Paddla inåt på kajakläger

Jag tar ett djupt andetag och vräker mig ner på höger sida, välter kajaken, bryter vattenytan och möts av saltvatten. Det är kallt, men det känns knappt. Jag är för fokuserad på att få loss kjolen runt sittbrunnen och komma ur kajaken. Under bråkdelen av en sekund fladdrar paniken där jag hänger upp och ner en halvmeter under ytan. Men lika snabbt är jag loss och möts av jubel från min nya kompis Pia, när jag frustande tittar upp igen.
Fast jag är ingalunda räddad än. Nu ska jag tömma kajaken på vatten, och ta mig upp i den igen. Med hjälp från Pia i sin kajak, lyckas jag faktiskt. Det är varken snyggt eller smidigt, men upp ur vattnet och ner i kajaken kommer jag efter lite trixande.

Kamraträddning

Dessa vattenövningar utspelar sig på ett kajak-kollo för vuxna på den lilla ön Lyr, mellan Tjörn och Orust på västkusten. Ledarskapskonsulten och ayurvedacoachen Eva Forsberg Schinkler och Thord Lyrstrand, speditör, har samlat ett gäng på 16 personer för att paddla, yoga, prata och växa.
Veckan innan har varit regnig och grå. Så när vi direkt efter ankomsten får som första uppgift att öva kamraträddning är det inte precis någon som gör vågen. Men efter en prickig korv-macka i Thords 50-talskök, gör vi som vi blir tillsagda.
Och vi återvänder med den lyckliga tillfredställelsen av att bokstavligen ha kastats ut ur vår komfortzon.
Tillbaka på Tunnebacken utbryter en enda stor röra, när vi ska hänga blöta kläder, duscha, hitta sovplats, ladda mobiltelefoner och laga middag. Thords lilla släkthus rymmer hela 16 olika sängplatser — bäddsoffor, råvindar och uthus inräknade.
Många av oss har aldrig träffats tidigare, men vi har av säkerhetsskäl tilldelats var sin kompis att hålla reda på och värna lite extra om ute på havet. Efter att ha blivit hjälpt upp ur plurret känner jag redan stor värme för min kompis Pia, och nästa övning bidrar till att jag lär känna några till. Uppdelade i två grupper får nu var och en berätta om vad som pågår inombords, vad mötet med nya människor och kamraträddningen väckt, men också lite om var man befinner sig i livet.

Sharing är en samtalsteknik, där deltagarna förbinder sig att under bestämd tid lyssna helhjärtat till vad var och en säger utan att avbryta eller kommentera. Vi är sex personer i vår grupp, och under den avsatta timmen får varje person tio minuter att prata på.
— Jag gillar sharing, säger psykoterapeuten Kristina. Man kommer bortom det vanliga konverserandet. I kollosammanhang kan det annars vara lite för glatt och käckt. Sharingen ger en djupare kontakt utifrån icke-prestation som känns äkta.
Morgonen därpå är det trivsamt trångt i köket, fyra grabbar har volonterat på frukostgörat och lagat gröt, kokat ägg och skivat upp bröd medan några av de morgonpigga yogat med Eva ute i ladan. Det bärs kajaker, letas kjolar, plåstras ömma tumgrepp, och vi tar oss ner i kajakerna mer eller mindre graciöst.
Eva tar täten och drar på rejält, medan Thor hovrar likt en ankmamma längst bak för att se att alla hänger med. Jag sätter paddeln i vattnet, rättar vinglande till roderpedalen och skjuter fram genom vattnet. Där på linjen mellan blått vått och blått torrt hittar jag tillbaka till det välmående jag lätt springer ifrån i vardagen. Jag
glömmer för ofta hur fantastiskt det är med frisk luft, lite krävande fysisk aktivitet och en tanke som får tid att sväva fritt.

Ett opretentiöst möte i naturen

När vi vänder upp emot Lyröns västra udde friskar vinden i och det börjar gå lite sjö. Trots goda föresatser att hålla ihop gänget, så kommer vi ifrån varandra. De som är lite mer erfarna klarar sjön bättre medan en del av gruppen väljer att vända tillbaka hemåt. När vi som är kvar rundar udden vid Mannevikssundet är jag glad att jag paddlat åtminstone någon tur varje sommar de senaste fem åren. Här öppnar sig havet framför oss, och det går rejäla vågor.

Helt plötsligt välter Ann med sin kajak. Märkligt odramatiskt glider hon ur kajaken ner i vattnet, utan att någon av oss hinner bli rädd. Vi skojar i stället om att hon och hennes kompis Erik bara vill visa sig på styva linan. Men vi känner oss oändligt tacksamma för att vi tvingades öva kvällen innan.
Nästa dag belönas våra tidigare strapatser med idel sol och spegelblankt vatten. Vi tar det motsatta varvet runt ön. Thord, vars släkt bott på Lyr i många generationer, berättar hur musselodlingarna fungerar och om gubben på Kälkerön, som bott ensam hela sitt liv, utan vare sig rinnande vatten eller elektricitet.
Det blir många fikapauser. På dagens andra stopp går vi iland på Kälkerön, går upp till huset som efter gubbens gröngräset och solar. När vi åter får lust att röra på oss kommer vi inte längre än till de solvarma klipporna för en stunds bad.
— Det funkade! konstaterar Eva i efterhand. Vi ville skapa ett opretentiöst möte med människor som gillar att göra saker tillsammans i naturen.
Det är första gången som hon och Thord arrangerar kajakkollot och de hade visionen av ett ramverk där resten är upp till de människor som kommer.
— Det blev årets höjdpunkt för mig personligen. Alla tog varandra precis som de var, och bidrog med det de själva hade att ge, säger Thord.
Daniel, som jobbar med styrkebaserat ledarskap, tog med sina samtalskort till middagen en kväll och lät oss hålla hyllningstal till oss själva om tio år. Erik, som är trubadur, tog med gitarren och fick oss att sjunga för full hals. Anna masserade ömma och nyupptäckta paddlingsmuskler. Monika, som är kock, styrde upp middagarna till kulinariska sensationer. Och Harleen fullständigt drabbade oss när hon reciterade en lång gripande dikt när vi låg och slappade på Kälkerön.
— När vi är vuxna slutar vi fråga ”Ska vi leka?”, säger Daniel. Även om paddlingen var guidad fanns det möjlighet till lek och spontana infall. Och möjligheten att mer eller mindre frivilligt bada med kläderna på.

TEXT: Sara Hammarkrantz

FOTO: Sven Algholm