Text: Eline Holm
Foto: Ida Schmidt
— Min syster skrev att hennes 17-årige son hade blivit inlagd på sjukhus. Det var sommaren 2020, och jag skrev min masteruppsats i klinisk omvårdnad. Min systerson hade en cancertumör i hjärnan som var superaggressiv, och från det att han fick diagnosen tills han dog tog det en och en halv månad. Han hade haft cancer en gång tidigare, hade autism och hade haft många utmaningar i sitt liv och vi visste att vi hade honom på lånad tid. Ändå kom det som en enorm chock.
— Jag är yngst av åtta syskon. Tre bor utomlands, så vi har en grupp på Messenger. Jag och min syster har en bra relation, men den är inte sådan att vi berättar allt för varandra över en kopp kaffe. Vi kommunicerar kring våra föräldrar och utbyter recept och praktiska saker, men vi har inte den där dagliga kontakten.
LÄS ÄVEN: Maries vänner förlorade sitt barn: ”Viktigt att visa dem att inget är tabu”
Svårt att stötta när man själv har det tufft
— Tiden kring min systersons död var svår. Det var corona, mina barn var hemma hela tiden, medan jag skrev mitt examensarbete, och jag var inte på en bra plats i mitt förhållande. Jag hade svårt att hitta orken att finnas där på det sätt som min syster behövde. Hon skrev direkt i tråden: Jag vill ha min familj omkring mig. Och självklart var jag där veckan han dog och då han begravdes. Men efteråt drog jag mig undan lite. Jag var ledsen över förlusten; att mitt förhållande inte var bra. Det var väldigt svårt att finnas där för en annan person när jag själv var på en dålig plats i livet. Jag skrev till min syster att jag älskade henne och tänkte på henne. Men jag besökte henne inte tillräckligt ofta. Jag orkade inte se min brorsons tomma rum och att hon var så ledsen och grät hela tiden.
— Jag hade dåligt samvete och fick tankar som ”Du är en hemsk syster, kan du inte sätta dig själv åt sidan?” Mina egna problem tog så mycket energi. Jag hade tusen tankar, som ständigt vandrade i riktning mot det jag själv gick igenom. Min man och jag bestämde oss för att separera och det var en enorm sorg att vi misslyckats med vår familj. Samtidigt skulle vi sälja huset, berätta för barnen och familjen, hitta nya platser att bo på. Det är inte samma sak som att förlora ett barn, men det var ändå en kris och orken att vara närvarande i en annan människas sorg fanns inte.
”Jag kunde inte sätta mitt eget liv på paus”
— Jag har skrivit till min syster att jag känner att jag har svikit henne och är ledsen över att jag var så pressad, precis när hon behövde mig. Hon har inte uttryckt sin besvikelse, men innerst inne tror jag att hon mådde dåligt av det.
— Det är svårt att vara anhörig till en människa i sorg. Vi kommer från Iran och kulturellt förväntas det att de närmaste omger den sörjande. Men jag kunde inte sätta mitt eget liv på paus, och mina problem, mina barn och mitt heltidsjobb fanns kvar, trots att min syster var i kris. Hon var bra på att säga att hon ville ha sin familj omkring sig, ändå hade jag svårt att förstå när och hur mycket. Även om vi är systrar kan jag inte bara gå in i en roll som kanske förväntas av mig — vi har inte delat våra innersta känslor förut, så det är inte alldeles självklart att vi gör det nu heller.
— På min brorsons födelsedag samlades vi vid hans grav. Jag kan känna att min systers sorg har funnit sin plats nu. Jag har själv kommit ut på andra sidan efter min skilsmässa, jag fick ett nytt jobb och en ny plats att bo på. Ett nytt lugn har infunnit sig, och jag hoppas att vi kan hitta varandra i det.
LÄS ÄVEN: 5 tips för ökad livslust: Ta dig vidare när livet känns tungt