Kristina drabbades av bröstcancer:  ”Jag bestämde mig för att inte låtsas som att allt var normalt”

Förra gången Kristina Andersson och jag träffades var i november 2023. Anledningen till intervjun var Kristinas bok ”Hunger” som skulle komma ut någon månad senare. Där vi satt mitt emot varandra på förlaget och pratade hade jag ingen aning om att Kristina bara veckan innan hade fått ett bröstcancerbesked.

Det enda som var lite ovanligt för just den intervjun var att den hade bokats om två gånger. Första gången kontaktade Kristina själv mig dagen innan det planerade mötet och talade om att hon hade blivit förkyld. Andra gången hörde förlagets presskontakt av sig och meddelade att Kristina fortfarande var sjuk. När vi nu knappt två år senare ses på nytt får jag hela bakgrunden till ombokningarna förklarad för mig.

— Först gången jag bokade om var jag sjuk på riktigt. Du kanske minns att vi flyttade intervjun från en måndag till fredagen samma vecka, men på tisdagen fick jag reda på att jag hade cancer. Eftersom jag sedan skulle träffa läkaren på torsdagen kände jag att jag inte kunde sitta i en intervju dagen därpå. Där i början var jag lite i chock över beskedet.

Chocken handlade inte i första hand om att just hon hade fått bröstcancer, utan om att den kom redan nu när hon bara var 45 år. Som dotter till en bröstcancerdrabbad mamma var Kristina väl medveten om att det fanns en ökad risk för att hon själv skulle kunna drabbas av samma sjukdom.

Kristinas mamma var precis fyllda 60 när hennes tumör upptäcktes 2006.

— Tio år senare kom cancern tillbaka. Då var den spridd i kroppen, men mamma var ändå en väldigt pigg 70-plussare. Även om hon inte kunde bli frisk från cancern fick hon höra att hon inte nödvändigtvis behövde dö av den. Men liksom många andra som genomgår cancerbehandling drabbades hon av sepsis. Det var den som tog hennes liv 2018. Hon blev bara 72 år. Det var alldeles för tidig död, konstaterar Kristina.

Cancern syntes inte på mammografin

När Kristina själv började förnimma en diffus obehagskänsla i ena bröstet drog hon sig till minnes hur hennes mamma beskrivit att hennes tumör känts som en liten hård ärta. Så kändes det inte alls i Kristinas bröst.

— Jag upplevde det snarare som att det bara var någonting mer i bröstet än vad som skulle vara där. När jag våren 2023 blev kallad till mammografi fick jag standardfrågan om jag hade känt någonting annorlunda i något av brösten. När jag talade om att jag faktiskt hade gjort det började sköterskan ifrågasätta varför jag inte hade sökt för det. Det dåliga bemötandet gjorde mig uppstressad. Efter historien med mamma är det jobbigt för mig att gå på mammografi över huvud taget. Nu började jag för första gången på allvar tänka att det kanske fanns någonting i bröstet som jag hade missat.

Läs även: Karin Björkegren Jones om cancern: ”Inte en enda gång var det någon som frågade”

Efter två veckors vånda landade röntgenbeskedet i brevinkastet. Lättad läste Kristina utlåtandet: ”Inga tecken på bröstcancer hittades vid mammografiscreeningen.”

— Nu har jag fått säkerställt att det inte är cancer. Då behöver jag inte gå runt och oroa mig över det längre, övertygade jag mig själv. Men jag fortsatte att känna den konstiga känslan i bröstet som bara blev mer och mer tydlig. I dag vet jag att all bröstcancer inte syns på mammografi. Därför uppmanar jag alla kvinnor som trots ett screeningresultat utan anmärkningar känner något avvikande att söka igen för att få en ordentlig undersökning.

Knöl i bröstet

Så småningom inföll bröstcancermånaden oktober med sina uttryckliga uppmaningar till kvinnor att undersöka sina bröst.

— Vid samma tid skulle jag till min husläkare i ett helt annat ärende. På vägen dit funderade jag över om jag skulle be henne att känna på bröstet eller inte. Det kunde lika gärna ha blivit så att jag hade bestämt mig för att nej, jag struntar i det. Men som tur var gjorde jag inte det. När läkaren undersökte bröstet sa hon direkt: ”Det här är en tydlig knöl.” Oh shit! tänkte jag.

Nu gick allt snabbt. Kristina fick remiss till en ny mammografi, där knölen fortfarande inte kunde skymtas på röntgenbilderna. Den fem centimeter stora tumören syntes däremot på ultraljudet som hon också fick göra.

