Myriam Halden Bjerklis hjärna lagrar inte information om ansiktena på de människor hon möter. Hon känner sällan igen dem, inte ens dem som hon träffar ofta.
— Jag ser ju ansikten på samma sätt som andra, men så fort jag blundar eller inte ser dem längre glömmer jag detaljerna. Jag kan inte visualisera dem och jag kan inte ”lagra dem” till nästa gång jag ser dem. Det leder till en massa konstiga situationer, en del sorgliga och en del roliga. I alla fall roliga för alla utom mig, säger hon.
Som för många andra ansiktsblinda tog det lång tid innan Myriam insåg att något var fel.
— De flesta läkare vet lite eller ingenting om ansiktsblindhet, så det var inte förrän jag var i 30-årsåldern som jag insåg att det var något annorlunda med mig, säger Myriam och fortsätter:
Läs även: Linda lider av klaustrofobi – så klarade hon en MR-undersökning
— Jag trodde länge att alla andra också kände igen människor lika dåligt som jag, och när jag insåg att så inte var fallet tänkte jag att det kanske berodde på att jag hade flyttat mycket och haft jobb där jag interagerade med många olika människor.
Men det var inte att flytta som gjorde att Miryam aldrig kände igen människor genom att se deras ansikte.
Svårt att vara ansiktsblind
Att inte kunna känna igen ansikten kunde vara svårt när Myriam växte upp.
— Jag fick höra det redan i skolan, att jag var arrogant eftersom jag hade gått förbi klasskamrater utan att säga hej, men jag tog inte riktigt åt mig. Jag visste ju trots allt att jag inte var arrogant, jag hade bara inte sett dem.
Men det kan vara olyckligt när människor tror att hon ignorerar dem avsiktligt.
— Eftersom jag jobbar som deckarförfattare och ofta skriver om lite sårande och smärtsamma ämnen, händer det att människor jag träffar delar ganska personliga och starka berättelser med mig. Och då känns det förstås sårande när de nästa dag upplever att jag helt ignorerar dem, säger Myriam.
Läs även: Tvångstankarna tog över Hannes liv: ”Jag var fångad i ett rituellt helvete”
Som författare träffar hon hela tiden nya människor och läsarna kan ofta känna att de känner henne lite eftersom de har sett bilder på henne i tidningar och på sociala medier.
— Tyvärr har jag liten chans att känna igen dem, även efter att ha träffat dem många gånger i verkliga livet. Och när jag signerar böcker i köpcentrum där människor går fram och tillbaka flera gånger, verkar det säkert märkligt då jag vänder mig till dem varje gång de går förbi mitt bord.
Myriam känner inte igen sina bekanta
Självklart skulle Myriam önska att hon kunde känna igen människor.
— Men det faktum att jag hälsar på samma person flera gånger på samma fest eller möte, eller inte ens känner igen goda vänner när de kommer till bokevenemang och vill ha en signerad bok, är ju mest irriterande för mig. Just för att undvika att såra människor är jag så öppen som möjligt med det faktum att jag inte känner igen ansikten. Förr i tiden fanns det tillfällen då jag försökte låtsas att jag kände igen människor, men det har jag gett upp nu. Det är mycket mer pinsamt att säga att man inte har någon aning om vem någon är efter att ha pratat med dem i en halvtimme än att be om ursäkt och säga som det är på en gång.
Ändå upplever Myriam att människor har svårt att förstå hur det är.
— De flesta har ju glömt ett ansikte och träffat någon som de inte kände igen någon gång. Det är så jag känner nästan dagligen och eftersom mingel har blivit en allt viktigare del av både privat och på jobbet är det ganska utmanande.
Läs även: Sanna led av ryggvärk i 20 år: ”Jag ersatte smärtstillande med qigong”
Detta kan innebära att hon ofta går undan lite om hon är ute och träffar människor.
— Om jag är på ett möte med en grupp människor och gruppen flyttar runt lite grann när jag går på toaletten är jag ofta helt förvirrad över vilken grupp jag faktiskt ”tillhörde” när jag kommer tillbaka. Det är en ganska obehaglig känsla att gå in i ett rum där jag vet att jag har många bekanta, men inte kan känna igen någon av dem, säger Myriam och fortsätter:
— Och naturligtvis tycker de att det är konstigt att jag inte hälsar på dem. Eller hälsar på dem för tredje gången.
