För en tid sedan fick jag plötsligt en näthinneavlossning (googla och gör allt för att undvika det). Det innebar bland annat att jag gick med en lapp över höger öga under läkning efter operationen. Det ser lite märkligt ut. Det var ju inte så att människor jag mötte inte såg min lapp. Men ingen frågade. En gång gick jag igenom ett hundratal som skulle lyssna på min föreläsning, de drack konferenskaffe och småpratade och alla tittade på mig när jag kom med ett öga. Men ingen frågade. Det var så konstigt. Samtidigt stod ju alla och undrade. Men ingen frågade.
Läs även: Så mår 13-åriga Laika – uppväxt med 100 procent skärmtid
Ingen säger hej
Jag går på ett gym utan personal i närheten av där jag bor. Vi är flera som kommer och går men ingen säger hej. Alla öppnar dörren med sitt kort och med blicken i golvet passerar man andra. Utan att se eller ännu mindre nicka och säga … godmorgon? Varför går du bara och tittar ner i marken, varför är du inte intresserad av att se på mig och säga hej, kanske le? När broschyren om hur vi ska förbereda oss för krig kom i brevlådan sa man att det viktigaste var att ha en god relation med sina grannar. Jag blir ju livrädd om det här är mina grannar och det blir krig.
Läs även: Kramar kan få oss att må bättre – det här händer i kroppen
Jag tror inte att jag har träffat en enda människa som har varit i ett land runt Medelhavet och som kommer hem och säger: ”Fy så otrevligt, alla hälsar och nickar och säger godmorgon!” Tvärtom. Alla som har fått uppleva det kommer hem och säger att det är så himla trevligt, så vänliga alla är!
Jag tjatar om Italien och den alldeles ljuvliga känslan jag har där när alla hälsar på alla. Hej, godmorgon, godkväll, hejdå, vi ses. Eller en nick men framför allt att man SER varandra och när jag kom med en lapp för ögat? ”Ma dai, cosa hai fatto?” Både personalen på cafét, mannen med hunden på strandpromenaden, kassörskan i livsmedelsbutiken.
Var förändringen du vill se
Är det ett storstadsfenomen? Jag bor i Stockholm och där är det allra mesta rätt kallt. Var och en för sig, det är få som bryr sig om någon annan. Som mannen i hissen på T-centralen när jag med ett öga skulle kliva in: ”Du får inte plats.” Hur har ni det som inte bor i Stockholm? Jag upplever att det är mjukare i Mariefred, i Gullspång, Båstad, Krokom och Torsby. Stämmer det?
Läs även: Sophie övervann rädslan för att rodna: ”Då jag bjöd in rodnaden i mitt liv slutade den dyka upp”
Jag bestämde mig en gång för att ta med mig Italien hem. Jag beter mig här som jag gör där så jag kollar på folk, säger hej och godmorgon i affären, hälsar på de som kommer in på gymmet och säger hejdå när jag går. Nu har det gått ca tre år sedan dess. Man ska vara den förändring man vill se. Idag på mitt gym? Vi stammisar … alla hälsar numera. Några har till och med börjat småprata. Och allt blir lite trevligare.
Christina Stielli
Ålder: 61 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Föreläsare, organisationsutvecklare, författare och krisexpert.
Månadens motto: Säg hej till någon du inte känner.
