Christina Stielli om generositet: ”Att göra något för någon annan vänder på allt”

Text: Christina Stielli
Foto: Thomas Carlgren

Jag var så arg. Riktigt heligt förbannad. En person hade använt sig av hela registret härskarteknik emot en ung kollega som är klok, empatisk, noggrann och oerhört skicklig. Personen (som vi arbetar med regelbundet) som hade pratat med denna kollega hade varit dryg och förbluffande oprofessionell när hen ville ha något som vi inte kunde leverera. Min kollega var inte särskilt påverkad, mest besviken över att hon hade känt sig trängd att fatta ett beslut utan att hinna kolla alla detaljer.

LÄS ÄVEN: ”Jag drog ett streck över mamma och slutade hoppas”

Blir rasande när folk är otrevliga

När folk är otrevliga mot varandra blir jag trött. Nej, jag ruttnar. Och det brinner i håret. Jag ringde upp vederbörande och berättade för hen om min besvikelse (och vilken otroligt omogen person hen var som ändå var vuxen och som betett sig så mot en som är yngre och mindre erfaren). När vi avslutade samtalet bad hen om ursäkt och jag sa att den ursäkten fick hen maila till min kollega. När jag tryckte bort var jag fortfarande upprörd. Full puls, hög adrenalinnivå. Sur. Arg. Ledsen och besviken.

Så ringer mobilen, jag andas och tänker f-ö-r-s-ä-l-j-a-r-e. Men det är en kille som heter Peter som ringer från en myndighet under stor press: ”Vi behöver dina tjänster, jobbet är utmanande och jag vill ge min lilla arbetsgrupp lite inspiration, vad kostar det?”

LÄS ÄVEN: ”Hemligheten är att jag läste självhjälpsböcker”

Generositet är en självklarhet

Det är ju inte så okänt att det är bra och härligt att vara snäll mot andra och att man mår bra av det, men vad det pratas lite för lite om är de studier som visar på vad generositet gör med oss. Det var först sent i vuxen ålder som jag verkligen förstod effekterna och numera är det en livsstil. En självklarhet och strategiska val.
”Ni ska inte betala en spänn”, sa jag till Peter, ”jag kommer gratis.”

Två flugor på smällen… Jag har glömt bort hen som gjorde mig så arg, mitt blodtryck går ner omedelbart. Jag vet att det lindrar smärta i kroppen, det gör mig glad, drar ner på adrenalin och kortisol, man blir lite härligare att möta och tack vare allt det där, tror de lärde att en generös livsstil förlänger livet och skjuter upp demensen. Och Peter? Han blev lite mållös, ringde dagen efter: ”Alltså folk är ju tårögda här och jag är som en barnunge som springer runt och är glad och sprallig!”

LÄS ÄVEN: ”Vem ska fixa allt det där man önskar?”

Hur tar man sig ur ilskan?

Man kan betala för en kaffe när någon glömt sin plånbok, köpa glass till postpersonalen, adoptera en elefantunge i Kenya eller hjälpa en unge med läxan.

Om man har ont i huvudet tar man kanske en Panodil eftersom man inte vill ha värk. Men om man är arg och sur, om man ältar en massa skit och är nedstämd? Vad gör man då? Låter det bara vara? Jag tillåter mig att få vara arg och sur men jag vet hur jag tar mig därifrån. Att göra något för någon annan vänder på allt.

LÄS ÄVEN: ”Skyll inte på Instagram när du blir deppig”