Jag har en Facebook-sida som är öppen för alla. Den finns där för att lysa upp och göra någon glad och tipsa om grejer som kan göra en vanlig arbetsdag lite smidigare. Däremot har jag ingen aktivitet alls på min privata Facebook. Den ligger där tom sånär som på några bilder från tiden före pandemin och alla så kallade vänförfrågningar sorterar jag bort om det inte kommer från en faster någonstans eller en kusin jag inte sett på några år.
Man kan nog säga att jag är mer noga med mina vänner i verkliga livet. Men ibland smyger jag in och kollar hur kompisar delar upplevelser och tankar med varandra och häromdagen stannade jag vid ett foto på ett träd som stod på en slänt ner mot ett solkysst hav. Himlen var blåaste blå och så läste jag om någon som inte fanns längre.
Läs även: Stötta en närstående i sorg: 5 råd till dig som är rädd för att göra fel
Var som en gammal vän
Texten var så vacker och den som hade seglat vidare, kanske hela vägen till Karibien eller till himlen, var en kvinna jag träffade en enda gång. Det var i ett stort hus, där intill havet och jag klev in i hennes stora hall med trägolv och gick upp i en trappa med räcke och plötsligt satt jag på en glasveranda med den här kvinnan och mina vänner som också var hennes vänner.
Det var som om jag alltid hade varit där. Som om jag var en gammal vän som inte behövde pillas med eller uppföras mot och det var enkelt att falla in i samtal och jag vill minnas att hon bjöd på saft? Eller var det rosévin? Midsommarhelg var det i alla fall. Jag bodde hos mina vänner på ön och så hamnade vi hos den här kvinnan i huset vid sjön.
Läs även: Christina Stielli: Vem ska fixa allt det där man önskar?
Vi måste få sörja
Nu var hon borta. Jag smög in och skrev några rader om henne, hur hon hade fått mig att känna den där midsommarhelgen och författaren till posten om kvinnans bortgång skrev att så var hon! Hos henne hade dörren alltid varit öppen och alla var välkomna och hon omfamnade allt och levde så ljust och livligt hela vägen fram till döden och hennes vänner skulle fortsätta med allt som hon lärt dem.
Att alltid ha dörren öppen och de skulle fortsätta tjoa högt när Sverige tävlade i någon sport, fortsätta steka riktiga köttbullar, göra morotskaka och linda julkransar och jag tänkte att wow. Tänk att få ha levt på ett sånt sätt så att det ekar långt in i framtiden, genom generationer! Och en gång kommer någon att säga när de om 36 år binder en julkrans: ”Så här gjorde Kajsa.”
Jag beklagade deras förlust. De närmaste vännernas förlust, de som hade hjärtesorg på riktigt, utanpå. En del beklagade sorgen men det tycker jag inte man ska göra. Beklaga förlusten, aldrig sorgen. Sorg är ingenting att beklaga. Vi måste få sörja, sorgen är ett mått på kärleken och sorgen är inte farlig, det är bara en känsla vi behöver för att komma vidare.
Christina Stielli
Christina Stielli
Ålder: 61 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Föreläsare, organisationsutvecklare, författare och krisexpert.
Månadens motto: Vad är det bästa som kan hända?
