Andlösa vyer på vandring

DET VAR SKORNA som avgjorde saken. När Birgitta Antoni, 63 år, såg vandringskängorna i ett skyltfönster i österrikiska Zell am See våren 1992 bestämde hon sig för att börja vandra. Även om hon just då var där för att åka skidor.

Sagt och gjort, sommaren samma år, nu skulle skorna invigas! Birgitta åkte tillbaka för att vandra med sin svägerska Birgitta Antoni (ja, de har samma namn!).

– Österrike är ett tacksamt land att vandra i, lederna är tydligt utmärkta, servicen är bra och maten är god. Allt är så lätt där.

Vandringsintresset spred sig som ringar på vattnet i Birgittas omgivning och med tiden blev det ett helt gäng som samlades för att traska tillsammans. I år har de vandrat i 20 år!

– Det är folk jag träffat via jobbet och via familjen som ingår i gänget. Vi brukar vandra första veckan i juli varje år, men först ses vi i mars för att planera. Alla får komma med idéer om var vi ska gå, sedan bokar jag hyrbil och boende. Men först efter att jag kollat vandringskartor över det påtänkta stället, ser det okej ut så kör vi! Flygbiljetterna bokar alla var och en för sig, berättar Birgitta Antoni som till vardags arbetar som konsult.

I SVERIGE HAR gänget aldrig vandrat. De väljer ställen, där klimatet ger möjlighet att gå så tunnklädd som möjligt, där inga stövlar behövs och där myggen inte trivs.

– Det är härligt med en aktiv semester, jag vill inte bara sitta still! Med vandringar får man allt, härliga naturupplevelser, lagom motion och trevligt umgänge. Dessutom passar det mig för jag gillar växter och djur, säger Barbro Flermoen, 58 år och it-konsult, som har vandrat med gänget i sex år.

– En enda dag har vi ställt in vandringen och det var en gång på Madeira när himlen öppnade sig och det bara vällde ner vatten. Vi började vandra, men kände snart att ”nej, det här var inte roligt”, berättar Birgitta Antoni.

Annars är det inte mycket som stoppar gruppen. Vattendrag i bergen klarar de oftast att passera tack vare sina vandringsstavar.

– De är ett måste, med dem har man koll på underlaget, går man över vattendrag känner man ju hur djupt det är och hur botten är. Dessutom är de bra för att hålla balansen.

OFTAST ÄR DET sex–åtta personer mellan 56 och 66 år som vandrar. Med åren har de lärt känna varandra. Inga allvarliga olyckor har skett och alla har samma inställning; lätt packning, vandring på dagarna med start vid nio, på kvällen ”after walk” med en whisky, god mat och vin. Efter det somnar alla vid tio.

Gänget har bland annat vandrat på Madeira, i Andorra, i spanska Sierra Nevada och i italienska Dolomiterna, men tycker att Pyrenéerna är oslagbart.

– Jag älskar Pyrenéerna, helst från den spanska sidan. Där är det vackrast, även om den franska sidan har godast mat, säger Birgitta.

GÄNGET GÅR I LINNEN och shorts och har lunchmackor i packningen. Eftersom de vandrar redan första veckan i juli händer det att de stöter på snö och har därför vantar och mössa i packningen.

– Vi tar det lugnt första dagen, sedan går vi längre. Vi vill vandra högt, njuta av fantastisk utsikt och vi vill gå i ett pratvänligt tempo.

TEXT: ANNA-MARIA E ALSAND
FOTO: BIRGITTA ANTONI