Doktor Mouna: ”I någon mån har jag kanske uppnått min dröm”

Text: Anna von Koch
Foto: Peter Knutson

Mouna Esmaeilzadeh, 41, har inte bara forskat på människohjärnan och disputerat inom neurovetenskap vid Karolinska Institutet. Hon har också ett högst personligt intresse av att förstå mänsklig ondska.

— Min pappa blev torterad i fängelset i Iran under flera år. Han har aldrig velat prata om det, men jag har alltid pressat honom för att försöka förstå. ”Hur tror du det funkar hos den som torterar?” Han brukar alltid svara: ”Det är inte så att fångvaktarna får vara med och dra ut någons naglar första dagen, utan det börjar med att man får vara med och ge någon en örfil. Det är en stegvis avhumanisering”, säger hon.

Så det krävs kanske inte en renodlad psykopat för att utföra onda gärningar, utan vi människor påverkas av varand­ra och kan i vissa situationer frångå våra värderingar och göra sådant vi aldrig kunnat föreställa oss.

När nazisten Adolf Eichmann ställdes inför rätta i Israel 1961 påstod han att han bara lydde order. Argumentationen kändes igen från Nürnbergrättegångarna direkt efter andra världskriget. Det här väckte socialpsykologen Stanley Milgrams intresse.

Hur kunde människor, som vi ansåg vara friska och socialt välanpassade, tortera, förgripa sig på och till och med mörda andra människor? Han ville veta om det var onda människor som utförde handlingarna eller om vi alla hade kapacitet till att skada andra människor om vi befann oss i en viss situation.

I korthet gick experimentet ut på att försökspersonen fick veta att han skulle testa effekten av straff på inlärning. När offret, som var en skådespelare i maskopi med forskarlaget, svarade fel skulle denne bestraffas med en elchock, som gradvis ökades i styrka vid fler felaktiga svar. Allteftersom spänningen i stötarna ökade klagade offret på andra sidan väggen alltmer högljutt, bankade i väggen med mera, för att sedan tystna och inte ge ifrån sig några fler svar eller klagomål.

Eftersom detta experiment var fejkat gavs det aldrig några elstötar, men försökspersonen upplevde det ändå som om han utdelade många och till slut väldigt höga sådana. Man började på 15 volt och kunde gå upp till 450 volt. Det som förvånade forskarna var att samtliga 40 män som deltog delade ut stötar så starka som 300 volt, och 26 personer gick faktiskt så långt som till 450 volt. Att få en stöt på 450 volt skulle lätt kunna döda en människa.

Om man hårdrar resultatet av experimentet visar det alltså att majoriteten av människor skulle döda en annan människa bara för att en man i vit rock ber dem att göra det.

I Stanford prison experiment från 1971 studerade psykologiprofessorn Philip Zimbardo även hur människan agerar i fångenskap och hur sociala roller påverkar hens beteende. Studenter blev slumpmässigt utsedda till antingen fångar eller fångvaktare i ett tillfälligt fängelse i universitetets källare.

Det visade sig att deltagarna snabbt anpassade sig till sina givna roller som fånge eller fångvaktare. En tredjedel av fångvaktarna bedömdes ha genuint sadistiska tendenser och många av fångarna kom att finna sig i att bli förnedrade.

Under experimentets andra dag revolterade dock fångarna. Experimentet gick snabbt överstyr och fick avbrytas på den sjätte dagen, vilket var tidigare än planerat.

— Forskarna kunde se att helt välanpassade normala människor förvandlades till sadistiska torterare på kort tid, säger Mouna.

50 till 60 år efter dessa experiment kom ny forskning om vad som egentligen händer i hjärnan när människor utför grymma handlingar. Det var den prestigefulla tidskriften Neuroimages som publicerade studien. 20 kvinnor och 20 män skannades i en funktionell magnetröntgen samtidigt som de utförde olika handlingar.

De fick välja att ge en elstöt till ett offer mot en mindre summa pengar, eller att helt avstå. I vissa fall beordrades även försökspersonerna att ge elstötar och i dessa fall var det fler som ställde upp, vilket bekräftar Milgrams teori om lydnad.

