Text: Christina Stielli
I höstas fick jag vara gäst hos Petra i Maratonpodden. En podd som tar upp allt möjligt om löpning. Jag springer ju lite i alla fall, tänkte jag. Och kan säkert bidra med något. Löpning, enligt poddens beskrivning, är för alla och ingen kan mindre eller mer och bla bla … men man vet ju hur dom säger och så sitter man där sen och känner sig urdålig för att man inte springer milen på en kvart eller för att man inte gör det så tufft för sig själv så att man kräks efter en runda. Det ska ju inte vara lätt inte.
Som på gym. Allt ska se svårt ut. Alla ska se lite plågade ut och allvarliga. Här ska vi svettas och kämpa. Stöna av ansträngning och torka sig om pannan. På’t igen. KÄMPA!
I Petras poddstudio står det snabbt klart att jag inte springer några intervaller, att jag aldrig tävlar, att jag aldrig skulle ställa upp i ett lopp eller att jag någonsin har haft osnygga kläder på mig på mina rundor. När jag så sa att jag heller aldrig springer utomhus i motvind eller när det är mörkt, när det regnar eller när det är kallare än 16 grader utbrast hon: DU ÄR JU EN COCKTAILLÖPARE!
Där satt den. Jag är en cocktaillöpare! En sådan utmärker sig genom att synas på plant underlag i sommarsol, iklädd snygga kläder och med härlig musik i öronen. En cocktaillöpare ler åt alla hen möter för att hen mår så himla bra av att springa i sin egen takt. En cocktaillöpare syns aldrig i tävlingslopp där målet är att springa fortast. Istället är cocktaillöparens mål att känna sig fantastiskt nöjd med sig själv efter en runda. Ingenting annat.
Det ska vara roligt. Det ska inte vara svårare och jobbigare än att man längtar till sin löpning eller sitt träningspass. Samma på gymmet. Vi borde ju se på varandra och skratta, för alla ser ju helt tokiga ut och alla spänner sig och kollar sig i spegeln och tar selfies när man tror att ingen ser. Vi borde ju le åt varandra, göra tummen upp och säga ”bra jobbat”.
Jag började springa 3 km. Eller ja … mer lunk. Tricket var att göra det varenda dag. Tricket är att få in rutinen i hjärnan så att det är hjärnan som säger: Ska vi inte springa en runda … istället för att man själv ska tjata på hjärnan att man ska springa en runda. Prova så får du se. Spring en så kort sträcka så att du alltid är nöjd. Och gör det varje dag i cirka 25 dagar. Vips! En rutin.
Och spring gärna i Rom. På gatorna i Rom, mot Vatikanen, runt på Petersplatsen, upp mot Circus Maximus. Det är platt, det är varmt, sällan någon vind och bäst av allt? Där ler man när man möter en löpare. Nickar lite. Och ler.
Christina Stielli
Kom igång med löpningen
Vecka 1: 3 km i lunk. Målet är att känna sig oerhört stolt över sig själv.
Vecka 2: 5 km i lunk. Samma mål.
Vecka 3: 6 km och så ökar man sakta på distansen. Lägg in en vilodag i veckan. Håll i rutinen. Och spring så långt eller så långsamt så att du alltid är stolt över insatsen.
Ta hjälp av musiken när du springer
Jag springer sjukt skönt till låten You win again med gamla Bee Gees. På webbsidan getsongbpm.com får jag reda på att den låten har en takt på 83 bpm (beats per minute) och med ett enkelt knapptryck kan jag hitta fler låtar i samma takt, låtar som då sannolikt gör det ännu skönare att springa. Smart ju!
Christina Stielli
Ålder: 57 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Föreläsare, organisationsutvecklare, författare och krisexpert.
Månadens motto: Borde och måste är två as som inte är bjudna på mitt kalas.