Efter en uppföljande biopsi var sjukvården redo att leverera sitt utlåtande. Ett par dagar innan läkarbesöket loggade Kristina in på 1177.se och läste läkarens journalanteckningar.

— Det borde jag inte ha gjort, för där stod det ”högersidig bröstcancer”. Panikslaget började jag fundera på hur långt framskriden cancern var. Tumören hade ju funnits där ett bra tag. Samtidigt som jag kan tycka att det inte borde ha varit möjligt att läsa diagnosen i journalen innan mitt läkarbesök fanns det vissa fördelar med att jag redan kände till den när jag träffade läkaren. Eftersom jag hade hunnit smälta den mest akuta chocken över att det var cancer kunde jag förbereda lämpliga frågor till honom och lyssna uppmärksamt på hans svar. Om jag inte hade läst journalen hade jag nog också lite naivt promenerat iväg till läkaren själv i tron att det inte var någonting. Nu kunde min syster komma upp från Skåne och vara med på läkarbesöket, vilket var jättebra, speciellt som hon liksom jag är medicinskt skolad.

Läs även: Pilates hjälpte dansaren Vicky tillbaka efter kraschen: ”Gång på gång”

Drabbades av cancer trots hälsosam livsstil

Läkaren ingöt stort hopp i systrarna om att Kristinas cancerresa skulle sluta på ett helt annat sätt än deras mammas.

—”Du ska igenom behandling, och sedan kommer du ut frisk på andra sidan”, sa han. Som den pragmatiska person jag är tog jag honom på orden. Jag är så enormt tacksam över att det där rationella sättet att se på saker kommer naturligt för mig. Vetskapen om att det finns oerhört mycket behandling att tillgå gjorde mig också trygg. Det är stor skillnad mot när min mamma blev sjuk första gången 2006. Hon fick exempelvis aldrig den antihormonella efterbehandling som jag får, trots att hon precis som jag hade en hormonell tumörtyp.

Det enda som gäckade Kristinas hjärna var ironin i att hon som kände sig fullkomligt kärnfrisk skulle behöva bryta ner sin kropp med behandlingar som gjorde henne utslagen för att på sikt bli cancerfri och frisk på riktigt.

Efter att hon offentliggjort sin diagnos på Instagram möttes hon av förvånade reaktioner på att hon, sitt hälsosamma leverne till trots, hade fått cancer.

— Det finns ju så många missuppfattningar kring det där. För det första betyder inte det faktum att jag har all kunskap om hur man bör leva ur ett hälsoperspektiv att jag är någon asket som gör allt rätt. För det andra är merparten av all cancer relaterad till slumpmässiga faktorer. Kosten är bara en liten del i det hela. Den största sannolikheten är att man har drabbats av cancer för att man helt enkelt har haft otur. Jag har aldrig tänkt tanken: Åh vad orättvist att jag som lever så nyttigt fick cancer.

Fick behålla bröstet

Kristina var även betjänt av såväl sina yrkeskunskaper som sin pragmatiska läggning när det kom till all cancerstatistik som florerar på nätet.

— Jag läste bara sådant som är vetenskaplig belagt. Och när det gäller statistik är det viktigt att tänka på att siffrorna är beräknade på gruppnivå. De säger ingenting om dig som individuell person, understryker hon.

Behandlingen inleddes med operation som skulle komma att följas upp med ytterligare två operationer.

— Det berodde på att man ville avlägsna cancern med marginal för att försäkra sig om att det bara fanns friska celler runt området där tumören hade suttit. Eftersom det först var cancerceller kvar åt ett håll var de tvungna att gå tillbaka och operera bort mer. Inför den tredje gången ringde jag upp kirurgen och sa: ”Om ni är det minsta osäkra, ta hela bröstet.”

Ett fullt så radikalt ingrepp tyckte sig dock kirurgen inte behöva göra. Kristina har fått behålla sitt högra bröst. Den förlorade biten ersattes med egen vävnad i samband med den första operationen.

— Det är fantastiskt! Som kvinna ogillar man ofta det där hudsladdret som hänger ovanför bh-bandet. Men i sådana här fall kan man använda sig av det. Kirurgerna tog en 16 centimeter stor hudbit som de vek in och återskapade den förlorade biten av bröstet med. Jag är sjukt imponerad av deras arbete. Förutom ärren som jag har kan man inte se någon skillnad mellan mina båda bröst.

Beredd på att tappa håret

Efter den andra operationen väntade cytostatikabehandling med flera olika sorters cytostatika som gavs i syfte att förebygga återfall.