Tekniker för att hantera ansiktsblindhet
Efter många år med detta har Myriam lärt sig några tekniker för att hantera det.
— Jag är ganska bra på röster, så om folk pratar med mig händer det att de ”faller på plats”. Jag försöker också att komma ihåg saker som hårfärg, örhängen, glasögon och kläder, men det är ju saker som kan vara förändrade nästa gång jag jag ser dem.
Att inte kunna känna igen människor utanför det vanliga sammanhanget är ett vanligt problem för personer med ansiktsblindhet.
Läs även: Professor Olof Rydén: Därför får hundar oss att må så bra
— Familj, nära vänner och personer som jag träffar ofta, eller människor som befinner sig där de borde vara — som till exempel kassörskan i mataffären — är jag också mer benägen att komma ihåg. Men om kassörskan plötsligt dyker upp i klädbutiken bredvid, då har jag inte en chans, säger Myriam.
Det här problemet uppstår också med människor hon känner väl.
— Jag har också några nära vänner som jag faktiskt tror att jag känner igen, men har dessvärre ändå upplevt att jag träffat dem i oväntade miljöer utan att känna igen dem. Det är jobbigt, både för dem och för mig. Jag vill ju känna igen dem jag tycker om.
En del känner inte igen sig själva
Myriam väljer ändå att se positivt på det faktum att hon inte är av dem som drabbats hårdast av diagnosen.
— En del personer med ansiktsblindhet känner inte ens igen sig själva. Om de till exempel går förbi ett skyltfönster och ser sin egen spegelbild kan de tro att det är någon annan. Så illa är det inte för mig, men när jag började färga mitt hår blont tog det ganska lång tid innan jag kände igen ”den nya” jag på bilder.
Hon upplevde samma sak när hennes söner var små och spelade fotboll.
Läs även: Camilla lider av extrem ljudkänslighet: ”Jag vet att det går att bli frisk”
— På lite avstånd såg jag bara ett gäng småbarn med kortklippt hår och likadana fotbollskläder. Lyckligtvis har de inte ärvt svagheten, så de kände i alla fall igen mig.
Detta är ansiktsblindhet
Så många som två procent av världens befolkning är drabbad av ansiktsblindhet, det vill säga 1 av 50 personer. Den norska professorn Randi Starrfelt är neuropsykolog vid vid Psykologiska institutionen i Köpenhamn. Hon har forskat om tillståndet i flera år.
— Ansiktsblindhet, eller prosopagnosi, är en störning som gör att människor har stora svårigheter att minnas andra människors ansikten och känna igen dem, säger hon.
Problemet gäller bara att igenkänning av ansiktet via synen, så många kan känna igen röster, rörelser eller sätt att gå.
— Andra visuella kännetecken som frisyr, glasögon, ärr eller födelsemärken kan också hjälpa till med igenkänning. Detta är dock en kortlivad hjälp, eftersom det blir svårt när människor byter glasögon eller frisyr, eller om man träffar människor på platser där du inte förväntar dig att att träffa dem. Många berättar att de har gått förbi sina föräldrar på gatan för att de de inte förväntade sig att se dem där, eller att de inte kunnat känna igen sin pojk- eller flickvän för att de hade klippt håret.
Läs även: Då blir snarkningarna en hälsofara
Forskarna känner inte till orsaken till ansiktsblindhet, som tillhör samma kategori som dyslexi och dyskalkyli.
— Det viktigaste är att vara öppen med de närmaste och förklara att du inte tror att du är bättre än andra när du till exempel inte hälsar på människor. Allt som behövs är att den andra personen säger hej först och påminner om vem den är.
Professor Starrfelt anser att det är viktigt att fler människor känner till ansiktsblindhet, eftersom det kan göra det mycket lättare för dem som är drabbade.
— Det här drabbar även barn. Det kan kanske förklara varför vissa barn undviker social kontakt eller föredrar att vara i små grupper. Det vill säga att det finns ett barn i varannan klass i grundskolan som har svårt att känna igen sina klasskamrater.
