jag skulle vilja djupdyka i. Kan vi något sätt kunna ordna så att jag kan åka dit en månad? Det skulle betyda så mycket för mig.” Då blir det också en möjlighet för honom att ge något till mig. Och det fina med oss människor är ju att vi älskar att skänka varandra saker.

Johanna Hector om sin morgonrutin

Resan gav riklig utdelning. Johanna kom hem påfylld med ny energi och inspiration och satte sig genast ner och började skriva boken. Merparten av den har tillkommit under tidiga morgnar som är hennes mest produktiva tid på dygnet.

Timmarna vid datorn har alltid föregåtts av en räcka ritualer. Johanna älskar att laborera med olika morgonrutiner. Jag ber henne att ge en summering över hur hennes morgonprocedurer ser ut just för tillfället.

— Det första jag gör när jag vaknar är att skrapa tungan. Sedan dricker jag ett glas vatten och gör en lymfmassage, antingen med händerna eller med en torrborste. Därefter tvättar jag ansiktet med iskallt vatten. Ibland tar jag en iskall dusch. Därnäst väntar någon typ av rörelseövning eftersom man kan känna sig stel i kroppen efter att ha sovit. Och så går jag gärna ut och får frisk luft. Det finns ingenting som ger mig en sådan kraft och grundning som naturen och solljuset. När jag kommer tillbaka in dricker jag en drink med probiotika innan mitt morgonkaffe. Det är mitt sätt att säkerställa att jag får i mig den näring jag behöver. Just nu är jag inte så inne på matlagning eftersom vi nyligen har flyttat och är i färd med att renovera vårt hem.

Det nya huset byggs utifrån familjens morgonritualer, med allt ifrån solljusefterliknande inomhusljus till ett kylskåp i badrummet.

Tacksam för döden

Just den här dagen befinner sig emellertid Johanna långt från västkusten där hon sedan många år tillbaka är bosatt. Vi passar på att ses i samband med att hon är på besök i Stockholm för att hålla en yogautbildning. När vi sammanstrålar på hotellet där hon är inkvarterad har Johanna en lång arbetsvecka bakom sig. Trots det besitter hon en smittande energi som får min egen fredagströtthet att fara all världens väg.

När vi till slut bryter upp från vårt långa samtal har klockan hunnit bli nio på kvällen, vilket betyder att det snart är dags för Johannas kvällsrutiner.

Länge levde hon i villfarelsen att hon med all sin energirikedom klarade sig på ett minimum av sömn. Efter att ha åtnjutit sömnens välgörande effekter vet hon i dag bättre. För att optimera sömnen har hon några olika knep som hon använder sig av.

Läs även: Hjärnans ”tvättmaskin” upptäckt: Nyckeln till att förebygga demens?

— För det första försöker jag i möjligaste mån att inte äta för nära sänggåendet och inte heller sätta i gång hjärnan med sociala medier eller jobb. Jag är också noga med att duscha varmt så att kroppstemperaturen sjunker och att ha det svalt i sovrummet. Allra bäst sover jag om det är iskallt. Och så behöver jag ha det kolsvart i rummet. När jag som nu sover på hotell har jag med mig tejp som jag kan tejpa för alla röda ljusspringor med, eller så använder jag en sovmask, sammanfattar hon.

När den eviga sömnen en dag infinner sig hoppas Johanna ha utvunnit det mesta möjliga av sin stund på jorden.

— Jag vill inte bli ett vackert lik. Jag vill ha gjort fula tatueringar, jag vill ha chansat, jag vill ha levt. Jag vill inte att det ska finnas några pengar kvar på banken, allt ska vara förbrukat. När jag påminner mig om det har jag mycket roligare. Då gör jag saker för att jag tycker att de är kul och spännande. Jag är oerhört tacksam för döden. Den gör mig så levande.