”Hur känns det att veta att du snart kommer att dö?” frågade en journalist en kvinna som hade kronisk cancer. Jag tänkte att den frågan kan man ju ställa till alla i hela världen. Vi ska ju alla dö. Om du inte tycker om att läsa om sånt så kanske du ska sluta nu, men bara för att man pratar om död så gör ju inte det att man dör. Som att prata om sex … gör inte att man blir gravid.
Läs även: Stötta en närstående i sorg: 5 råd till dig som är rädd för att göra fel
Jag sa till pappa att han skulle fylla i Vita Arkivet och jag fick en ljudlig fnysning och en svepande handgest långt ut i luften av honom. Kanske till och med att han himlade med ögonen, min 88-åriga pappa. Så jag hotade lite med att han kanske utan en egen nedskriven önskan skulle hamna i en kista i en kyrka (hans mardröm) eller att en icke namngiven person han ogillar skarpt skulle komma in och bestämma musik. Jag kunde skönja ett visst tvivel i pappas ansikte. Kanske man skulle ge sig på det där arkivet.
Planera sin egen begravning
Själv har jag planlagt RUBBET. Jag tänker inte låta någon annan bestämma hur det ska ramas in, min bortgång och sista resa (var den nu tar mig). Jag skriver till och med min egen dödsruna! Helt inspirerad av en söt liten bok om skrivande: Yours Truly av James R Hagerty. En upplyftande bok om ett nedslående ämne. Författaren är dödsruneskrivare på heltid i Wall Street Journal. Jag blev inspirerad av hans berättelser och en dödsruna är ju en livshistoria, full av skratt och lite lycka och några lärdomar. Den handlar ju inte om någon död. Och att skriva den själv gör ju att jag får chansen att lämna efter mig det jag vill att mina nära ska minnas.
Läs även: Hanne skrev sig fri från sorg och stress: ”Jag blev min egen terapeut”
Såklart är slutet sorgligare än en början, det förstår jag också och kanske just därför ska vi uppmärksamma det lite extra? När någon ska gifta sig är det ofta pådrag med långa planeringar och ibland helt rigorösa inbjudningar och beskrivningar och fest. När man sedan ska skiljas är det ett papper som signeras och hejdå. Trots att slutet är minst lika viktigt som början. En gång bjöds jag på skilsmässoparty. Det var oerhört upplyftande och en vansinnigt rolig fest.
Slutet är också viktigt
Samma som när vi föds. Det finns otaliga album och folk skriver allt om hår och tår och händer och tänder och tider och matkvalitet per månad. Sedan dör vi och då är det inte lika många album om vem den här människan var, vad hen gjorde under sina år på jorden. Vila i frid och hejdå.
Läs även: Ida Kjos om livet efter Elin: ”Jag håller på att lära mig leva med ett hål i bröstet”
Förutom min dödsruna så har jag skrivit om hur jag vill ha min avskedsfest, allt från klädsel till musik och typ av mat och stämning. Och dom kommer att säga: Typiskt Christina, hon ville ha kontroll på allt. (Stämmer.)
En sak jag däremot inte kommer att göra, det är att döstäda. DET blir min okontrollerade överraskning till mina efterlevande. Och jag ska sitta på ett moln och le och kolla genom en reva i himlen.
Christina Stielli
Ålder: 61 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Föreläsare, organisationsutvecklare, författare och krisexpert.
Månadens motto: Gör en ny sak varje dag för då känns det som om tiden går långsammare.