— Den som inte själv har gått igenom en cytostatikabehandling kan nog inte föreställa sig hur det är. Det kunde inte jag heller. När jag under ett läkarbesök blev förvarnad om att det skulle bli tufft bad min syster som var med läkaren att konkretisera vad det är som är så tufft. Det kunde läkaren inte riktigt göra. Så här i efterhand förstår jag varför. Det är så många olika småsaker som påverkas. Plus att det finns en lång rad olika biverkningar. Eftersom alla inte får alla biverkningar är det individuellt vilka besvär man drabbas av.

Gemensamt för det stora flertalet bröstcancerpatienter som får cytostatika är att dock att de tappar håret. Så var även fallet för Kristina som hade sett sin långa slingade kalufs som lite av sitt signum.

Läs även: Johanna Bjurström: ”Hälsa är inte något man ’fixar’ under semestern”

— Redan i november när jag fick diagnosen började jag mentalt ställa in mig på att jag kanske skulle tappa håret. När det sedan blev beslutat att jag skulle genomgå cytostatikabehandling klippte jag håret i en kort frisyr. Därigenom blev det inte så dramatiskt när håret väl började falla. Det kändes på något sätt inte som att det var mitt hår som försvann.

Till en början var Kristina helt inne på att det ljusa hårsvallet skulle ersättas med en peruk.

— Men när håret väl var borta kändes det inte så farligt att vara utan det som jag hade trott, så jag beställde aldrig någon peruk. Faktum är att jag tycker det är jobbigare nu när håret är på utväxt. Det innebär ju att jag har olika frisyrer som jag inte själv har valt men ändå måste lära mig att identifiera mig med, säger hon och rufsar till det korta mörklockiga håret.

Tuffa biverkningar efter cytostatikabehandlingen

Att biverkningarna inte följer ett homogent mönster var något som Kristina bittert fick erfara efter sin första cytostatikabehandling.

— Jag hade läst och hört från andra att det vanliga var att illamåendet inföll någon gång mellan dag två och dag fyra efter behandlingen. I min profession som näringsfysiolog vet jag att man ska undvika att äta favoritmat om man riskerar att må illa, för att inte skapa en avsmak för rätten i fråga. Dag ett efter min cytostatikabehandling gjorde jag misstaget att äta lax som jag älskar. Eftersom jag förväntade mig att illamåendet skulle komma först några dagar senare trodde jag att det var lugnt. Men efter bara någon timme började jag må väldigt, väldigt illa. Efter det har jag fortfarande lite svårt för lax, men genom att jag snabbt insåg att jag måste vänja mig vid att äta lax igen har det blivit mycket bättre.

Smakförändringar och såriga slemhinnor i munnen var ytterligare två biverkningar som medförde att Kristina blev tvungen att göra övergripande kostförändringar under behandlingsperioden.

— Det är lätt att tänka att man ska fylla kroppen med en massa näringsrika livsmedel. Men när man väl står där handlar det om att lyckas få i sig något över huvud taget. Det viktiga är att kroppen får tillräckligt med energi. Stundtals var min kost ofantligt ensidig. Jag levde i princip på smultron- och jordgubbsyoghurt och riskakor med ost som jag ibland toppade med paprika. Det var det som funkade där och då.

Prioriterade träning under cancerbehandlingen

Den forskningsintresserade Kristina slukade studier som alla samstämmigt kom fram till slutsatsen att fysisk aktivitet är av godo när man genomgår cancerbehandling. Att hon sedan innan hade en inrutad träningsrutin hjälpte henne att ta sig i väg ut på promenader eller till gymmet också de dagar då kroppen stretade emot, även om hon var tvungen att sänka prestationskraven betänkligt.

— Någon dag var jag ute och gick en och en halv kilometer, och sedan sov jag resten av dagen. Vid ett annat tillfälle var jag helt slut när jag kom fram till gymmet, av den enkla orsaken att jag hade gått i väg dit för tidigt efter cytostatikabehandlingen. Då var det bara att vända på klacken och gå hem igen. På samma gång som jag var ödmjuk inför att det vissa dagar inte var rätt att träna var jag också lite hård mot mig själv. Jag hade bestämt mig för att jag skulle röra på mig de dagar jag kunde det och styrketräna de dagar det gick. Jag visste ju att jag var tvungen att passa på innan nästa behandling tog vid.

Nyckeln till att lyckas behålla en kontinuitet i den fysiska aktiviteten var för Kristinas del att hon såg den som en del av sin behandling. I en tid då hon fogligt var tvungen att underkasta sig allt som hände i kroppen var det skönt att ändå i någon mån själv kunna påverka sitt mående.

— Med tiden märkte jag att jag behövde träningen för att kunna upprätthålla någon form av energi. Om jag någon gång prioriterade bort den till förmån för socialt umgänge blev jag genast mycket tröttare.