— Men resultatet visade också att de delar av hjärnan där empati, skuld och skam sitter fick minskad aktivitet när personen beordrades att ge stötar, till skillnad mot när de bara gjorde det själva, berättar Mouna och fortsätter:

— Det är som om någon släcker lampan i hjärnan så att man inte ser hur hemskt det är. Man känner mindre aversion och skuldkänslor än man annars gör när man är orsak till smärta hos en annan människa.

När det gör ont på oss människor lyser vissa områden i hjärnan upp i en funktionell magnetröntgen. Samma områden lyser även upp om det gör ont på någon annan. Det är våra spegelneuroner som gör det möjligt för oss att känna empati och spegla andras känslor i vår hjärna. Även dessa områden lyste upp mindre när försökspersonerna blev beordrade att ge en elstöt. Det är alltså lättare att skada någon annan om man blir beordrad.

Mouna betonar dock att vi människor ytterst har ett eget ansvar. Att vi måste slå vakt om att inte dras med i tidens anda där en majoritet tycker på ett visst sätt, utan att vi måste vara mer kritiska mot våra egna idéer och tankar.

— Precis som forskningen visar är vi alla ganska sköra typer. Du och jag skulle lika gärna kunna gasa ihjäl en människa och råka bli den där Eichmann.

Mouna, som även har en magister­examen i filosofi från Oslo universitet, tror dock på människans inneboende godhet, och hon har trots alla förklaringsmodeller svårt att förstå hur mänsklig ondska kan uppstå.

— Det förblir ett mysterium för mig. Min pappa brändes in till benet på fötterna och fick epilepsi av alla slag mot huvudet. Han får fortfarande anfall regelbundet. Som tur är skadades inte hans intellekt. Annars hade han ju inte kunnat plåga mig med sina avancerade matteklurigheter sedan jag var barn.

Mouna föddes i Irans huvudstad Teheran i april 1980. Hennes föräldrar var politiskt aktiva och stod på mullaregimens dödslista för att de ville ha demokrati och frihet i landet. Hennes pappa Nader blev som barn föräldralös och växte upp i ett av de fattigaste slumområdena i Teheran, men utbildade sig till civilingenjör och blev chef på det som motsvarade Televerket.

Den iranska regimen försökte värva honom som minister, men han var inte intresserad av pengar och status utan satte sina värderingar högre. För det blev han, liksom många av hans vänner, fängslad och torterad.

Situationen blev inte lättare efter den iranska revolutionen 1979, då shahen av Iran landsförvisades och den islamistiska ledaren ayatollah Khomeini tog över styret av landet.

Familjen tvingades gå under jorden, och under Mounas tre första år flyttade de från hus till hus i Teheran, ständigt gömda och ständigt rädda för att bli hittade.

— Jag har säkert förträngt det mesta, men jag har minnesfragment av hur jag stod gömd bakom en gardin och höll vakt. Vi spejade efter revolutionsgardister, som åkte omkring på motorcyklar. Jag var väldigt rädd för dem och sprang och gömde mig när jag hörde en motorcykel. Än idag får jag kalla kårar av motorcykelljud, även om jag gillar snabba fordon, säger hon med sorg i rösten.

1983 blev situationen ohållbar och trebarnsfamiljen flydde till Turkiet över de kurdiska bergen. Det var minus 25 grader och Mouna var inlindad i sin mamma Saras svarta slöja där de red fram. Men när hästen halkade tappade mamman greppet om Mouna, som föll handlöst ner i den djupa snön. Det var mitt i natten och kolsvart, men efter mycket grävande hittade Sara till slut sitt svårt nedkylda barn. Hon hade ingen puls och andades inte.

— Det måste ha varit helt fruktansvärt för henne. Jag har svårt att föreställa mig hennes situation, säger Mouna, som idag själv är mamma till två små barn.

Familjen fick panik och skyndade till en liten fattig bergsby där några kvinnor drog med sig Sara, med Mouna i famnen, in i ett av husen där det brann en eld. Mounas ansikte var blåaktigt och hennes armar och ben hängde slappt när filtarna lindades av hennes kropp.

En stor zinkbalja hade dragits fram på golvet och den fylldes med kallt vatten. Kvinnorna sänkte ner hennes kropp och deras väderbitna händer jobbade snabbt med att klippa upp hennes kläder. De masserade hennes små armar och ben, precis som de i generationer hade fått lära sig att hantera en nedkyld kropp.

Mounas mamma stod på huk vid zinkbaljan, bad till Gud och skrek om vartannat, samtidigt som hon strök sin dotters kinder. De kurdiska kvinnorna skakade bekymrat på huvudet. Men plötsligt gick ett sus genom rummet. Den lilla flickan hostade till och öppnade sina stora bruna ögon. Bröderna Saeid och Hamid grät och hennes pappa kippade efter andan. ”Ett mirakel har inträffat”, utbrast de.

Det var inte många som trodde att familjen skulle klara den långa flykten från Iran, men den 6 februari 1983 kom de till Sverige. Med bara sina kläder på kroppen fick familjen starta om från noll. Mouna skulle snart fylla tre år och hade innan den dramatiska flykten aldrig varit utomhus. De hamnade på en flyktingförläggning i Flen, men flyttade efter två månader till stadsdelen Husby i Stockholm. Den första tiden i det nya landet var svår. Familjen var traumatiserad av allt de hade sett och känt i Iran.

— Men det var också en stor lättnad. Mamma och pappa som länge levt under dödshot var nu plötsligt fria, även om det var en utmaning med språket och kulturen. Och jag som aldrig hade sett en lekplats kunde knappt ta till mig den nya generösa miljön, även om jag sprang och gömde mig när jag hörde motorcykelljud. På grund av den kraftiga nerkylningen vid flykten hade jag även fått en tandköttsinflammation som ledde till att mina framtänder drogs ut. Jag blev kallad ”tandlösa Mouna”.

Miljoner välutbildade iranier har lämnat landet på grund av socialt och politiskt förtryck, sedan Khomeini förverkligade sin dröm och införde en strikt fundamentalistisk islamisk republik, en teokrati, 1979. Men många av familjens vänner lyckades inte fly utan blev istället avrättade. Det har gett Mouna skuldkänslor, men också en drivkraft att göra något meningsfullt av sitt liv.

— Jag fick en andra chans i livet och vill ge tillbaka, säger hon.

Hennes föräldrar fortsatte kampen för ett fritt och demokratiskt Iran från Sverige, men åkte även tillbaka för att kämpa. Som barn drömde Mouna om att, likt sina föräldrar, bli revolutionär och göra världen till en bättre plats. Hon ville åstadkomma något stort.

Istället blev hon läkare och startade sin egen hälsoklinik, där man genom den senaste teknologin kunde förhind­ra sjukdomar som cancer och hjärt-
kärlsjukdomar. I våras var hon även och tog fram ett av de första antikropps­testerna för covid-19.

— I någon mån har jag kanske uppnått min dröm om att bli revolutionär, för jag försöker revolutionera hälsa och vetenskap.

Jag frågar om Mouna är rädd för framtidens teknologi, där den mänskliga hjärnan än mer kommer att kunna kopplas ihop med artificiell intelligens. Redan idag har den amerikanska militärens forskningsenhet lyckats gå in i hjärnan och visat att man med elektrisk stimulans kan få människor att känna mindre smärta, vilket skulle kunna göra oss till perfekta, känslolösa soldater.

— Nej. Och dessutom går det inte att stoppa teknologin oavsett vad vi vill. Tänk dig el. Du kan tortera människor med el, såsom min pappa fått utstå, men skulle vi ha tackat nej till elektricitet? Även där innovationer kan användas för att utföra hemska saker så är nyttan mycket större. Annars hade vi fortfarande levt som grottmänniskor. Jag tror på människans godhet. Vi måste bara slå vakt om att diktaturers agendor och andra mörka krafter inte får styra utan att mänskliga rättigheterna värnas varje dag i allt vi gör.

Det visste du inte om doktor Mouna:

• Har gått på Stockholms musikgymnasium. Spelar piano och har sjungit tillsammans med den legendariske tenoren Luciano Pavarotti på hans sista konsert i Sverige.
• Grundade som 28-åring privatkliniken Scilife Clinic, som kartlade människors hälsa och riskzoner. Kliniken hade kungligheter och världsstjärnor som patienter. Den såldes 2016 till Sturebadet.
• Var tillsammans med sin storebror, Saeid Esmaeilzadeh, docent i materialkemi, och ett forskarteam i Uppsala med om att ta fram ett av de första antikroppstesterna för covid-19.
• Äter helst varmt nybakat bröd med nutella.
• Vardagslyx stavas mammas persiska te-blandning med choklad och nötter.