Levde timme för timme

För Kristina har träningen varit lika betydelsefull för den psykiska hälsan som för den fysiska. Därför inföll en mental dipp när nervsmärtor i fötterna tvingade henne att hålla sig i stillhet.

— För mig som transporterar mig genom att gå och tillämpar promenader som en umgängesform var det svårt att hålla humöret uppe när jag inte kunde röra mig ordentligt. Ett tag gjorde varje steg jag tog ont. Räddningen var att jag hittade jättebra gelsockor som lindrade, i kombination med smärtstillande medicin. Nu har nervsmärtorna blivit så mycket bättre att jag till och med kan springa, berättar hon med tacksamhet i rösten.

Läs även: 8 anledningar att styrketräna – oavsett hur gammal du är

Att på bästa sätt ta sig igenom behandlingarna blev projektet som Kristina gav sig själv. Sitt ordinarie jobb som näringsfysiolog i det egna företaget var hon mer eller mindre helt sjukskriven ifrån medan behandlingarna pågick.

— En stor del av mina intäkter kommer från föreläsningsverksamhet, men när jag befann mig mitt i cytostatikabehandlingen kunde jag inte med säkerhet säga att jag var förmögen att stå på en scen ett visst datum. Nu när jag tänker tillbaka inser jag att jag kortade ner perspektivet till att leva livet timme för timme och fråga mig själv: Vad behöver jag just nu? Jag bestämde mig för att jag inte skulle hålla på och låtsas som att allt var normalt utan i stället vara helt i nuet. Så här i efterhand kan jag konstatera att det var rätt beslut för mig.

Inga nya livsinsikter

I mars i år var Kristina färdig med de tyngre behandlingarna; kirurgi, cytostatika, strålning och antikroppsbehandling. I nära tio år framåt kommer hon däremot att behöva stå på antihormonell behandling som ges i tablettform, de första fem åren i kombination med injektioner.

— Den behandlingen är som en klimakteriekäftsmäll. Jag känner mig stel som en hundraåring i kroppen och har jättemycket vallningar. Bortsett från det skulle jag vilja säga att jag är nästintill fullt återhämtad. Men fortfarande kan jag bli hjärntrött. Jag klarar inte av höga ljud. I våras när jag var i Palma och kom in på en skränig restaurang kunde jag inte förstå vad som stod på menyn. Rätt som det var började jag gråta, inte för att jag var ledsen utan för att min hjärna bara stängde av. När jag lämnade restaurangen släppte det.

Nu väntar årliga röntgenkontroller i åtskilliga år framöver.

— Det känns supertryggt. Jag skulle gärna göra det en gång i halvåret om jag fick. Vissa människor i min närhet är rädda för att gå på kontroller eftersom det då riskerar att få veta att de är sjuka. Jag känner precis tvärtom. Om man har cancer är det väl jättebra att man får reda på det så att man kan komma i behandling i tid. Men självklart hoppas jag att min cancer aldrig återvänder.

Många canceröverlevare talar vitt och brett om hur sjukdomstiden har transformerat dem till andra människor. Kristina däremot tycker sig vara samma Kristina nu som innan.

— Den där insikten om att allt kan hända hade jag redan fått i och med min mammas död. Vissa som gått igenom cancer blir bättre på att ta vara på livet, men det gäller inte mig tyvärr. En kompis till mig jobbar mycket med hashtaggen #LevFörFan. Jag är lite besviken över att jag inte fick lite mer av den känslan efter den här resan, det skulle den gott ha kunnat ge mig. Men jag lever på ungefär som vanligt. Möjligen har mitt pragmatiska tänkande förstärkts. Påverka det du kan, häng inte upp dig på det du inte kan påverka och ta inte ut negativa saker i förväg, är min devis.

Uppmanar kvinnor att kolla sina bröst

Samtidigt som Kristina den 30 november 2023 offentliggjorde sin bröstcancerdiagnos på instagram uppmanade hon i versaler sina kvinnliga följare att kolla sina bröst. Det är hon kolossalt glad över i dag.

— Ja, för sedan dess har jag fått en massa meddelanden från folk som skrivit och tackat mig med orden: ”När jag läste ditt inlägg gick jag och kollade upp mina bröst. Då visade det sig att jag också hade bröstcancer.” Att påminna kvinnor om att undersöka sina bröst och gå på alla kontroller är den absolut viktigaste insatsen för upptäckt av bröstcancer. Därför älskar jag bröstcancermånaden oktober. Utan den hade kanske inte min egen tumör upptäckts förrän det var för sent.

Läs även: Aqua yoga: Sex avslappnande positioner att testa